Det slog mig igår när jag stod med min vagn fullastad med matvaror i stormarknadens långa kö, TACKSAMHET!
Jag är så tacksam över att kunna stå i en kö, utan att hyperventilera, utan att svettas, utan att vara på väg därifrån varje sekund. Jag är så tacksam över att jag inte ens tittar om det är köer när jag går in, att jag inte vänder i dörren om det verkar vara mycket folk.
Och jag menar verkligen att jag är tacksam. Jag suger in, jag njuter, jag lyssnar in känslan. Och jag känner efter hur det känns i kroppen, när jag klarar sånt jag bara för en kort tid sedan fick väldigt mycket ångest över. Jag är också tacksam och berömmer mig själv för att jag valde att möta rädslan, gå med den istället för mot den, och lyckades kommer igenom den och bort från den.
fredag 21 november 2008
fredag 7 november 2008
Hoho!
Ja, här är jag.. om nu någon har undrat! ;)
Osynlig är väl bara förnamnet, men det kan väl förklaras med att min panikångest och min agorafobi mår bra, eller rättare sagt, JAG mår bra och har full kontroll på panikångesten och agorafobin.
Känner inget större behov av att skriva här just nu, och har funderat om jag ska ta bort bloggen eller inte. Men å andra sidan, kan någon enda bli hjälpt av att känna igen sig i något, så får den vara kvar.. Känslan av att känna att man inte är ensam är en otroligt skön känsla, en känsla som hjälper till att läka.
Vis av erfarenhet vet jag också att bara för att jag har full koll på panikångesten/agorafobin just NU betyder inte det att jag har det resten av livet. Det kommer att komma och gå i vågor, när vardagen fylls av stress, när något jobbigt händer, vissa tidpunkter på året.. ja, rätt vad det är trillar man dit. Men något jag lärt mig är att man kan ta sig upp och ur det! OCH, för varje gång jag har gjort det har jag fått mer och mer insikt om att det är viktigt att tänka igenom, analysera och begrunda och jämföra måendet, hur man har gjort, vad man har lärt sig. Inte bara gå vidare och tro att allt nu är bra, utan istället dra lärdom och skaffa sig mer verktyg för att få insikt om sig själv och hur man fungerar.
Jag njuter också mer av att känna mig fri, av att kunna gå och ställa mig i kassakön på stormarknaden även en fredageftermiddag. Känslan av att kunna åka iväg på ett möte utan att tycka att det är jobbigt. Bara den självklara saken att gå över till en granne på en kopp kaffe. Jag tar inget för givet, jag är tacksam.. och jag sorterar in känslan av att jag klarar av det, sparar och behåller tills den dagen jag behöver påfyllning.
Även den här gången kom jag starkare ur min tunga period, än en gång har jag lärt känna mig själv mer på djupet. Den här gången gjorde jag det med lärdom om agorafobin, jag öppnade ögonen och insåg något nytt om mig själv. Jag fick förklaringar om mig själv, jag kunde jobba mig igenom det.
Jag vet också att det lär jag få göra fler gånger, men just nu njuter jag av att känna att jag kan.
En dag i taget, en fot framför den andra...
Osynlig är väl bara förnamnet, men det kan väl förklaras med att min panikångest och min agorafobi mår bra, eller rättare sagt, JAG mår bra och har full kontroll på panikångesten och agorafobin.
Känner inget större behov av att skriva här just nu, och har funderat om jag ska ta bort bloggen eller inte. Men å andra sidan, kan någon enda bli hjälpt av att känna igen sig i något, så får den vara kvar.. Känslan av att känna att man inte är ensam är en otroligt skön känsla, en känsla som hjälper till att läka.
Vis av erfarenhet vet jag också att bara för att jag har full koll på panikångesten/agorafobin just NU betyder inte det att jag har det resten av livet. Det kommer att komma och gå i vågor, när vardagen fylls av stress, när något jobbigt händer, vissa tidpunkter på året.. ja, rätt vad det är trillar man dit. Men något jag lärt mig är att man kan ta sig upp och ur det! OCH, för varje gång jag har gjort det har jag fått mer och mer insikt om att det är viktigt att tänka igenom, analysera och begrunda och jämföra måendet, hur man har gjort, vad man har lärt sig. Inte bara gå vidare och tro att allt nu är bra, utan istället dra lärdom och skaffa sig mer verktyg för att få insikt om sig själv och hur man fungerar.
Jag njuter också mer av att känna mig fri, av att kunna gå och ställa mig i kassakön på stormarknaden även en fredageftermiddag. Känslan av att kunna åka iväg på ett möte utan att tycka att det är jobbigt. Bara den självklara saken att gå över till en granne på en kopp kaffe. Jag tar inget för givet, jag är tacksam.. och jag sorterar in känslan av att jag klarar av det, sparar och behåller tills den dagen jag behöver påfyllning.
Även den här gången kom jag starkare ur min tunga period, än en gång har jag lärt känna mig själv mer på djupet. Den här gången gjorde jag det med lärdom om agorafobin, jag öppnade ögonen och insåg något nytt om mig själv. Jag fick förklaringar om mig själv, jag kunde jobba mig igenom det.
Jag vet också att det lär jag få göra fler gånger, men just nu njuter jag av att känna att jag kan.
En dag i taget, en fot framför den andra...
onsdag 8 oktober 2008
Livstecken
Ja, här är ett litet livstecken..
Jag mår bra, fixar det mesta, handlar varje vecka, reser och hanterar allt så som vilken "normaling" som helst.
Alltså är det rätt tyst här, vilket kan tolkas som något positivt!
Men, jag vet ju också att det är bäst att ventilera även när man mår bra, så jag ska ta mig i kragen och analysera mig själv även under "braiga" perioder.
Återkommer! :)
Jag mår bra, fixar det mesta, handlar varje vecka, reser och hanterar allt så som vilken "normaling" som helst.
Alltså är det rätt tyst här, vilket kan tolkas som något positivt!
Men, jag vet ju också att det är bäst att ventilera även när man mår bra, så jag ska ta mig i kragen och analysera mig själv även under "braiga" perioder.
Återkommer! :)
lördag 9 augusti 2008
Tillvägagångssätt
Ja, jag har ju berättat att min agorafobi har varit som "bortblåst" i sommar, och jag tänkte berätta lite grann om hur jag har gått till väga.
För, den har inte bara försvunnit av sig själv.. det vore ju inte schysst mot mig själv att säga så.
Jag har helt enkelt gjort så att jag har ställt mig bredbent och stirrat agorafobin rätt i ögonen, och utmanat den på hög nivå! Med själ och hjärta..
Såklart väl förberedd rent teoretiskt, jag har läst många böcker, jag har jobbat enligt 10-stegsprogrammet i favvoboken, jag har lästa andra böcker, jag har tänkt, klurat, funderat och till slut fattat ett beslut att det får bära eller brista.
Jag tog helt enkelt tag i det som varit min största fara, nämligen att handla i matvaruaffärer (och det utan att handla på tider när det är lite folk, bara småhandla osv.). Jag har skrivit låååånga listor, och bestämde mig för att vad som än hände, så skulle jag handla allt som stod på listan, stå i kön om det var någon sådan, oavsett hur lång den än var. Jag skulle utmana mig själv såpass att jag fick svimma, kräkas, eller helt enkelt DÖ där och då om det skulle behövas.
Det gick över förväntan bra, men jag började med att handla nåt litet varje dag och storhandla en eller två gånger i veckan. Till att ha stor-storhandlat en gång i veckan. Visst har det varit bakslag, jag har stått och fått krampaktigt hålla i vagnen, med tunnelseende och känslan av att jag svimmar vilken sekund som helst. Men jag har stått kvar, jag har ställt mig i kön, jag har andats mig igenom de jobbiga stunderna. Jag har darrat nåt fruktansvärt i händerna när jag till slut har fått packa upp alla grejerna och betala, jag har nästan varit helt slut och varit tvungen att lägga mig och vila när jag har kommit hem. MEN JAG HAR GJORT DET! VARJE GÅNG! Inte en gång har jag backat, gått ut, avvikit, struntat i det som stått på listan, bytt kö eller nåt annat. Jag har fullföljt det varenda gång! Och det har gått lättare, och lättare och lättare. Och för varje jobbig gång, varje bakslag, när jag ändå har fullföljt det hela, så har det varit lättare nästa gång!
JAG ÄR SÅ STOLT! Och så mycket annat har kommit "på köpet" med att jag utmanat det jag har haft jobbigast för, andra saker har ju inte framstått som jobbiga då!
Och att åka på semester och inte oroa sig i förväg var en stor skjuts framåt! Att kunna flyga utan att oroa sig, att kunna åka tåg och båt utan att tänka på det i förväg.. ojoj vad det har lyft mig!
Om några dagar är det dags igen, då ska jag flyga på en annan resa! Och veckan efter det åker jag tåg... Allt detta på en och samma sommar.
Det kommer en höst, och jag hoppas för min egen skull att jag fortsätter utmana och jobba med mina rädslor, för det ger resultat! Och vilar jag, bara så en vecka.. så är risken stor att jag backar. Ett evighets jobb, tills allt går per automatik. Men så värt det!
För, den har inte bara försvunnit av sig själv.. det vore ju inte schysst mot mig själv att säga så.
Jag har helt enkelt gjort så att jag har ställt mig bredbent och stirrat agorafobin rätt i ögonen, och utmanat den på hög nivå! Med själ och hjärta..
Såklart väl förberedd rent teoretiskt, jag har läst många böcker, jag har jobbat enligt 10-stegsprogrammet i favvoboken, jag har lästa andra böcker, jag har tänkt, klurat, funderat och till slut fattat ett beslut att det får bära eller brista.
Jag tog helt enkelt tag i det som varit min största fara, nämligen att handla i matvaruaffärer (och det utan att handla på tider när det är lite folk, bara småhandla osv.). Jag har skrivit låååånga listor, och bestämde mig för att vad som än hände, så skulle jag handla allt som stod på listan, stå i kön om det var någon sådan, oavsett hur lång den än var. Jag skulle utmana mig själv såpass att jag fick svimma, kräkas, eller helt enkelt DÖ där och då om det skulle behövas.
Det gick över förväntan bra, men jag började med att handla nåt litet varje dag och storhandla en eller två gånger i veckan. Till att ha stor-storhandlat en gång i veckan. Visst har det varit bakslag, jag har stått och fått krampaktigt hålla i vagnen, med tunnelseende och känslan av att jag svimmar vilken sekund som helst. Men jag har stått kvar, jag har ställt mig i kön, jag har andats mig igenom de jobbiga stunderna. Jag har darrat nåt fruktansvärt i händerna när jag till slut har fått packa upp alla grejerna och betala, jag har nästan varit helt slut och varit tvungen att lägga mig och vila när jag har kommit hem. MEN JAG HAR GJORT DET! VARJE GÅNG! Inte en gång har jag backat, gått ut, avvikit, struntat i det som stått på listan, bytt kö eller nåt annat. Jag har fullföljt det varenda gång! Och det har gått lättare, och lättare och lättare. Och för varje jobbig gång, varje bakslag, när jag ändå har fullföljt det hela, så har det varit lättare nästa gång!
JAG ÄR SÅ STOLT! Och så mycket annat har kommit "på köpet" med att jag utmanat det jag har haft jobbigast för, andra saker har ju inte framstått som jobbiga då!
Och att åka på semester och inte oroa sig i förväg var en stor skjuts framåt! Att kunna flyga utan att oroa sig, att kunna åka tåg och båt utan att tänka på det i förväg.. ojoj vad det har lyft mig!
Om några dagar är det dags igen, då ska jag flyga på en annan resa! Och veckan efter det åker jag tåg... Allt detta på en och samma sommar.
Det kommer en höst, och jag hoppas för min egen skull att jag fortsätter utmana och jobba med mina rädslor, för det ger resultat! Och vilar jag, bara så en vecka.. så är risken stor att jag backar. Ett evighets jobb, tills allt går per automatik. Men så värt det!
torsdag 7 augusti 2008
En bättre dag!
Ja, tänk så det kan bli...
Idag skiner solen, det är +22 grader i skuggan. En trevlig pratstund med en trevlig granne, en kram från Isolde och kloka ord om att nattetid inte är bästa tiden att fundera på livet, det var nog det som behövdes! :)
Idag känns det mycket bättre, jag har energi och känner mig glad.
En nyttig påminnelse dock, om att det mörka finns nära till hands, så det gäller att värna om det ljusa och positiva!
När jag läser vad jag skrev ser jag ett ord: självömkan.
Hoppas solen lyser och värmer oss alla hela långa dan!
Idag skiner solen, det är +22 grader i skuggan. En trevlig pratstund med en trevlig granne, en kram från Isolde och kloka ord om att nattetid inte är bästa tiden att fundera på livet, det var nog det som behövdes! :)
Idag känns det mycket bättre, jag har energi och känner mig glad.
En nyttig påminnelse dock, om att det mörka finns nära till hands, så det gäller att värna om det ljusa och positiva!
När jag läser vad jag skrev ser jag ett ord: självömkan.
Hoppas solen lyser och värmer oss alla hela långa dan!
Funderingar..
Så här när man känner sig nere, är ensam vaken, klockan är mitt-i-natta och det är mörkt ute.. Då funderar man..
Vem är jag? Var det bara det här som blev av livet? Vad väntar härnäst? Vem är jag om jag skalar bort mina yttre attribut?
Kanske är jag påverkad av boken "Kärlek, lycka och meningen med livet", där kvinnan verkligen skalar bort allt och lär känna sig själv.
Kanske är det bäst att inte ens fundera på såna saker, så här mitt i natten.
Kanske jag saknar en vän att prata om såna saker med. Är så innerligt trött på ytligt prat, eller intimt prat om ytligheter.
Är jag kanske bara innerligt trött på mig själv just nu, klockan är snart ett och jag verkar just nu trivas bäst i mitt eget sällskap, ensam och med tystnaden som vän.
Vem är jag? Var det bara det här som blev av livet? Vad väntar härnäst? Vem är jag om jag skalar bort mina yttre attribut?
Kanske är jag påverkad av boken "Kärlek, lycka och meningen med livet", där kvinnan verkligen skalar bort allt och lär känna sig själv.
Kanske är det bäst att inte ens fundera på såna saker, så här mitt i natten.
Kanske jag saknar en vän att prata om såna saker med. Är så innerligt trött på ytligt prat, eller intimt prat om ytligheter.
Är jag kanske bara innerligt trött på mig själv just nu, klockan är snart ett och jag verkar just nu trivas bäst i mitt eget sällskap, ensam och med tystnaden som vän.
Nere i en svacka
Ok, det gick att publicera nu.
Orkar inte skriva om hela inlägget, men här kommer det, sammanfattat...
I takt med att sommarvärmen har avtagit har även jag sjunkit.. Är nere i en svacka, där jag känner mig tom, sorgsen, intitiativlös och bara trött.
Sitter i soffan och orkar knappt lyfta händerna, gråter för allt och inget, vill helst bara dra täckte över huvudet.
Har mens, så jag hoppas det bara har med det att göra, och kanske också för att temperaturen har sjunkit och så också humöret.
Kanske tankarna på att hösten närmar sig bidrar, allt drar igång, barnen börjar skolan, och vad ska jag göra?!
Orkar INTE bara vara sysslolös, jag måste verkligen ta för mig något nu.. Annars faller jag djupt.
Agorafobin är som bortblåst, panikångest har jag ju inte känt av på länge. Men jag känner mig nere, och tom.. och gråtmild.
Hoppas värmen kommer tillbaka, och min livslust också!
Har flera roliga saker att se fram emot under den här månaden, men jag är mest.. apatisk.
Orkar inte skriva om hela inlägget, men här kommer det, sammanfattat...
I takt med att sommarvärmen har avtagit har även jag sjunkit.. Är nere i en svacka, där jag känner mig tom, sorgsen, intitiativlös och bara trött.
Sitter i soffan och orkar knappt lyfta händerna, gråter för allt och inget, vill helst bara dra täckte över huvudet.
Har mens, så jag hoppas det bara har med det att göra, och kanske också för att temperaturen har sjunkit och så också humöret.
Kanske tankarna på att hösten närmar sig bidrar, allt drar igång, barnen börjar skolan, och vad ska jag göra?!
Orkar INTE bara vara sysslolös, jag måste verkligen ta för mig något nu.. Annars faller jag djupt.
Agorafobin är som bortblåst, panikångest har jag ju inte känt av på länge. Men jag känner mig nere, och tom.. och gråtmild.
Hoppas värmen kommer tillbaka, och min livslust också!
Har flera roliga saker att se fram emot under den här månaden, men jag är mest.. apatisk.
Sur
Har skrivit inlägg idag.. men det gick ju inte att publicera?!?!
Provar igen.. så här mitt-i-natta...
Provar igen.. så här mitt-i-natta...
onsdag 30 juli 2008
Ett litet hej!
Ja, sommaren går, lata dagar i solen, härliga dagar vid stranden... Eller bara på altanen eller i gräset, lapandes sol eller läsandes någon bok.
Vill bara berätta om semestern, som gick helt otroligt bra!! Jag har flugit, åkt tåg, båt och till och med buss. Utan minsta tendens till ångest. Jag har ätit på restaurang och varit i trånga folkmassor, och det har gått bra! Just det där med äta på restaurang var nog det som var största hindret, och som kändes lite jobbigt.. men det gick ändå långt över förväntan bra.
Jag vill också berätta att jag handlar flera gånger i veckan på livsmedelsbutiken, det som också varit en stötesten. Jag till och med STORHANDLAR och det går bra!
Just nu flyter det på helt enkelt. Bara att suga in, ta åt sig, och spara till hösten.
Har läst en artikel om sköldkörteln och utbrändhet, att det är vanligt att utbrändhet, matthet, och övriga ångestsymptom helt enkelt beror på inflammation i sköldkörteln. Just den artikeln har ramlat över mig i olika tidningar, nån annan som har läst den? Om inte.. gör det!
Ha en härlig sommar!
Vill bara berätta om semestern, som gick helt otroligt bra!! Jag har flugit, åkt tåg, båt och till och med buss. Utan minsta tendens till ångest. Jag har ätit på restaurang och varit i trånga folkmassor, och det har gått bra! Just det där med äta på restaurang var nog det som var största hindret, och som kändes lite jobbigt.. men det gick ändå långt över förväntan bra.
Jag vill också berätta att jag handlar flera gånger i veckan på livsmedelsbutiken, det som också varit en stötesten. Jag till och med STORHANDLAR och det går bra!
Just nu flyter det på helt enkelt. Bara att suga in, ta åt sig, och spara till hösten.
Har läst en artikel om sköldkörteln och utbrändhet, att det är vanligt att utbrändhet, matthet, och övriga ångestsymptom helt enkelt beror på inflammation i sköldkörteln. Just den artikeln har ramlat över mig i olika tidningar, nån annan som har läst den? Om inte.. gör det!
Ha en härlig sommar!
onsdag 25 juni 2008
Semester
Vi åker iväg på semester om ett par dagar, med FLYG.. och jämför jag med förra sommaren är det en enorm skillnad!
Då hade jag ångest flera veckor i förväg, det enda jag kunde tänka på hur jag skulle klara av flygresan, hur jag skulle kunna äta mat under veckan vi var borta.. hur jag skulle klara av att åka kollektiva transportmedel. Jag hade ingen förväntan, ingen glädje inför semestern, det var bara ångest, ångest och ångest. Och något jag gjorde för att jag måste, för familjens skull.
I år är det tvärtom! Jag ser så mycket fram emot att få åka iväg! Jag har INTE planerat alla avgångar, inte tagit reda på hur många minuter det tar att åka det och det, jag har inte ens full koll på alla tider eller nåt. Jag har inte minsta lilla tendens till förväntansångest heller, jag har inte styrt upp vart och hur vi ska äta i förväg utan är helt inriktad på att vi tar dagen som den kommer.
SÅ UNDERBART!!!! Det var länge sedan jag kunde åka på en resa utan att ha ångest.
Ha det bra så hörs vi sedan!
Då hade jag ångest flera veckor i förväg, det enda jag kunde tänka på hur jag skulle klara av flygresan, hur jag skulle kunna äta mat under veckan vi var borta.. hur jag skulle klara av att åka kollektiva transportmedel. Jag hade ingen förväntan, ingen glädje inför semestern, det var bara ångest, ångest och ångest. Och något jag gjorde för att jag måste, för familjens skull.
I år är det tvärtom! Jag ser så mycket fram emot att få åka iväg! Jag har INTE planerat alla avgångar, inte tagit reda på hur många minuter det tar att åka det och det, jag har inte ens full koll på alla tider eller nåt. Jag har inte minsta lilla tendens till förväntansångest heller, jag har inte styrt upp vart och hur vi ska äta i förväg utan är helt inriktad på att vi tar dagen som den kommer.
SÅ UNDERBART!!!! Det var länge sedan jag kunde åka på en resa utan att ha ångest.
Ha det bra så hörs vi sedan!
tisdag 17 juni 2008
Stark
Vet inte om det stämmer eller inte, men efter drygt en månad med daglig dos av Berocca och så min dagliga dos av meditation/avslappning på spikmattan så känner jag mig otroligt stark!
Oavsett vad som stormar runt om i livet så känner jag mig stark inuti, säker på vad jag vill, återhämtad och utvilad. Inte ens min mage besvärar mig. Jag har inte tagit en endaste Pepcid eller Rani-q på samma tid och jag undrar om det är så att jag haft diverse mineral/vitaminbrister. Att mina binjurar varit helt dränerade... och att de nu har återhämtat sig?
Spikmattan kan jag inte vara utan, jag går ner i en så djup och härlig avslappning, och jag mår så bra både medans jag ligger där och en lång stund efteråt.
Oavsett vad som stormar runt om i livet så känner jag mig stark inuti, säker på vad jag vill, återhämtad och utvilad. Inte ens min mage besvärar mig. Jag har inte tagit en endaste Pepcid eller Rani-q på samma tid och jag undrar om det är så att jag haft diverse mineral/vitaminbrister. Att mina binjurar varit helt dränerade... och att de nu har återhämtat sig?
Spikmattan kan jag inte vara utan, jag går ner i en så djup och härlig avslappning, och jag mår så bra både medans jag ligger där och en lång stund efteråt.
fredag 30 maj 2008
På banan igen
Känner mig defintivit på rätt spår igen! Behövde kanske bara några dagar av självömkan, deppighet, uppgivenhet och att totalt grotta ner mig.
Huvudet är över ytan igen och på uppåtgående. Jag har tagit kontroll över de negativa tankegångarna om att jag inte är värd något för att jag står utanför arbetsmarknaden just nu. Jag kan lika mycket som för en månad sedan, och jag kommer inte att sitta hemma och stirra i väggen resten av mitt liv. Istället njuter jag av tiden som ledig, det är en härlig årstid just nu och bättre blir det! Har gjort upp en plan för hösten om det är så att det inte har löst sig till dess, och jag är återigen inne på tankegångarna att det här faktiskt puttar mig vidare från trygghet till att växa och att göra något ännu bättre.
Livet blir vad man gör det till! En klyscha som faktiskt stämmer, även om det såklart kommer en massa hinder på vägen, men man kan ju välja att se allt nattsvart eller att försöka vända saker till något positivt. Motgångar stöter alla på, och de är nog oundvikliga på livets resa.
Huvudet är över ytan igen och på uppåtgående. Jag har tagit kontroll över de negativa tankegångarna om att jag inte är värd något för att jag står utanför arbetsmarknaden just nu. Jag kan lika mycket som för en månad sedan, och jag kommer inte att sitta hemma och stirra i väggen resten av mitt liv. Istället njuter jag av tiden som ledig, det är en härlig årstid just nu och bättre blir det! Har gjort upp en plan för hösten om det är så att det inte har löst sig till dess, och jag är återigen inne på tankegångarna att det här faktiskt puttar mig vidare från trygghet till att växa och att göra något ännu bättre.
Livet blir vad man gör det till! En klyscha som faktiskt stämmer, även om det såklart kommer en massa hinder på vägen, men man kan ju välja att se allt nattsvart eller att försöka vända saker till något positivt. Motgångar stöter alla på, och de är nog oundvikliga på livets resa.
torsdag 29 maj 2008
Härligt!
Sitter på altanen i den gassande solen, äter en glass, surfar på den bärbara.. och bara njuter!
onsdag 28 maj 2008
Fortfarande deppig
Känner mig tom, slut, liten och ensam...
Vet inte varför, eller egentligen vet jag, men ändå inte. Låter kryptiskt, men så är det.
Det positiva för mig i den kråksången är att jag flyttar fokus och det mesta flyter på, till och med att äta bland andra. Häromdagen gick jag på fik, helt oplanerat, och dessutom helt själv!! Tog en kaffe och njöt i solen.
Längtar efter att fyllas av glädje.
Vet inte varför, eller egentligen vet jag, men ändå inte. Låter kryptiskt, men så är det.
Det positiva för mig i den kråksången är att jag flyttar fokus och det mesta flyter på, till och med att äta bland andra. Häromdagen gick jag på fik, helt oplanerat, och dessutom helt själv!! Tog en kaffe och njöt i solen.
Längtar efter att fyllas av glädje.
torsdag 22 maj 2008
Lite deppig..
Känner mig utanför, utan sammanhang, utanför gemenskapen - alla åker iväg på morgonen och kvar blir jag.
Trodde det skulle vara skönt med en paus i tillvaron, och det är det iofs till viss del, men jag saknar att jobba. Jag funderar alldeles för mycket här hemma, i min ensamhet.
Ska jag spalta upp positivt och negativt med en "ofrivillig paus" i arbetslivet ser det nog ut så här:
Positivt:
Stressnivån sjunker
Återhämtning och vila
Tid till reflektion över tillvaron när ekorrhjulet inte bara snurrar på
Tid att reflektera över om jag vill åt något annat håll i yrkeslivet
Tid att göra sådant jag inte hunnit med tidigare
Tid att ägna mig åt mig själv - promenader, simma, fikastunder med vänner mitt på dan
Negativt:
Tid att fundera
Egenvärdet och självkänslan och självförtroendet sjunker
Ekonomiskt bakslag
Tappar i tempo
Det blir ju också vad jag gör det till, och det är viktigt att jag inte tillåter mig sjunka i självkänsla, utan jobbar på det. Att inte påverkas av att man ena dagen är hyllad på jobbet och nästa inte värd vatten, att inte låta självförtroendet komma åt självkänslan.
Har känt mig grinig och till och med bitter i veckan, och det värsta är att jag låter det slippra ut till familjen. Vill definivt inte gå omkring och låta som en bitter självömkande människa, så jag tar tag i det här och nu! Livet är vad man gör det till.. man kan välja att se det positiva istället för det negativa, och nu är det dags att jag gör det!
Trodde det skulle vara skönt med en paus i tillvaron, och det är det iofs till viss del, men jag saknar att jobba. Jag funderar alldeles för mycket här hemma, i min ensamhet.
Ska jag spalta upp positivt och negativt med en "ofrivillig paus" i arbetslivet ser det nog ut så här:
Positivt:
Stressnivån sjunker
Återhämtning och vila
Tid till reflektion över tillvaron när ekorrhjulet inte bara snurrar på
Tid att reflektera över om jag vill åt något annat håll i yrkeslivet
Tid att göra sådant jag inte hunnit med tidigare
Tid att ägna mig åt mig själv - promenader, simma, fikastunder med vänner mitt på dan
Negativt:
Tid att fundera
Egenvärdet och självkänslan och självförtroendet sjunker
Ekonomiskt bakslag
Tappar i tempo
Det blir ju också vad jag gör det till, och det är viktigt att jag inte tillåter mig sjunka i självkänsla, utan jobbar på det. Att inte påverkas av att man ena dagen är hyllad på jobbet och nästa inte värd vatten, att inte låta självförtroendet komma åt självkänslan.
Har känt mig grinig och till och med bitter i veckan, och det värsta är att jag låter det slippra ut till familjen. Vill definivt inte gå omkring och låta som en bitter självömkande människa, så jag tar tag i det här och nu! Livet är vad man gör det till.. man kan välja att se det positiva istället för det negativa, och nu är det dags att jag gör det!
fredag 16 maj 2008
Magens betydelse
Magen har stor betydelse för mig, huruvida jag fixar att utmana mig själv eller inte. I och med att min största farhåga är att jag ska kräkas när jag får ångest, och eftersom min ångest oftast gör att jag blir illamående (men inte kräks.. det gör jag i stort sett aldrig), och illamående är svårt att tänka bort, så kan det ofta begränsa mig.
Jag har mått väldigt bra, inte känt av magen eller haft huvudvärk (och kanske hör det ihop.. ingen huvudvärk = inga Ipren = inget ont i magen = ingen illamående och dessutom mindre ångest = inget illamående, och mer avslappnad = inget illamående och ingen magkatarr) och då har det varit mycket lättare att utmana ångesten.
Idag är jag halvrisig i magen, och genast blev det tvärstopp. Trots att magontet beror på mens, och att jag rent logiskt VET det. Men.. det blev stopp i allafall. MEN, jag tänker inte ge mig själv dåligt samvete för det, jag tar en lugn dag och kör hårt på måndag igen. Det är också en del i processen, att acceptera sig själv, och att tillåta sig själv att ha vanliga krämpor så som alla andra gör och har.
Jag har mått väldigt bra, inte känt av magen eller haft huvudvärk (och kanske hör det ihop.. ingen huvudvärk = inga Ipren = inget ont i magen = ingen illamående och dessutom mindre ångest = inget illamående, och mer avslappnad = inget illamående och ingen magkatarr) och då har det varit mycket lättare att utmana ångesten.
Idag är jag halvrisig i magen, och genast blev det tvärstopp. Trots att magontet beror på mens, och att jag rent logiskt VET det. Men.. det blev stopp i allafall. MEN, jag tänker inte ge mig själv dåligt samvete för det, jag tar en lugn dag och kör hårt på måndag igen. Det är också en del i processen, att acceptera sig själv, och att tillåta sig själv att ha vanliga krämpor så som alla andra gör och har.
Annat perspektiv
Jag har absolut antagit ett annat perspektiv på min syn på rädsla. Har länge varit oerhört trött på att leva livet begränsat av rädsla. Ofta orkar man ju inte gå och fundera på det utan stänger av och bara lever.. i rädsla.
Ju mer man bearbetar det och ifrågasätter rädslan, ju tydligare blir den och ju svårare är det att ignorera den. Och ju tröttsammare är det att leva med rädsla.
Har pga flera omställningar definitivt fått, ofrivilligt, utsättas för förändringar. Både positiva och negativa, men också fått tid att reflektera över vart i livet jag står, just här och nu.
Ägnar min ofrivilliga tid hemma åt att skrämma bort en hel del av mina rädslor. Agorafobin har verkligen fått ge vika. Jag åker och handlar mat i livsmedelsaffärer flera gånger i veckan, storhandlar till och med. Det har varit min akilleshäl, eftersom jag alltid fixat det mesta i tillvaron (om än mer eller mindre lätt, men utan att ge vika för agorafobin i allafall) förutom just att handla mat.
Och när de jobbiga känslorna kommit, särskilt i kön, har jag välkomnat dem och tänkt "vad bra, nu får jag öva extra mycket", och det sköna i det hela är att det då ger med sig. Istället för att motarbeta så låter jag det komma. Precis så som jag gjort för att bli av med panikångesten.. men inte fixat att göra för att bli av med agorafobin.
Fantasiskt vad nya infallsvinklar i livet kan göra med ens tankar och vad man ger sig på!
Ju mer man bearbetar det och ifrågasätter rädslan, ju tydligare blir den och ju svårare är det att ignorera den. Och ju tröttsammare är det att leva med rädsla.
Har pga flera omställningar definitivt fått, ofrivilligt, utsättas för förändringar. Både positiva och negativa, men också fått tid att reflektera över vart i livet jag står, just här och nu.
Ägnar min ofrivilliga tid hemma åt att skrämma bort en hel del av mina rädslor. Agorafobin har verkligen fått ge vika. Jag åker och handlar mat i livsmedelsaffärer flera gånger i veckan, storhandlar till och med. Det har varit min akilleshäl, eftersom jag alltid fixat det mesta i tillvaron (om än mer eller mindre lätt, men utan att ge vika för agorafobin i allafall) förutom just att handla mat.
Och när de jobbiga känslorna kommit, särskilt i kön, har jag välkomnat dem och tänkt "vad bra, nu får jag öva extra mycket", och det sköna i det hela är att det då ger med sig. Istället för att motarbeta så låter jag det komma. Precis så som jag gjort för att bli av med panikångesten.. men inte fixat att göra för att bli av med agorafobin.
Fantasiskt vad nya infallsvinklar i livet kan göra med ens tankar och vad man ger sig på!
måndag 5 maj 2008
Längtan
Jag har en gnagande känsla inom mig, dygnet runt... längtan! Det är nog årstiden, längtan efter sommaren, längtan efter lata dagar i solen, grillkvällar, paus i tillvaron från alla vanliga rutiner, gräva i jorden, rensa ogräs, se blommarna blomma.
Även längtan efter något nytt, annorlunda. Jag är nämligen arbetslös sedan några dagar tillbaka. Har ju berättat om omorganisationen på jobbet, osäkerheten.. Det verkade bli bra, men det blev mindre bra. Eller, kanske blev det helt perfekt. Jag vet inte än, är bara i början. Hur som helst, har ju jobbat hemma sista tiden, och from månadsskiftet är jag alltså arbetslös.
Och jag känner en längtan. Först trodde jag att jag skulle njuta av tillvaron, landa i det hela, eller helt enkelt känna panik och rädsla inför det faktum att tillvaron ställs på ända. Men, det jag just nu känner är längtan. Längtan efter att få ett nytt jobb, söka nya jobb, träffa nya människor.
Kanske beror det också på årstiden. Hade vi varit i mörka november hade jag nog inte varit lika rofylld och längtansfull. Men får jag gå arbetslös över sommaren är det helt ok. Faktiskt. Kanske jag hinner känna efter vad jag egentligen vill. Bara jag inte glömmer bort att jag faktiskt kan något. Faktiskt har ett värde. Och faller in i en negativ spiral. Men nu är nu, och jag känner mest längtan.
Har haft en väldigt bra period på sistone, jag har gjort saker utan att fundera närmare på om jag fixar det eller inte. Har storhandlat mat, hälsat på hos folk, ätit och fikat.. och det har bara flutit på. Och jag är tillräckligt erfaren för att ha vett att njuta av det. Jag känner mig... normal.. och jag ska njuta av den känslan så länge det går. Maj brukar annars vara en jobbig månad, med allt som händer och alla aktiviteter. Avslutningar, kvartssamtal, uppvisningar, mera avslutningar, osv osv osv. Men jag känner mig tillfreds med det fullspäckade schemat. Istället för stressad.
Även längtan efter något nytt, annorlunda. Jag är nämligen arbetslös sedan några dagar tillbaka. Har ju berättat om omorganisationen på jobbet, osäkerheten.. Det verkade bli bra, men det blev mindre bra. Eller, kanske blev det helt perfekt. Jag vet inte än, är bara i början. Hur som helst, har ju jobbat hemma sista tiden, och from månadsskiftet är jag alltså arbetslös.
Och jag känner en längtan. Först trodde jag att jag skulle njuta av tillvaron, landa i det hela, eller helt enkelt känna panik och rädsla inför det faktum att tillvaron ställs på ända. Men, det jag just nu känner är längtan. Längtan efter att få ett nytt jobb, söka nya jobb, träffa nya människor.
Kanske beror det också på årstiden. Hade vi varit i mörka november hade jag nog inte varit lika rofylld och längtansfull. Men får jag gå arbetslös över sommaren är det helt ok. Faktiskt. Kanske jag hinner känna efter vad jag egentligen vill. Bara jag inte glömmer bort att jag faktiskt kan något. Faktiskt har ett värde. Och faller in i en negativ spiral. Men nu är nu, och jag känner mest längtan.
Har haft en väldigt bra period på sistone, jag har gjort saker utan att fundera närmare på om jag fixar det eller inte. Har storhandlat mat, hälsat på hos folk, ätit och fikat.. och det har bara flutit på. Och jag är tillräckligt erfaren för att ha vett att njuta av det. Jag känner mig... normal.. och jag ska njuta av den känslan så länge det går. Maj brukar annars vara en jobbig månad, med allt som händer och alla aktiviteter. Avslutningar, kvartssamtal, uppvisningar, mera avslutningar, osv osv osv. Men jag känner mig tillfreds med det fullspäckade schemat. Istället för stressad.
onsdag 23 april 2008
Kritik, skvaller - bitterhet?
Har funderat lite på hur det var när jag växte upp (och iofs är fortfarande, eftersom mina föräldrar lever), efter Malves kloka inlägg om självkänsla.
Det finns en sak jag retar mig på, just när det gäller min mamma, och det är att hon ofta och gärna pratar om andra människor. Hon kan prata om x och y, berätta vad de har gjort, vad de har köpt, vad de har gjort, och alltid referera till titlar hos dem hon pratar om, trots att det är människor jag knappt vet vilka det är. DET gör mig vansinnig, jag är inte intresserad av andra människor förehavanden, att ägna tid åt att prata/diskutera människor när de inte är närvarande. Och jag fullkomligt struntar i vad andra människor har för titlar, vad de jobbar med är så oerhört ointressant och som sagt, det ger mig krypningar att lyssna på sådant. När jag säger ifrån att jag struntar i vad den/de personerna gör blir hon alltid stött och halvsur. Och så biter jag ihop och lyssnar sammanbitet vidare nästa gång hon ringer, dåligt samvete kanske.. pappa kanske har lyssnat till leda och hon måste få prata av sig.
Jag tycker det är rent skvaller, och ofta med en dömande ton, och det är inte bara med henne jag har svårt för det. Flera av mina vänner älskar att skvallra, och ju mer åren går desto mindre klarar jag av det. Varför gotta sig i andra människors lycka/olycka? Är det för att kunna rangordna sig själv i förhållande till andra? För att kunna känna att "jag har det i allafall inte så illa"?
Tillbaka till min mamma - ofta, ofta, ofta har jag fått höra, och får fortfarande höra, små kritiska kommentarer. Såna som knapps märks, och som kanske egentligen inte är kritiska, men som jag tolkar på det sättet. Säger hon "ska jag komma och hjälpa dig att städa?" så tolkar jag det som att hon tycker att vi har det stökigt hemma och att jag inte klarar av det själv. Eller säger hon "ska jag komma och sätta om blommorna" tolkar jag det som att hon tycker att jag inte sett att det är dags eller klarar det själv. Har jag klippt mig har jag i stort sett alltid fått höra kommentaren "du hade ju kunnat ta lite till".
Kan ju berätta att båda mina föräldrar är otroligt snälla, generösa och ställer alltid upp i alla lägen.. Men ingen är ju perfekt kanske, och just de här sidorna hos min mamma är saker jag eg. inte låtit bli alltför medvetna, men ju mer jag funderar på det, desto mer irriterar jag mig. Och desto mer förstår jag kanske vart mina ansträngningar att alltid vara "bäst" och att inte tycka mig duga kommer ifrån.
Beror människors behov att skvallra om andra och att vara kritisk på bitterhet egentligen?
Min pappa har mycket lättare för att vara öppet känslosam, och han och jag har inga som helst problem. Har nog aldrig hört något kritiskt från honom överhuvudtaget, och det mesta är liksom ok. Mamma och jag pratar sällan känslor, äkta känslor, och jag har nog aldrig kunnat anförtro mig till henne egentligen.
Brukar tänka på det när mina tonårsbarn säger "jag älskar dig" i parti och minut, kramas och pussas, att så kunde jag absolut inte göra! Det är så härligt att de är trygga i vår relation, att de känner att det är ok att visa känslor, oavsett vilka känslorna än är. Relationen jag och mina barn har är en helt annan än den jag hade med min mamma i samma ålder. Kanske en generationsgrej, men också förmodligen en personlighetsgrej.
Beröm har kommit utifrån prestationer, inte utifrån vem jag är, vilket förmodligen har format mig mer än jag tror. Kanske också därför jag är så noga med att tala om för mina barn att jag älskar dem precis som de är, oavsett om de är "duktiga" eller inte.
Kanske jag helt enkelt inom mig ska sluta fred med min mammas kritiska sätt och välja att inte ta hennes kommentarer som kritik. Jag kan inte ändra henne, men jag kan däremot ändra hur jag själv upplever saker.
Det finns en sak jag retar mig på, just när det gäller min mamma, och det är att hon ofta och gärna pratar om andra människor. Hon kan prata om x och y, berätta vad de har gjort, vad de har köpt, vad de har gjort, och alltid referera till titlar hos dem hon pratar om, trots att det är människor jag knappt vet vilka det är. DET gör mig vansinnig, jag är inte intresserad av andra människor förehavanden, att ägna tid åt att prata/diskutera människor när de inte är närvarande. Och jag fullkomligt struntar i vad andra människor har för titlar, vad de jobbar med är så oerhört ointressant och som sagt, det ger mig krypningar att lyssna på sådant. När jag säger ifrån att jag struntar i vad den/de personerna gör blir hon alltid stött och halvsur. Och så biter jag ihop och lyssnar sammanbitet vidare nästa gång hon ringer, dåligt samvete kanske.. pappa kanske har lyssnat till leda och hon måste få prata av sig.
Jag tycker det är rent skvaller, och ofta med en dömande ton, och det är inte bara med henne jag har svårt för det. Flera av mina vänner älskar att skvallra, och ju mer åren går desto mindre klarar jag av det. Varför gotta sig i andra människors lycka/olycka? Är det för att kunna rangordna sig själv i förhållande till andra? För att kunna känna att "jag har det i allafall inte så illa"?
Tillbaka till min mamma - ofta, ofta, ofta har jag fått höra, och får fortfarande höra, små kritiska kommentarer. Såna som knapps märks, och som kanske egentligen inte är kritiska, men som jag tolkar på det sättet. Säger hon "ska jag komma och hjälpa dig att städa?" så tolkar jag det som att hon tycker att vi har det stökigt hemma och att jag inte klarar av det själv. Eller säger hon "ska jag komma och sätta om blommorna" tolkar jag det som att hon tycker att jag inte sett att det är dags eller klarar det själv. Har jag klippt mig har jag i stort sett alltid fått höra kommentaren "du hade ju kunnat ta lite till".
Kan ju berätta att båda mina föräldrar är otroligt snälla, generösa och ställer alltid upp i alla lägen.. Men ingen är ju perfekt kanske, och just de här sidorna hos min mamma är saker jag eg. inte låtit bli alltför medvetna, men ju mer jag funderar på det, desto mer irriterar jag mig. Och desto mer förstår jag kanske vart mina ansträngningar att alltid vara "bäst" och att inte tycka mig duga kommer ifrån.
Beror människors behov att skvallra om andra och att vara kritisk på bitterhet egentligen?
Min pappa har mycket lättare för att vara öppet känslosam, och han och jag har inga som helst problem. Har nog aldrig hört något kritiskt från honom överhuvudtaget, och det mesta är liksom ok. Mamma och jag pratar sällan känslor, äkta känslor, och jag har nog aldrig kunnat anförtro mig till henne egentligen.
Brukar tänka på det när mina tonårsbarn säger "jag älskar dig" i parti och minut, kramas och pussas, att så kunde jag absolut inte göra! Det är så härligt att de är trygga i vår relation, att de känner att det är ok att visa känslor, oavsett vilka känslorna än är. Relationen jag och mina barn har är en helt annan än den jag hade med min mamma i samma ålder. Kanske en generationsgrej, men också förmodligen en personlighetsgrej.
Beröm har kommit utifrån prestationer, inte utifrån vem jag är, vilket förmodligen har format mig mer än jag tror. Kanske också därför jag är så noga med att tala om för mina barn att jag älskar dem precis som de är, oavsett om de är "duktiga" eller inte.
Kanske jag helt enkelt inom mig ska sluta fred med min mammas kritiska sätt och välja att inte ta hennes kommentarer som kritik. Jag kan inte ändra henne, men jag kan däremot ändra hur jag själv upplever saker.
lördag 19 april 2008
Utmaning!
I veckan var jag på ett seminarium. Det beräknades hålla på tre timmar, utan paus.. Och salen var förhållandevis liten, mot för hur många som deltog.. alltså var det fullsatt och ganska trångt.
Kände mig hur stark som helst när jag gick dit, och såg fram emot innehållet. När jag kom in och skulle välja plats (var hyfsat tidig tack och lov) så valde jag INTE att sitta närmast dörren, utan istället ungefär i mitten! Dock längst ut på en rad i allafall, så lite "säkerhetskörning" i allafall.
Det blev så småningom fullt, och det hela körde igång. Efter ca 1½ timme fick jag en till snilleblixt, tänk om jag skulle pressa mig lite grann? Sagt och gjort, jag satt där och mådde toppen, ingen ångest, inget illamående eller huvudvärk eller nåt... så jag startade tankeverkstan och drog igång katastroftankarna, kände efter om jag inte mådde lite illa, funderingar om vad som skulle hända om jag snabbt ville ut osv. Jaha, det dröjde ju inte länge innan varningsklockorna började ringa och ångesten började infinna sig, men jag visste ju att det VAR ångest och att jag själv framkallat den. Så jag djupandades i fyrkant, slappnade av och fick tillbaka kontrollen. Och sedan flöt återstående tid bra.. om än lite jobbigare än första halvan.
Men så SKÖNT det var att dra igång de där tankarna så där mitt i ett väldigt utsatt läge och sedan med tankens kraft få tillbaka kontrollen! Jag brukar ju öva och då och då, men har inte gjort det i ett sånt här sammanhang tidigare.
Kände mig hur stark som helst när jag gick dit, och såg fram emot innehållet. När jag kom in och skulle välja plats (var hyfsat tidig tack och lov) så valde jag INTE att sitta närmast dörren, utan istället ungefär i mitten! Dock längst ut på en rad i allafall, så lite "säkerhetskörning" i allafall.
Det blev så småningom fullt, och det hela körde igång. Efter ca 1½ timme fick jag en till snilleblixt, tänk om jag skulle pressa mig lite grann? Sagt och gjort, jag satt där och mådde toppen, ingen ångest, inget illamående eller huvudvärk eller nåt... så jag startade tankeverkstan och drog igång katastroftankarna, kände efter om jag inte mådde lite illa, funderingar om vad som skulle hända om jag snabbt ville ut osv. Jaha, det dröjde ju inte länge innan varningsklockorna började ringa och ångesten började infinna sig, men jag visste ju att det VAR ångest och att jag själv framkallat den. Så jag djupandades i fyrkant, slappnade av och fick tillbaka kontrollen. Och sedan flöt återstående tid bra.. om än lite jobbigare än första halvan.
Men så SKÖNT det var att dra igång de där tankarna så där mitt i ett väldigt utsatt läge och sedan med tankens kraft få tillbaka kontrollen! Jag brukar ju öva och då och då, men har inte gjort det i ett sånt här sammanhang tidigare.
tisdag 15 april 2008
I gott sällskap
Vet ju att ett flertal kändisar här i Sverige har panikångest, men jag hade faktiskt inte hört tidigare att de här megakändisarna också har panikångest:
- Madonna
- Kim Basinger
- Nicole Kidman
- Drew Barrymore
- Donny Osmond
- Barbara Streisand
- France Ford Coppola
- Sigmund Freud
Tur att inte alla är lika knasiga som jag, och håller tyst.. då skulle ju omvärlden aldrig få veta! ;)
- Madonna
- Kim Basinger
- Nicole Kidman
- Drew Barrymore
- Donny Osmond
- Barbara Streisand
- France Ford Coppola
- Sigmund Freud
Tur att inte alla är lika knasiga som jag, och håller tyst.. då skulle ju omvärlden aldrig få veta! ;)
Ett ljust för Engla
Igår tände vi, liksom många andra människor, ett ljus för Engla här hemma.
Så onödigt, så hemskt och fruktansvärt.. hon fick bara bli 10 år. Och så ofattbart att en människa som mördat, våldtagit och misshandlat, inte har fångats upp på något sätt tidigare. Tänk om han hade åkt fast första gången? Då hade Engla levt idag, lyckligt ovetande om detta monster.
Polisen gjorde ett otroligt bra jobb den här gången, och det var verkligen gripande att se inslaget i tv när de precis hade hittat Engla, och reportern ställde frågan "hur känns det för dig" till polisen som leder utredningen, efter att han sakligt lagt fram information, och han fick dra åt sig andan, samla sig några sekunder, underläppen började darra och han svarade till slut att det kändes tungt, mycket tungt.
Det känns ändå skönt att veta att det finns sån empati hos oss människor, att i stort sett hela Sverige tänker på, och sänder medkännande tankar, till Englas familj. Och jag hoppas att det leder till att omvärlden blir än mer empatisk, och även uppmärksam.. och att människor som mår dåligt kan få hjälp, innan det går för långt, att medmänniskor törs se andras hemska sidor och även ingripa.. innan det är försent.
Jag gråter för Engla, och med hennes familj. Hon hade lika gärna kunnat vara mitt barn, eller grannens barn, eller arbetskompisens barn. I en perfekt värld skulle detta aldrig hända, men vi lever ju inte i någon perfekt värld... och det får mig i allafall att inse att varje dag är unik och speciell, för det enda vi har är idag, vi vet inget om morgondagen!
Så onödigt, så hemskt och fruktansvärt.. hon fick bara bli 10 år. Och så ofattbart att en människa som mördat, våldtagit och misshandlat, inte har fångats upp på något sätt tidigare. Tänk om han hade åkt fast första gången? Då hade Engla levt idag, lyckligt ovetande om detta monster.
Polisen gjorde ett otroligt bra jobb den här gången, och det var verkligen gripande att se inslaget i tv när de precis hade hittat Engla, och reportern ställde frågan "hur känns det för dig" till polisen som leder utredningen, efter att han sakligt lagt fram information, och han fick dra åt sig andan, samla sig några sekunder, underläppen började darra och han svarade till slut att det kändes tungt, mycket tungt.
Det känns ändå skönt att veta att det finns sån empati hos oss människor, att i stort sett hela Sverige tänker på, och sänder medkännande tankar, till Englas familj. Och jag hoppas att det leder till att omvärlden blir än mer empatisk, och även uppmärksam.. och att människor som mår dåligt kan få hjälp, innan det går för långt, att medmänniskor törs se andras hemska sidor och även ingripa.. innan det är försent.
Jag gråter för Engla, och med hennes familj. Hon hade lika gärna kunnat vara mitt barn, eller grannens barn, eller arbetskompisens barn. I en perfekt värld skulle detta aldrig hända, men vi lever ju inte i någon perfekt värld... och det får mig i allafall att inse att varje dag är unik och speciell, för det enda vi har är idag, vi vet inget om morgondagen!
Acceptans del 3
Haha, lämpligt nog hade Åsa Nilsonne ett inlägg om just acceptans, men mer om att acceptera sin arbetsdag, sin arbetsvecka, sitt arbetsliv. Men det kan ju tolkas på många sätt. Läs det här och läs gärna kommentarerna också!
Min slutkommentar om acceptans får bli att jag tror att acceptans är nyckeln till att få frid inom sig, och styrka för att gå vidare... för vi måste hela tiden framåt. Att acceptera utan att resignera!
Min slutkommentar om acceptans får bli att jag tror att acceptans är nyckeln till att få frid inom sig, och styrka för att gå vidare... för vi måste hela tiden framåt. Att acceptera utan att resignera!
måndag 14 april 2008
Acceptans del 2
Funderade en hel del på det där med acceptans i helgen, och hade ett långt inlägg färdigskrivet i huvudet igår, men jag hann inte sitta vid datorn och skriva ner det.
Förmodligen är de flesta tankar jag hade igår redan borta, men jag ska i allafall försöka..
Eftersom det startar tankegångar och resonemang inom mig själv tycker jag det är viktigt att ta tag i det och bena ut tankegångarna, och jag skulle vilja förklara mer om varför jag är ytterst restrektiv med att tala om panikångest och agorafobi med "omvärlden".
Det som format mig kanske mest i det, är att tre av de fyra som jag har kontakt med som har panikångest är väldigt öppna om det. Och på det sättet att det på något sätt smält samman med deras personlighet och sätt att se på sig själv. Tre av fyra var sjukskrivna eller gick på sjukpension redan för många, många år sedan, och ser sig själva som:
1) Namn
2) Diagnos
3) Ålder osv..
Dvs, det mesta är "nä, men det kan jag inte pga min panikångest". Och på något sätt antagit sin diagnos i personlighet, kanske utan att ifrågasätta den, utmana den, bearbeta den.. utan helt och hållet accepterat den och accepterat det faktum att "jag är en sån med panikångest och så kommer jag för alltid att vara".
Den fjärde, är liksom mig, väldigt restriktiv med att låta den sidan ta över, och lever ett, till synes, vanligt liv, där panikångesten förvisso finns där som en del, men som på inget sätt har övertaget.
Jag tror absolut på att man behöver vara sjukskriven, och ibland väldigt länge, för att orka/kunna jobba med sig själv och för att bli bra! Så det handlar defintivit inte om något sådant (om nu någon skulle tro det..). MEN, om man fortfarande efter 15-20 ÅR (!!!!) lever på samma sätt, begränsas så oerhört i livet, utan att man ens nämnvärt försöker ta tag i situationen, för att man har accepterat att "det är så här jag är". Då har man inte bara accepterat utan även resignerat! Och det är DET jag är rädd för! Det är min sporre att hela tiden jobba med mig själv! Jag har så många gånger försökt uppmuntra till att ta upp kampen, men så många gånger stött på ett stort motstånd, kanske för att orken inte finns, kanske för att det har blivit en identitet och det finns en rädsla där bakom att om den sidan av en själv försvinner, vem är det som finns där istället? (nu pratar jag om de jag känner, där en ett par varit mer eller mindre avskärmade från samhället under många, långa år) Där jag många gånger lyssnat på drömmar och studier eller yrken, eller andra mål i livet, men som aldrig går till ens ett försök, kanske pga rädslan att misslyckas. Kanske för att det är lättare att leva som man gör utan att försöka komma ur det.
Jag vet att jag funkar också så till viss del, att saker som är jobbiga för mig, men som maken kan ta, "för att jag inte fixar det", så blir det så att han gör det, och jag låter bli.. av gammal vana och för att jag inte behöver ta tag i det. Tex storhandla mat! Om jag var tvungen skulle jag ju fixa det, men som det är nu, så handlar han mat, och jag behöver således inte utsätta mig för det. Och så skulle jag kanske funka med allt annat, om jag "enkelt" kan skylla på "nä, men jag kan inte göra det pga min panikångest". Men ger jag mig själv inte den möjligheten pressar jag mig till att göra försök, och för det mesta går det ju. Även om det är mer eller mindre jobbigt vissa gånger. Men jag tillåter mig inte att sluta försöka.
Så funkar JAG, och förutom min personlighet, och kanske också skam/skuldkänslor/envishet/tjurighet, så är det rädslan att jag ska resignera och på det sättet acceptera.
Jag accepterar att jag HAR panikångest och agorafobi, men INTE att det får ta över.
Förmodligen är de flesta tankar jag hade igår redan borta, men jag ska i allafall försöka..
Eftersom det startar tankegångar och resonemang inom mig själv tycker jag det är viktigt att ta tag i det och bena ut tankegångarna, och jag skulle vilja förklara mer om varför jag är ytterst restrektiv med att tala om panikångest och agorafobi med "omvärlden".
Det som format mig kanske mest i det, är att tre av de fyra som jag har kontakt med som har panikångest är väldigt öppna om det. Och på det sättet att det på något sätt smält samman med deras personlighet och sätt att se på sig själv. Tre av fyra var sjukskrivna eller gick på sjukpension redan för många, många år sedan, och ser sig själva som:
1) Namn
2) Diagnos
3) Ålder osv..
Dvs, det mesta är "nä, men det kan jag inte pga min panikångest". Och på något sätt antagit sin diagnos i personlighet, kanske utan att ifrågasätta den, utmana den, bearbeta den.. utan helt och hållet accepterat den och accepterat det faktum att "jag är en sån med panikångest och så kommer jag för alltid att vara".
Den fjärde, är liksom mig, väldigt restriktiv med att låta den sidan ta över, och lever ett, till synes, vanligt liv, där panikångesten förvisso finns där som en del, men som på inget sätt har övertaget.
Jag tror absolut på att man behöver vara sjukskriven, och ibland väldigt länge, för att orka/kunna jobba med sig själv och för att bli bra! Så det handlar defintivit inte om något sådant (om nu någon skulle tro det..). MEN, om man fortfarande efter 15-20 ÅR (!!!!) lever på samma sätt, begränsas så oerhört i livet, utan att man ens nämnvärt försöker ta tag i situationen, för att man har accepterat att "det är så här jag är". Då har man inte bara accepterat utan även resignerat! Och det är DET jag är rädd för! Det är min sporre att hela tiden jobba med mig själv! Jag har så många gånger försökt uppmuntra till att ta upp kampen, men så många gånger stött på ett stort motstånd, kanske för att orken inte finns, kanske för att det har blivit en identitet och det finns en rädsla där bakom att om den sidan av en själv försvinner, vem är det som finns där istället? (nu pratar jag om de jag känner, där en ett par varit mer eller mindre avskärmade från samhället under många, långa år) Där jag många gånger lyssnat på drömmar och studier eller yrken, eller andra mål i livet, men som aldrig går till ens ett försök, kanske pga rädslan att misslyckas. Kanske för att det är lättare att leva som man gör utan att försöka komma ur det.
Jag vet att jag funkar också så till viss del, att saker som är jobbiga för mig, men som maken kan ta, "för att jag inte fixar det", så blir det så att han gör det, och jag låter bli.. av gammal vana och för att jag inte behöver ta tag i det. Tex storhandla mat! Om jag var tvungen skulle jag ju fixa det, men som det är nu, så handlar han mat, och jag behöver således inte utsätta mig för det. Och så skulle jag kanske funka med allt annat, om jag "enkelt" kan skylla på "nä, men jag kan inte göra det pga min panikångest". Men ger jag mig själv inte den möjligheten pressar jag mig till att göra försök, och för det mesta går det ju. Även om det är mer eller mindre jobbigt vissa gånger. Men jag tillåter mig inte att sluta försöka.
Så funkar JAG, och förutom min personlighet, och kanske också skam/skuldkänslor/envishet/tjurighet, så är det rädslan att jag ska resignera och på det sättet acceptera.
Jag accepterar att jag HAR panikångest och agorafobi, men INTE att det får ta över.
lördag 12 april 2008
Acceptans
Hade egentligen tänkt det som ett svar på Isoldes kommentar, men jag kanske blir långrandig så jag tar det som ett inlägg. ;)
Jo, jag har faktiskt accepterat de här sidorna av mig själv. Helt och fullt ut. Det är en del av mig, och det för inte enbart med sig negativa saker, utan det bidrar (enligt mitt sätt att se det hela) till flera positiva egenskaper hos mig som person, och även tror jag att min personlighet till viss del bidrar till allt. Den tesen grundar jag på att så många som har panikångest har så egenskaper och tankebanor och personliga egenskaper som jag, man kanske uppfattar världen mer intensivt, man kanske är en sådan personlighet som hela tiden ligger steget före i tanken, som är kreativ..
När jag fick min första panikattack för drygt 14 år sedan (jo, det ÄR så länge sedan!! Trodde det var bara 10.. men jag fick revidera mitt minne) accepterade jag det inte. Det tog faktiskt 3 år innan jag accepterade att jag HADE panikångest, och sökte hjälp. Jag åt antidepressiva tabletter i 1½ år ungefär (det fanns ingen KBT tillgänglig då..) och när jag slutade med medicinen var jag sedan länge helt och hållet fri från allt vad panikångest hette. Det gick flera år innan jag fick "återfall", och när jag väl fick det jobbade jag själv bort det och har sedan dess inte haft en enda panikattack.
Däremot har jag kanske inte fullt ut accepterat agorafobin, kanske för att det fortfarande är "nytt" för mig, trots att läkaren sa det till mig den där dagen jag sökte hjälp för 11 år sedan. Men jag såg inte det som något separat.. DÅ! Och har hela tiden trott att det är panikkänningar, de senaste åren.
I allafall, ensamheten, på det sättet jag menade, är mer ensamheten att dela just de känslorna med någon i min närhet. Ingen som förstår fullt ut. Däremot har jag en vän, sedan panikångesten startade, som jag via telefon många gånger kunnat dela de tankarna med (vi bor långt ifrån varandra), eftersom hon upplever/upplevt samma sak. Ytterligare ett par vänner, som dock inte bor här, har också panikångest, och via mail och oräkneliga samtal via msn har jag kunnat dela tankar med dem.
Och så alla härliga bloggare, särskilt Isolde och Malve, där jag kan läsa, känna igen mig, och dela erfarenheter! Så skönt! Så befriande!
Men fortfarande så ensamt här "irl", och framför allt med mina nära. Maken och jag pratar såklart om det, men han kan ändå inte dela det med mig, för han förstår inte. Och han är det jag kallar "andra världen", han är varken lättstressad eller oroar sig för nåt, han har sällan bråttom.. Han ser inga katastrofer, han tänker inte hundra steg fram.
Däremot har jag INTE accepterat att de här sidorna av mig ska få ta över! Det har jag nog aldrig gjort, förutom när jag var så nere på botten att jag inte mäktade med något överhuvudtaget. Jag för en ständig kamp, och jag tror att jag får leva med detta hela livet ut, att det är en del av mig. Jag vet också att det kan gå år utan att jag mår dåligt, jag vet också att stressar jag mycket, om det kör ihop sig eller är tunga perioder, ja, då faller jag tillbaka. Men fallet blir nog mindre och mindre för var gång.
Jag tror också på att ju mer jag kan identifiera tankarna, medvetet ändra dem, desto mer lättar det inom mig.
Jo, jag har faktiskt accepterat de här sidorna av mig själv. Helt och fullt ut. Det är en del av mig, och det för inte enbart med sig negativa saker, utan det bidrar (enligt mitt sätt att se det hela) till flera positiva egenskaper hos mig som person, och även tror jag att min personlighet till viss del bidrar till allt. Den tesen grundar jag på att så många som har panikångest har så egenskaper och tankebanor och personliga egenskaper som jag, man kanske uppfattar världen mer intensivt, man kanske är en sådan personlighet som hela tiden ligger steget före i tanken, som är kreativ..
När jag fick min första panikattack för drygt 14 år sedan (jo, det ÄR så länge sedan!! Trodde det var bara 10.. men jag fick revidera mitt minne) accepterade jag det inte. Det tog faktiskt 3 år innan jag accepterade att jag HADE panikångest, och sökte hjälp. Jag åt antidepressiva tabletter i 1½ år ungefär (det fanns ingen KBT tillgänglig då..) och när jag slutade med medicinen var jag sedan länge helt och hållet fri från allt vad panikångest hette. Det gick flera år innan jag fick "återfall", och när jag väl fick det jobbade jag själv bort det och har sedan dess inte haft en enda panikattack.
Däremot har jag kanske inte fullt ut accepterat agorafobin, kanske för att det fortfarande är "nytt" för mig, trots att läkaren sa det till mig den där dagen jag sökte hjälp för 11 år sedan. Men jag såg inte det som något separat.. DÅ! Och har hela tiden trott att det är panikkänningar, de senaste åren.
I allafall, ensamheten, på det sättet jag menade, är mer ensamheten att dela just de känslorna med någon i min närhet. Ingen som förstår fullt ut. Däremot har jag en vän, sedan panikångesten startade, som jag via telefon många gånger kunnat dela de tankarna med (vi bor långt ifrån varandra), eftersom hon upplever/upplevt samma sak. Ytterligare ett par vänner, som dock inte bor här, har också panikångest, och via mail och oräkneliga samtal via msn har jag kunnat dela tankar med dem.
Och så alla härliga bloggare, särskilt Isolde och Malve, där jag kan läsa, känna igen mig, och dela erfarenheter! Så skönt! Så befriande!
Men fortfarande så ensamt här "irl", och framför allt med mina nära. Maken och jag pratar såklart om det, men han kan ändå inte dela det med mig, för han förstår inte. Och han är det jag kallar "andra världen", han är varken lättstressad eller oroar sig för nåt, han har sällan bråttom.. Han ser inga katastrofer, han tänker inte hundra steg fram.
Däremot har jag INTE accepterat att de här sidorna av mig ska få ta över! Det har jag nog aldrig gjort, förutom när jag var så nere på botten att jag inte mäktade med något överhuvudtaget. Jag för en ständig kamp, och jag tror att jag får leva med detta hela livet ut, att det är en del av mig. Jag vet också att det kan gå år utan att jag mår dåligt, jag vet också att stressar jag mycket, om det kör ihop sig eller är tunga perioder, ja, då faller jag tillbaka. Men fallet blir nog mindre och mindre för var gång.
Jag tror också på att ju mer jag kan identifiera tankarna, medvetet ändra dem, desto mer lättar det inom mig.
fredag 11 april 2008
Ensamhet
I samma takt som min längtan efter tystnad har kommit, har en känsla av ensamhet smugit sig på mig.
Känner mig väldigt ensam, ensam med mina tankar, ensam med mina känslor.. ensam, trots familj, vänner och ett socialt liv.
Ensam med min ångest, ensam med rädslan.. För hur ska någon kunna förstå? Hur ska någon kunna säga "jag förstår hur du känner", om man inte har de känslorna?
Så skönt att det finns "vattenhål" här på internet, där andra skriver av sig om hur de känner, om hur de mår, och där man kan ända in i hjärtat känna att "så där känner jag också". Tänk att man inte är ensam, trots allt!
Inatt vaknade jag mitt under "vargtimmen", strax efter tre, och låg vaken och grubblade i ett par timmar innan jag kunde somna om.
Jag hittar inte ens orden att berätta om hur det känns, verkligen känns, för de som står mig nära.
Har alltid haft stort behov av ensamhet, och tycker om att vara själv.. vilket jag oftast ändå inte har varit, med huset fullt med folk hela tiden. Men något har ändrats, jag har plötsligt börjat känna den känslan.. ensamhet.
Känner mig väldigt ensam, ensam med mina tankar, ensam med mina känslor.. ensam, trots familj, vänner och ett socialt liv.
Ensam med min ångest, ensam med rädslan.. För hur ska någon kunna förstå? Hur ska någon kunna säga "jag förstår hur du känner", om man inte har de känslorna?
Så skönt att det finns "vattenhål" här på internet, där andra skriver av sig om hur de känner, om hur de mår, och där man kan ända in i hjärtat känna att "så där känner jag också". Tänk att man inte är ensam, trots allt!
Inatt vaknade jag mitt under "vargtimmen", strax efter tre, och låg vaken och grubblade i ett par timmar innan jag kunde somna om.
Jag hittar inte ens orden att berätta om hur det känns, verkligen känns, för de som står mig nära.
Har alltid haft stort behov av ensamhet, och tycker om att vara själv.. vilket jag oftast ändå inte har varit, med huset fullt med folk hela tiden. Men något har ändrats, jag har plötsligt börjat känna den känslan.. ensamhet.
onsdag 9 april 2008
Ojdå!
Efter att ha varit och tränat imorse la jag mig på spikmattan, och ställde mobilalarmet på en halvtimme. Det tog bara några minuter så sov jag (tror jag), vaknade nämligen till efter ca 20 minuter av att benen ramlade åt sidan. Låg med uppdragna ben, så att även ryggslutet skulle tryckas ordentligt mot mattan. Somnade till en gång till, för vips började mobillarmet låta.
Satte mig upp, men var så avslappnad att jag kunde inte annat göra än att lägga mig ner och så somnade jag och som djupt i en halvtimme. Tvingade upp mig själv sedan, för jag hade ju jobb att göra (jobbar hemma just nu pga av omstruktureringarna jag berättat lite om tidigare..).
Jag var inte ens trött när jag la mig! Men snacka om att jag slappnar av när jag lägger mig på alla dessa taggar!
Satte mig upp, men var så avslappnad att jag kunde inte annat göra än att lägga mig ner och så somnade jag och som djupt i en halvtimme. Tvingade upp mig själv sedan, för jag hade ju jobb att göra (jobbar hemma just nu pga av omstruktureringarna jag berättat lite om tidigare..).
Jag var inte ens trött när jag la mig! Men snacka om att jag slappnar av när jag lägger mig på alla dessa taggar!
Behöver tystnaden
Är inne i en märlig period. I vanliga fall är jag väldigt "multitasking" och samtidigt som jag gör många saker samtidigt har jag alltid på radion (när jag jobbar), bilstereon (när jag kör bil), musik på datorn (när jag sitter vid den).
Upptäckte att jag nog inte haft på radion på två veckor! Jag har ju helt missat var Rix MorronZoo-gänget har för sig till och med.. Jag har kört bil i två veckor utan att sätta på bilstereon (förutom när ungarna sätter på den, dvs alltid när de åker med), jag har knappt rört en bok ens?!
Jag tror ju att min "multitasking"-förmåga har starkt bidragit till min panikångest från första början. Jag ser hela tiden steget längre, ligger före i tanken, tittar aldrig på vare sig jobb eller saker hemma med "här-och-nu-ögon", är problemlösare av hög rang, har alltid flera scenarion och alternativa vägar redo (eftersom hjärnan hela tiden går på högvarv och inte kopplar av i här-och-nu). Ett kreativt jobb kräver ju dessutom sitt till, där man ju just ska vara kreativ och ha många idéer.
Just de här egenskaperna brukar ofta generera komplimanger och uppskattas på både jobb och i sociala sammahang. "Du som är så bra på att hålla koll", "Du som är så duktig..", "du som är så snabb.. ", "kan inte du fixa, du som gör det så fort..", "Kan du snabbt slänga ihop något..", "Kan inte du organisera det här eftersom du är så bra på det..".
Hur hänger det här ihop med det jag skrev om tystnad då? Jo, kanske för att jag har börjat acceptera inom mig själv att jag inte alltid måste vara så himla duktig och leva upp till alla andras krav. Och framför allt, att jag behöver stänga av för att höra mig själv. Och ännu mer för att när jag tränar mindfulness och framför allt andning pallar jag inte med att ta in hundra andra intryck samtidigt.
Långsamma människor har alltid varit en irritationskälla för mig tidigare, men med en kluven irritation, jag har samtidigt beundrat deras inre ro, deras förmåga att strunta i stressade människor och att de istället jobbar i sin takt, göra saker i sin takt. Det är ju en bra förmåga!
Och det är lite kluvet, för vem är jag om jag jobbar bort de sidor av mig som är skadliga för mig själv, men som ändå är sidor där jag ofta får höra att jag är bra? Vem är jag om jag inte fortsätter vara bra på det? Blir jag totalt värdelös då? Eller duger jag som jag är, även om jag inte är den som ställer upp på allt, gör saker snabbt, ordentligt, inte är den som har koll på allt, och som man alltid kan lita på?
Mer och mer har mina krav på mig själv sänkts, och jag accepterar att jag inte måste vara bäst för att överhuvudtaget duga.
Men det är ingen dans på rosor att ändra sin omgivnings syn på en själv heller. Förväntas man vara stark behandlas på ett visst sätt, kraver sätts efter det man presterar. Även i privata sociala sammanhang.
Klarar jag av att sänka garden hela vägen? Att på riktigt be om hjälp när jag behöver det?
Klarar jag av att släppa mina katastroftankar och mina reservplaner, mina höga krav?
Att träna på att vara här och nu låter så enkelt, men är så svårt.
Att jag vill ha tystnad är i allafall ett steg på vägen, jag vill lyssna på min andning, koncentrera mig på att vara närvarande. Inte på att göra saker och vara någon annanstans i medvetandet.
Man lär så länge man lever...
Upptäckte att jag nog inte haft på radion på två veckor! Jag har ju helt missat var Rix MorronZoo-gänget har för sig till och med.. Jag har kört bil i två veckor utan att sätta på bilstereon (förutom när ungarna sätter på den, dvs alltid när de åker med), jag har knappt rört en bok ens?!
Jag tror ju att min "multitasking"-förmåga har starkt bidragit till min panikångest från första början. Jag ser hela tiden steget längre, ligger före i tanken, tittar aldrig på vare sig jobb eller saker hemma med "här-och-nu-ögon", är problemlösare av hög rang, har alltid flera scenarion och alternativa vägar redo (eftersom hjärnan hela tiden går på högvarv och inte kopplar av i här-och-nu). Ett kreativt jobb kräver ju dessutom sitt till, där man ju just ska vara kreativ och ha många idéer.
Just de här egenskaperna brukar ofta generera komplimanger och uppskattas på både jobb och i sociala sammahang. "Du som är så bra på att hålla koll", "Du som är så duktig..", "du som är så snabb.. ", "kan inte du fixa, du som gör det så fort..", "Kan du snabbt slänga ihop något..", "Kan inte du organisera det här eftersom du är så bra på det..".
Hur hänger det här ihop med det jag skrev om tystnad då? Jo, kanske för att jag har börjat acceptera inom mig själv att jag inte alltid måste vara så himla duktig och leva upp till alla andras krav. Och framför allt, att jag behöver stänga av för att höra mig själv. Och ännu mer för att när jag tränar mindfulness och framför allt andning pallar jag inte med att ta in hundra andra intryck samtidigt.
Långsamma människor har alltid varit en irritationskälla för mig tidigare, men med en kluven irritation, jag har samtidigt beundrat deras inre ro, deras förmåga att strunta i stressade människor och att de istället jobbar i sin takt, göra saker i sin takt. Det är ju en bra förmåga!
Och det är lite kluvet, för vem är jag om jag jobbar bort de sidor av mig som är skadliga för mig själv, men som ändå är sidor där jag ofta får höra att jag är bra? Vem är jag om jag inte fortsätter vara bra på det? Blir jag totalt värdelös då? Eller duger jag som jag är, även om jag inte är den som ställer upp på allt, gör saker snabbt, ordentligt, inte är den som har koll på allt, och som man alltid kan lita på?
Mer och mer har mina krav på mig själv sänkts, och jag accepterar att jag inte måste vara bäst för att överhuvudtaget duga.
Men det är ingen dans på rosor att ändra sin omgivnings syn på en själv heller. Förväntas man vara stark behandlas på ett visst sätt, kraver sätts efter det man presterar. Även i privata sociala sammanhang.
Klarar jag av att sänka garden hela vägen? Att på riktigt be om hjälp när jag behöver det?
Klarar jag av att släppa mina katastroftankar och mina reservplaner, mina höga krav?
Att träna på att vara här och nu låter så enkelt, men är så svårt.
Att jag vill ha tystnad är i allafall ett steg på vägen, jag vill lyssna på min andning, koncentrera mig på att vara närvarande. Inte på att göra saker och vara någon annanstans i medvetandet.
Man lär så länge man lever...
måndag 7 april 2008
Rensade..
.. bort inläggen om "den där mattan". Av en enda anledning.. Provade googla på namnet (på mattan) och den här bloggen låg som nummer TVÅ (med bara själva hemsidan till försäljaren ovanför, som nummer 1).
Det här är ju ingen blogg för att promota den, så jag tog bort inläggen och vips försvann jag även från google.
Hur som helst, rapport efter snart en veckan användning.. DEN ÄR UNDERBAR! Snacka om att jag blir avslappnad!!! Ser fram emot att lägga mig på den varje dag, och jag går in i ett nästan meditativt tillstånd när jag ligger där. Tankarna åker iväg och det är bara lugnt, skönt och avslappnat. Det tar ca. 20-30 minuter efter att jag har legat klart innan jag får upp fart igen, jag är så djupt avslappnad efter 30 minuter på mattan att jag måste avsätta tid till att "vakna till". Hela ryggen är skönt avslappnad flera timmar efteråt, och välbehagskänslan i kroppen sitter i flera timmar den med. Cirkulationen i ansiktet kommer igång av någon märklig anledning också, och jag blir rosig om kinderna trots att det är ryggen som får behandling (men det är ju ingen ryggbehandling, så det är kanske inte så konstigt.. det påverkar ju hela energiflödet i kroppen och endorfiner frisätts, blodcirkulationen ökar och må-bra känslan).
Rekommenderas varmt!
Det här är ju ingen blogg för att promota den, så jag tog bort inläggen och vips försvann jag även från google.
Hur som helst, rapport efter snart en veckan användning.. DEN ÄR UNDERBAR! Snacka om att jag blir avslappnad!!! Ser fram emot att lägga mig på den varje dag, och jag går in i ett nästan meditativt tillstånd när jag ligger där. Tankarna åker iväg och det är bara lugnt, skönt och avslappnat. Det tar ca. 20-30 minuter efter att jag har legat klart innan jag får upp fart igen, jag är så djupt avslappnad efter 30 minuter på mattan att jag måste avsätta tid till att "vakna till". Hela ryggen är skönt avslappnad flera timmar efteråt, och välbehagskänslan i kroppen sitter i flera timmar den med. Cirkulationen i ansiktet kommer igång av någon märklig anledning också, och jag blir rosig om kinderna trots att det är ryggen som får behandling (men det är ju ingen ryggbehandling, så det är kanske inte så konstigt.. det påverkar ju hela energiflödet i kroppen och endorfiner frisätts, blodcirkulationen ökar och må-bra känslan).
Rekommenderas varmt!
torsdag 3 april 2008
Tredje inlägget på en och samma dag!
Wow! Nåt slags nytt rekord?
Hur som helst, kom på att jag ju måste berätta om läggningen jag gjorde imorse med Osho Zen tarot.
Jag la en Diamant, med fem kort, för att "få en större klarhet i en viss fråga".
Som vanligt häpnar jag över hur korten träffar rätt!
1. Frågan - gav kortet Transformation
2. Påverkan inifrån, som du inte är medveten om - gav kortet Källan
3. Påverkan utifrån, som du är medveten om - gav kortet De älskande
4. Det som behövs för en lösning - gav kortet Vara vanlig
5. Lösningen, förståelsen - gav kortet Deltagande
Frågan var "Vad händer nu, vilken riktning tar mitt liv nu?"
Och som sagt, kortens betydelse träffade rakt in i hjärtat.
Nu måste jag göra något produktivt idag också, så inga fler blogginlägg idag tror jag. :)
Hur som helst, kom på att jag ju måste berätta om läggningen jag gjorde imorse med Osho Zen tarot.
Jag la en Diamant, med fem kort, för att "få en större klarhet i en viss fråga".
Som vanligt häpnar jag över hur korten träffar rätt!
1. Frågan - gav kortet Transformation
2. Påverkan inifrån, som du inte är medveten om - gav kortet Källan
3. Påverkan utifrån, som du är medveten om - gav kortet De älskande
4. Det som behövs för en lösning - gav kortet Vara vanlig
5. Lösningen, förståelsen - gav kortet Deltagande
Frågan var "Vad händer nu, vilken riktning tar mitt liv nu?"
Och som sagt, kortens betydelse träffade rakt in i hjärtat.
Nu måste jag göra något produktivt idag också, så inga fler blogginlägg idag tror jag. :)
Dvala
Har varit i någon slags dvala de senaste veckorna. Har inte alls mått bra!
Kurat hemma, film, dator, läsning, dragit mig från all slags social verksamhet.
Gråtit väldigt mycket, av alla möjliga olika anledningar. Var sjuk med feber, värk och illamående hela förra veckan, och grät för att jag var sjuk, för att JAG var sjuk, för att jag kanske inbillade mig att jag var sjuk.. dåligt samvete och tankar om det var mitt svaga jag som gavs utrymme eller om jag var sjuk.
Givetvis VAR jag sjuk! Eftersom övriga familjen också fick samma symptom. Tja, man ska ju inte vara glad åt att andra är sjuka, men för mitt sinnes skulle var det ändå en bekräftelse på att jag faktiskt KAN vara sjuk och att det är ok.
Som vanligt om jag backar tillbaka och drar mig undan blir jag sämre. Ytterligare ett bevis på att jag hela tiden måste hålla igång och göra vanliga saker. Annars blir det så jobbigt. Jag tappar tempo och jag tappar i välmående, självkänsla och backar ett par steg.
Häromdan vaknade jag upp, kände för första dagen på länge att jag hade lite energi. Kanske pga av att jag börjat med Rosenrot igen? I allafall, jag tog tillvara på rastlösheten som gnagde och gav mig ut på en långpromenad (härligt med frisk luft!!) och åkte sedan stan och shoppade, åkte på föräldramöte på kvällen (som jag eg. hade delegerat till maken), och ägnade timmar åt att vara social. Om än med viss skakighet och lite, lite ångest.. men det lättade vart efter. Lagade god middag, skrattade massor och kände att jag började vara tillbaka.
Våren är ofta tung, när man borde känna sig pigg av allt solljus, av värmen, av fåglarna som kvittrar, av det nya som står för dörren.. Då blir jag TRÖTT! Och ofta lite deppig. Och mer ångest.
Min självkänsla är verkligen låg just nu, och jag späder på det hela själv dagligen med negativa tankar. Men så fort jag snappar upp att jag tänker negativa tankar försöker jag vända dem, och det är så fascinerande hur mycket man kan påverka sitt eget mående med sina tankar!
Kurat hemma, film, dator, läsning, dragit mig från all slags social verksamhet.
Gråtit väldigt mycket, av alla möjliga olika anledningar. Var sjuk med feber, värk och illamående hela förra veckan, och grät för att jag var sjuk, för att JAG var sjuk, för att jag kanske inbillade mig att jag var sjuk.. dåligt samvete och tankar om det var mitt svaga jag som gavs utrymme eller om jag var sjuk.
Givetvis VAR jag sjuk! Eftersom övriga familjen också fick samma symptom. Tja, man ska ju inte vara glad åt att andra är sjuka, men för mitt sinnes skulle var det ändå en bekräftelse på att jag faktiskt KAN vara sjuk och att det är ok.
Som vanligt om jag backar tillbaka och drar mig undan blir jag sämre. Ytterligare ett bevis på att jag hela tiden måste hålla igång och göra vanliga saker. Annars blir det så jobbigt. Jag tappar tempo och jag tappar i välmående, självkänsla och backar ett par steg.
Häromdan vaknade jag upp, kände för första dagen på länge att jag hade lite energi. Kanske pga av att jag börjat med Rosenrot igen? I allafall, jag tog tillvara på rastlösheten som gnagde och gav mig ut på en långpromenad (härligt med frisk luft!!) och åkte sedan stan och shoppade, åkte på föräldramöte på kvällen (som jag eg. hade delegerat till maken), och ägnade timmar åt att vara social. Om än med viss skakighet och lite, lite ångest.. men det lättade vart efter. Lagade god middag, skrattade massor och kände att jag började vara tillbaka.
Våren är ofta tung, när man borde känna sig pigg av allt solljus, av värmen, av fåglarna som kvittrar, av det nya som står för dörren.. Då blir jag TRÖTT! Och ofta lite deppig. Och mer ångest.
Min självkänsla är verkligen låg just nu, och jag späder på det hela själv dagligen med negativa tankar. Men så fort jag snappar upp att jag tänker negativa tankar försöker jag vända dem, och det är så fascinerande hur mycket man kan påverka sitt eget mående med sina tankar!
torsdag 6 mars 2008
Tyst ett tag..
Nu har det varit tyst ett tag igen.
I allafall, fikat gick bra! Jag tog tillfället i akt och åkte på badhuset med barnen dagen efter, något som är väldigt jobbigt om jag inte är "på topp" måendemässigt. Man kan ju liksom inte rusa upp ur en bassäng, ut på gatan i baddräkt. ;)
Förra veckan satte jag upp tre utmaningar och genomförde dem, utan problem. Den här veckan är jag däremot trött, och trots att det egentligen är då jag ska "utsätta" mig för prövningar ligger jag lite lågt. Har en del "måsten" som jag inte kan hoppa över och jag vill inte pressa mig själv för mycket med att lägga på andra saker också.
En lagom takt är bra, blir det för lugnt backar jag.. i stort sett alltid! För mycket lugn tid ger upphov till för mycket känna/tänka/fundera/känna-efter och för lite utmaningar drar ihop gränserna.
Det är ju pga panikångesten som agorafobin har kommit, undvikande av situationer för att inte få panikångest. Och så många år som gått utan minsta tendens av panikångest och ändå har jag fortsatt att undvika, och inte förstått att det varit agorafobi. Jag förvånas fortfarande över det.. Tycker att jag är medveten, påläst och ganska kunnig i ämnet, och ändå så missar jag nåt så självklart hos mig själv.
Men jag är optimist, har jag kunnat jobba bort panikångesten ska jag kunna jobba bort agorafobin också. Jag har kommit så lång väg, och kan ofta se i backspegeln och jämföra när jag hamnar i jobbiga situationer.. och tänka att "men tänk så många gånger du mått mycket värre än det här och du fixade det ändå", vilket faktiskt hjälper.
Mindfulness, här och nu, är ett väldigt bra redskap, och något som jag suger i mig för fullt.
I allafall, fikat gick bra! Jag tog tillfället i akt och åkte på badhuset med barnen dagen efter, något som är väldigt jobbigt om jag inte är "på topp" måendemässigt. Man kan ju liksom inte rusa upp ur en bassäng, ut på gatan i baddräkt. ;)
Förra veckan satte jag upp tre utmaningar och genomförde dem, utan problem. Den här veckan är jag däremot trött, och trots att det egentligen är då jag ska "utsätta" mig för prövningar ligger jag lite lågt. Har en del "måsten" som jag inte kan hoppa över och jag vill inte pressa mig själv för mycket med att lägga på andra saker också.
En lagom takt är bra, blir det för lugnt backar jag.. i stort sett alltid! För mycket lugn tid ger upphov till för mycket känna/tänka/fundera/känna-efter och för lite utmaningar drar ihop gränserna.
Det är ju pga panikångesten som agorafobin har kommit, undvikande av situationer för att inte få panikångest. Och så många år som gått utan minsta tendens av panikångest och ändå har jag fortsatt att undvika, och inte förstått att det varit agorafobi. Jag förvånas fortfarande över det.. Tycker att jag är medveten, påläst och ganska kunnig i ämnet, och ändå så missar jag nåt så självklart hos mig själv.
Men jag är optimist, har jag kunnat jobba bort panikångesten ska jag kunna jobba bort agorafobin också. Jag har kommit så lång väg, och kan ofta se i backspegeln och jämföra när jag hamnar i jobbiga situationer.. och tänka att "men tänk så många gånger du mått mycket värre än det här och du fixade det ändå", vilket faktiskt hjälper.
Mindfulness, här och nu, är ett väldigt bra redskap, och något som jag suger i mig för fullt.
måndag 18 februari 2008
Irriterad på mig själv!
Nu är jag irriterad på mig själv!
Skulle luncha med en f.d. arbetskompis idag, och vi skulle gå på en restaurang som ligger inne i ett köpcenter, man måste alltså gå genom hela köpcentret, och sedan är det trångt och ofta väldigt mycket folk där på luncherna.
Trodde det skulle gå bra, men redan imorse så vaknade jag med tanken att jag kommer nog inte att fixa det. Just det där med att äta på restaurang, känna mig instängd, svårt att snabbt ta till reträtt, mycket folk och äta mat på samma gång är nog min svagaste punkt. Inte så som i social fobi, utan det är rent och skär agorafobi som spökar. Panikkänsla för att jag inte kommer ut fort nog om jag vill, mat att svälja ner, som kanske fastnar i halsen, som gör mig illamående, som inte smakar ett endast dugg, hög puls, torr mun, oro i hela kroppen, flyktkänsla hela tiden. Då är det svårt att njuta av maten.
Hur som helst, jag hade en hel del annat jag skulle hinna med, och ju mer tiden led desto mer övertygade jag mig om att jag nog inte skulle hinna gå på restaurang idag, "eftersom jag hade en massa ärenden jag skulle hinna med". Till slut hade jag övertygat mig själv om att jag inte skulle hinna, och ringde och avbokade lunchen. Sköt upp den till en annan dag.
Redan när jag hade lagt på luren sa magkänslan åt hjärnan att skämmas.. Det hade inget med tidsbrist att göra.. tiden kan man disponera om, en del hade jag hunnit göra senare och annat hade kunnat vänta till imorgon. Jag var helt enkelt rädd att utsätta mig för situationen!
Och jag blir sååå arg! Och kanske är det här med att äta på ställen där man inte sitter vid dörren min svaga punkt just för att jag inte utsätter mig för det särskilt ofta. Sommartid är det annorlunda, men iofs inte samma sak. Att sitta på en gatuservering är aldrig något problem.
Nu har jag bestämt mig för att öva på det här regelbundet! Ju längre det går mellan tillfällena desto jobbigare blir det, gör jag det ofta blir det en vana och inget jag drar mig för. Alltså.. imorgon har jag bestämt mig för att åka och fika med barnen. Och det SKA bli av! Återkommer med rapport!
Skulle luncha med en f.d. arbetskompis idag, och vi skulle gå på en restaurang som ligger inne i ett köpcenter, man måste alltså gå genom hela köpcentret, och sedan är det trångt och ofta väldigt mycket folk där på luncherna.
Trodde det skulle gå bra, men redan imorse så vaknade jag med tanken att jag kommer nog inte att fixa det. Just det där med att äta på restaurang, känna mig instängd, svårt att snabbt ta till reträtt, mycket folk och äta mat på samma gång är nog min svagaste punkt. Inte så som i social fobi, utan det är rent och skär agorafobi som spökar. Panikkänsla för att jag inte kommer ut fort nog om jag vill, mat att svälja ner, som kanske fastnar i halsen, som gör mig illamående, som inte smakar ett endast dugg, hög puls, torr mun, oro i hela kroppen, flyktkänsla hela tiden. Då är det svårt att njuta av maten.
Hur som helst, jag hade en hel del annat jag skulle hinna med, och ju mer tiden led desto mer övertygade jag mig om att jag nog inte skulle hinna gå på restaurang idag, "eftersom jag hade en massa ärenden jag skulle hinna med". Till slut hade jag övertygat mig själv om att jag inte skulle hinna, och ringde och avbokade lunchen. Sköt upp den till en annan dag.
Redan när jag hade lagt på luren sa magkänslan åt hjärnan att skämmas.. Det hade inget med tidsbrist att göra.. tiden kan man disponera om, en del hade jag hunnit göra senare och annat hade kunnat vänta till imorgon. Jag var helt enkelt rädd att utsätta mig för situationen!
Och jag blir sååå arg! Och kanske är det här med att äta på ställen där man inte sitter vid dörren min svaga punkt just för att jag inte utsätter mig för det särskilt ofta. Sommartid är det annorlunda, men iofs inte samma sak. Att sitta på en gatuservering är aldrig något problem.
Nu har jag bestämt mig för att öva på det här regelbundet! Ju längre det går mellan tillfällena desto jobbigare blir det, gör jag det ofta blir det en vana och inget jag drar mig för. Alltså.. imorgon har jag bestämt mig för att åka och fika med barnen. Och det SKA bli av! Återkommer med rapport!
fredag 15 februari 2008
Varit på resande fot
Om än inte länge, så i två dagar i allafall!
Tidigare har jag rest då och då med jobbet, oftast med flyg, och kanske över dagen eller med en eller ett par övernattningar. Oftast förenat med ett par nätter utan sömn i förväg, otroligt stark ångest i flygtaxin, oro och halvpanik i flygplanet, och sedan brukar det klinga av och gå hur bra som helst resten av resan. Förutom om det ingår långa middagssittningar..
Nu skulle jag alltså iväg igen, och eftersom det var ca 2 år sedan jag var iväg (förutom med familjen), dvs bara jag (=ingen trygghet att luta mig mot), så var jag lite orolig i förväg över hur det skulle gå. Den här resan var med bil, nåt som egentligen är ännu värre eftersom det tar längre tid. Jag åkte dessutom med någon annan.
MEN, det gick bra!! Ibland skenade tanken iväg, men jag tvingade tillbaka den till att enbart fokusera på nu:et, bara tänka och känna och uppleva det som var just nu.
Jag är så glad att det gick så bra!
Kanske, kanske, kanske är det möjligt med en Thailandsresa nästa vinter till och med?!
Tidigare har jag rest då och då med jobbet, oftast med flyg, och kanske över dagen eller med en eller ett par övernattningar. Oftast förenat med ett par nätter utan sömn i förväg, otroligt stark ångest i flygtaxin, oro och halvpanik i flygplanet, och sedan brukar det klinga av och gå hur bra som helst resten av resan. Förutom om det ingår långa middagssittningar..
Nu skulle jag alltså iväg igen, och eftersom det var ca 2 år sedan jag var iväg (förutom med familjen), dvs bara jag (=ingen trygghet att luta mig mot), så var jag lite orolig i förväg över hur det skulle gå. Den här resan var med bil, nåt som egentligen är ännu värre eftersom det tar längre tid. Jag åkte dessutom med någon annan.
MEN, det gick bra!! Ibland skenade tanken iväg, men jag tvingade tillbaka den till att enbart fokusera på nu:et, bara tänka och känna och uppleva det som var just nu.
Jag är så glad att det gick så bra!
Kanske, kanske, kanske är det möjligt med en Thailandsresa nästa vinter till och med?!
måndag 11 februari 2008
En fot framför den andra
Vissa uttryck och meningar fastnar mer än andra, och en del lever kvar inom en länge.
Ett sådant uttryck som har stannat kvar hos mig är när Dr Phil (på den tiden han var gäst hos Oprah, alltså många år sedan) sa åt en kvinna som mådde dåligt och kände sig som att hon inte kunde ta sig ur det, "bestäm dig för att sätta en fot framför den andra, små steg framåt, så går det av sig själv till slut".
Och så är det ju!
Ofta tänker man på slutmålet, och vägen dit känns lång och svår. Så lång och så svår att man inte orkar.. Men börjar man bara kliva på, små små steg, men ändock steg, så är man på sin resa mot målet.
Att vägra backa, utan istället acceptera och räkna med motgångar, tuffa dagar, jobbiga stunder. Det kommer enorma uppförsbackar då och då. Men att ändå fortsätta sätta den ena foten framför den andra och vandra.
Till slut promenerar i livet med full fart, utan att man märker det!
Ett sådant uttryck som har stannat kvar hos mig är när Dr Phil (på den tiden han var gäst hos Oprah, alltså många år sedan) sa åt en kvinna som mådde dåligt och kände sig som att hon inte kunde ta sig ur det, "bestäm dig för att sätta en fot framför den andra, små steg framåt, så går det av sig själv till slut".
Och så är det ju!
Ofta tänker man på slutmålet, och vägen dit känns lång och svår. Så lång och så svår att man inte orkar.. Men börjar man bara kliva på, små små steg, men ändock steg, så är man på sin resa mot målet.
Att vägra backa, utan istället acceptera och räkna med motgångar, tuffa dagar, jobbiga stunder. Det kommer enorma uppförsbackar då och då. Men att ändå fortsätta sätta den ena foten framför den andra och vandra.
Till slut promenerar i livet med full fart, utan att man märker det!
torsdag 7 februari 2008
Säkerhetsbeteenden
Har märkt en sak de senaste veckorna..
Nämligen att flera av mina vardagliga säkerhetsbeteenden har minskat.
Jag har tex helt varit utan den obligatoriska Läkerolasken i fickan. Jag åkte till och med till en matvaruaffär och storhandlade, utan vare sig Läkerol, tuggummi eller platspåse i fickan.
Låter väl som en normal tur till affären för en "normal" människa. Men jag kan säga att det är inte ofta jag åker nånstans utan just dessa tre grejer! Att jag sedan har haft exakt samma påse i fickan/väskan i ganska exakt tre år (då jag började med påse) är en annan femma. Att jag aldrig har behövt använda den är ju ändå ingen orsak till att jag icke-logiskt inte ska ha den liksom.
En annan sak, jag har gått ut på ovanligt långa promenader, dessutom har de inte varit kretsande i ring utan rakt bort hemifrån. Och det UTAN att jag haft min mobil med mig! Inget tuggummi i munnen där heller, inte heller någon Läkerolask i fickan.
Jag samåkte häromdan! Annars tar jag alltid egen bil (=kunna åka hem när jag vill). Jag har också stämt träff med en kompis, där vi ska äta lunch! Skyller i vanliga fall alltid på att jag har ärenden, egen mat, inte är hungrig osv. Iofs har vi inte varit och ätit än, det är ett par dagar kvar. Men jag känner mig redo.
Imorgon ska jag utmana ett par till av mina säkerhetsbeteenden. Återkommer om hur det gick.
Och framför allt, jag blir inte besviken på mig själv om det inte går. Jag känner mig väldigt snäll mot mig själv just nu.
Nämligen att flera av mina vardagliga säkerhetsbeteenden har minskat.
Jag har tex helt varit utan den obligatoriska Läkerolasken i fickan. Jag åkte till och med till en matvaruaffär och storhandlade, utan vare sig Läkerol, tuggummi eller platspåse i fickan.
Låter väl som en normal tur till affären för en "normal" människa. Men jag kan säga att det är inte ofta jag åker nånstans utan just dessa tre grejer! Att jag sedan har haft exakt samma påse i fickan/väskan i ganska exakt tre år (då jag började med påse) är en annan femma. Att jag aldrig har behövt använda den är ju ändå ingen orsak till att jag icke-logiskt inte ska ha den liksom.
En annan sak, jag har gått ut på ovanligt långa promenader, dessutom har de inte varit kretsande i ring utan rakt bort hemifrån. Och det UTAN att jag haft min mobil med mig! Inget tuggummi i munnen där heller, inte heller någon Läkerolask i fickan.
Jag samåkte häromdan! Annars tar jag alltid egen bil (=kunna åka hem när jag vill). Jag har också stämt träff med en kompis, där vi ska äta lunch! Skyller i vanliga fall alltid på att jag har ärenden, egen mat, inte är hungrig osv. Iofs har vi inte varit och ätit än, det är ett par dagar kvar. Men jag känner mig redo.
Imorgon ska jag utmana ett par till av mina säkerhetsbeteenden. Återkommer om hur det gick.
Och framför allt, jag blir inte besviken på mig själv om det inte går. Jag känner mig väldigt snäll mot mig själv just nu.
onsdag 6 februari 2008
Dagsljus!
Det blir ljusare och ljusare ute för var dag som går. Numera orkar solen lysa ganska många timmar per dag (de dagar den vill visa sig), och luften börjar lukta vårvinter.
Vi är i februari, och i takt med ljuset ökar min energi, lust och glädje!
Något jag går in för helhjärtat just nu är att bejaka mig själv och mina känslor. I vanliga fall är jag ganska duktig på att stoppa tillbaka vad jag känner och vill för att istället rätta mig efter borden och ska och måsten. Det stänger ganska ofta av kranen av känslor inom mig, eftersom jag istället försöker leva upp till visionen jag har av mig själv, de krav jag ställer och allt jag tycker jag borde hinna och göra.
Nu stänger jag istället av "borde-kranen" och låter mig svepas med av mina känslor och tankar. Utan dåligt samvete.
Vi är i februari, och i takt med ljuset ökar min energi, lust och glädje!
Något jag går in för helhjärtat just nu är att bejaka mig själv och mina känslor. I vanliga fall är jag ganska duktig på att stoppa tillbaka vad jag känner och vill för att istället rätta mig efter borden och ska och måsten. Det stänger ganska ofta av kranen av känslor inom mig, eftersom jag istället försöker leva upp till visionen jag har av mig själv, de krav jag ställer och allt jag tycker jag borde hinna och göra.
Nu stänger jag istället av "borde-kranen" och låter mig svepas med av mina känslor och tankar. Utan dåligt samvete.
måndag 4 februari 2008
Åhå!
Apropå mitt inlägg nyss om kärlek...
Surfade på Bokus och Adlibris efter böcker, och såg att Lena Nevander Friström kommit ut med en ny bok, "Kärlekens olika ansikten"
Surfade på Bokus och Adlibris efter böcker, och såg att Lena Nevander Friström kommit ut med en ny bok, "Kärlekens olika ansikten"
Boken väcker tankar och ger nya insikter om hur vi kan förvalta kärlekens dyrbara gåva. Och kanske ligger den största utmaningen i att först lära känna sig själv?
Helg fylld av kärlek!
Kärlek gör mycket till för välmåendet.
Närhet, fysisk närhet.
Att dela tankar, händelser, känslor.
Olika slags kärlek.
Kärlek till sina barn. Villkorslös, gränslös, oändlig kärlek. Att få höra av sin mycket pubertala tonåring att man är bäst i världen, att få en lång varm kram, att få höra "jag älskar dig mamma" är det vackraste som finns!
Kärleken till sin partner. Relationer kräver att man jobbar på dem, inte tar dem för givna. Det går upp och det går ner. Och när det går upp är det underbart! Fysisk närhet är ibland trolleri att få till med tonårsbarn. De lägger sig ju senare än vad vi gör för sjutton. Mornar är däremot garanterat barnfria, de sover till minst tio på helgerna, så det gäller att ta tillvara på tiden. I helgen har tiden verkligen tagits tillvara.
Kärleken till sina vänner. Det gäller att komma ihåg att vårda sina vänskapsrelationer. Vissa består, andra kommer och går. Guldkorn som finns med hela ens resa, som vet det mesta om en själv och ens olika livsfaser, som finns där i vått och torrt, såna man kan ringa efter två månaders tystnad och allt tar vid där det var. Såna ska man vara rädda om, de växer inte på träd!
Kärleken till sig själv. Så svår, och ändå så grundläggande. Att kunna älska sig själv fullt ut, med sina fel och brister, utan krav på sig själv. Det borde vara så enkelt. En fördel med att åren går, man lär känna sig själv mer och mer och med självkännedom kommer också kärlek och förlåtelse. Acceptans.
Närhet, fysisk närhet.
Att dela tankar, händelser, känslor.
Olika slags kärlek.
Kärlek till sina barn. Villkorslös, gränslös, oändlig kärlek. Att få höra av sin mycket pubertala tonåring att man är bäst i världen, att få en lång varm kram, att få höra "jag älskar dig mamma" är det vackraste som finns!
Kärleken till sin partner. Relationer kräver att man jobbar på dem, inte tar dem för givna. Det går upp och det går ner. Och när det går upp är det underbart! Fysisk närhet är ibland trolleri att få till med tonårsbarn. De lägger sig ju senare än vad vi gör för sjutton. Mornar är däremot garanterat barnfria, de sover till minst tio på helgerna, så det gäller att ta tillvara på tiden. I helgen har tiden verkligen tagits tillvara.
Kärleken till sina vänner. Det gäller att komma ihåg att vårda sina vänskapsrelationer. Vissa består, andra kommer och går. Guldkorn som finns med hela ens resa, som vet det mesta om en själv och ens olika livsfaser, som finns där i vått och torrt, såna man kan ringa efter två månaders tystnad och allt tar vid där det var. Såna ska man vara rädda om, de växer inte på träd!
Kärleken till sig själv. Så svår, och ändå så grundläggande. Att kunna älska sig själv fullt ut, med sina fel och brister, utan krav på sig själv. Det borde vara så enkelt. En fördel med att åren går, man lär känna sig själv mer och mer och med självkännedom kommer också kärlek och förlåtelse. Acceptans.
fredag 1 februari 2008
fredag 18 januari 2008
Att fortsätta utmana sig själv
När man är i en period där det mesta flyter av sig själv är det lätt att man slutar jobba med sig själv.
Kanske är det istället så att det är bästa tiden att faktiskt jobba medvetet med sig själv då?
Sagt och gjort, eftersom "flödet är bra" har jag bestämt mig för att fortsätta jobba målmedvetet enligt boken "Ingen panik..", och så sätter jag upp diverse saker jag ska göra varje dag, oavsett "dagsform".
En sak jag oftast undviker är att handla i mataffärer, och det är ju perfekt att jobba med det just nu då. Sagt och gjort, jag har varit och handlat både med och utan handlingslista. Med för att ha en lista jag måste följa och framför allt fullfölja. Utan för att kunna improvisera och samtidigt fokusera på vad sjutton det var jag skulle handla.
Senare idag tänkte jag åka ut (ja, en fredag!!) på ett större externhandelsområde och uträtta några ärenden i de stora affärerna. Förmodligen kommer det att vara kö och mycket folk, men jag ska i allafall iväg. Och det SJÄLV eftersom det annars inte blir någon utmaning.
Over and out - hoppas ni får en fin helg!
Kanske är det istället så att det är bästa tiden att faktiskt jobba medvetet med sig själv då?
Sagt och gjort, eftersom "flödet är bra" har jag bestämt mig för att fortsätta jobba målmedvetet enligt boken "Ingen panik..", och så sätter jag upp diverse saker jag ska göra varje dag, oavsett "dagsform".
En sak jag oftast undviker är att handla i mataffärer, och det är ju perfekt att jobba med det just nu då. Sagt och gjort, jag har varit och handlat både med och utan handlingslista. Med för att ha en lista jag måste följa och framför allt fullfölja. Utan för att kunna improvisera och samtidigt fokusera på vad sjutton det var jag skulle handla.
Senare idag tänkte jag åka ut (ja, en fredag!!) på ett större externhandelsområde och uträtta några ärenden i de stora affärerna. Förmodligen kommer det att vara kö och mycket folk, men jag ska i allafall iväg. Och det SJÄLV eftersom det annars inte blir någon utmaning.
Over and out - hoppas ni får en fin helg!
onsdag 16 januari 2008
Det har varit tyst länge..
Jag finns här, men har varit tyst länge.
Egentligen är det så dumt, och så typiskt mig, och nåt jag borde ändra på. När det är något som händer, saker som förändras, när det krävs mycket fokus och energi så sluter jag mig inom mig själv. Det är ju faktiskt så mycket lättare att få perspektiv på saker och ting om man skriver ner det, diskuterar med andra. Bara att sätta tankarna på pränt ger en annan synvinkel på saken.
Jag mår ganska bra, inte ens några agrofobiska tankar har ställt till något på sistone. Och ändå är vi i januari, en typisk "dålig månad" för mig (november är en annan). Jag vet att jag kan, törs och vågar, om det krävs. Jag har fått ta ställning till flera saker inom mitt jobb som stärkt mig och fått mig att inse mitt värde och vad jag faktiskt kan.
Just nu vet jag också inom hela mig att jag är fullt ut redo att prova något nytt, jag behärskar och kan det jag gör, jag är duktig och jag levererar alltid bra jobb. Men jag har nått min utvecklingsnivå där jag är, och för att kliva vidare behöver jag prova något nytt. Egentligen har jag känt det i dryga året, men vanan, tryggheten, osäkerheten att göra något nytt har satt käppar i hjulen. Nu är beslutet fattat inom mig i allafall, och jag vet att det är rätt.
På något sätt är det märkligt att man alltid träffar på människor, hamnar i samtal som faktiskt leder en rätt i livet, om man bara vågar lyssna och ta emot. Jag har träffat människor som bytt yrke, bytt arbetsplats, vågat avancera, vågat hoppa av tåget.. och som oberoende av varandra och helt utan vetskap om mina tankar berättat om hur bra deras förändringar har blivit. Vid tre läggningar i rad av tarotkorten (återigen, tack Isolde för tipset!! jag har haft sån glädje av korten) har jag fått kort som påpekat att det är dags för nya vindar, förändring och att det som betyder något är resan och inte målet. Att det är dags att gå vidare.
Kanske är det så enkelt att man helt enkelt bara är mer mottaglig för det man vill höra när man söker svar, eller så är det så magiskt att svaren kommer när man är redo.
Egentligen är det så dumt, och så typiskt mig, och nåt jag borde ändra på. När det är något som händer, saker som förändras, när det krävs mycket fokus och energi så sluter jag mig inom mig själv. Det är ju faktiskt så mycket lättare att få perspektiv på saker och ting om man skriver ner det, diskuterar med andra. Bara att sätta tankarna på pränt ger en annan synvinkel på saken.
Jag mår ganska bra, inte ens några agrofobiska tankar har ställt till något på sistone. Och ändå är vi i januari, en typisk "dålig månad" för mig (november är en annan). Jag vet att jag kan, törs och vågar, om det krävs. Jag har fått ta ställning till flera saker inom mitt jobb som stärkt mig och fått mig att inse mitt värde och vad jag faktiskt kan.
Just nu vet jag också inom hela mig att jag är fullt ut redo att prova något nytt, jag behärskar och kan det jag gör, jag är duktig och jag levererar alltid bra jobb. Men jag har nått min utvecklingsnivå där jag är, och för att kliva vidare behöver jag prova något nytt. Egentligen har jag känt det i dryga året, men vanan, tryggheten, osäkerheten att göra något nytt har satt käppar i hjulen. Nu är beslutet fattat inom mig i allafall, och jag vet att det är rätt.
På något sätt är det märkligt att man alltid träffar på människor, hamnar i samtal som faktiskt leder en rätt i livet, om man bara vågar lyssna och ta emot. Jag har träffat människor som bytt yrke, bytt arbetsplats, vågat avancera, vågat hoppa av tåget.. och som oberoende av varandra och helt utan vetskap om mina tankar berättat om hur bra deras förändringar har blivit. Vid tre läggningar i rad av tarotkorten (återigen, tack Isolde för tipset!! jag har haft sån glädje av korten) har jag fått kort som påpekat att det är dags för nya vindar, förändring och att det som betyder något är resan och inte målet. Att det är dags att gå vidare.
Kanske är det så enkelt att man helt enkelt bara är mer mottaglig för det man vill höra när man söker svar, eller så är det så magiskt att svaren kommer när man är redo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)