Behöver tystnaden

Är inne i en märlig period. I vanliga fall är jag väldigt "multitasking" och samtidigt som jag gör många saker samtidigt har jag alltid på radion (när jag jobbar), bilstereon (när jag kör bil), musik på datorn (när jag sitter vid den).

Upptäckte att jag nog inte haft på radion på två veckor! Jag har ju helt missat var Rix MorronZoo-gänget har för sig till och med.. Jag har kört bil i två veckor utan att sätta på bilstereon (förutom när ungarna sätter på den, dvs alltid när de åker med), jag har knappt rört en bok ens?!

Jag tror ju att min "multitasking"-förmåga har starkt bidragit till min panikångest från första början. Jag ser hela tiden steget längre, ligger före i tanken, tittar aldrig på vare sig jobb eller saker hemma med "här-och-nu-ögon", är problemlösare av hög rang, har alltid flera scenarion och alternativa vägar redo (eftersom hjärnan hela tiden går på högvarv och inte kopplar av i här-och-nu). Ett kreativt jobb kräver ju dessutom sitt till, där man ju just ska vara kreativ och ha många idéer.

Just de här egenskaperna brukar ofta generera komplimanger och uppskattas på både jobb och i sociala sammahang. "Du som är så bra på att hålla koll", "Du som är så duktig..", "du som är så snabb.. ", "kan inte du fixa, du som gör det så fort..", "Kan du snabbt slänga ihop något..", "Kan inte du organisera det här eftersom du är så bra på det..".

Hur hänger det här ihop med det jag skrev om tystnad då? Jo, kanske för att jag har börjat acceptera inom mig själv att jag inte alltid måste vara så himla duktig och leva upp till alla andras krav. Och framför allt, att jag behöver stänga av för att höra mig själv. Och ännu mer för att när jag tränar mindfulness och framför allt andning pallar jag inte med att ta in hundra andra intryck samtidigt.

Långsamma människor har alltid varit en irritationskälla för mig tidigare, men med en kluven irritation, jag har samtidigt beundrat deras inre ro, deras förmåga att strunta i stressade människor och att de istället jobbar i sin takt, göra saker i sin takt. Det är ju en bra förmåga!

Och det är lite kluvet, för vem är jag om jag jobbar bort de sidor av mig som är skadliga för mig själv, men som ändå är sidor där jag ofta får höra att jag är bra? Vem är jag om jag inte fortsätter vara bra på det? Blir jag totalt värdelös då? Eller duger jag som jag är, även om jag inte är den som ställer upp på allt, gör saker snabbt, ordentligt, inte är den som har koll på allt, och som man alltid kan lita på?

Mer och mer har mina krav på mig själv sänkts, och jag accepterar att jag inte måste vara bäst för att överhuvudtaget duga.

Men det är ingen dans på rosor att ändra sin omgivnings syn på en själv heller. Förväntas man vara stark behandlas på ett visst sätt, kraver sätts efter det man presterar. Även i privata sociala sammanhang.

Klarar jag av att sänka garden hela vägen? Att på riktigt be om hjälp när jag behöver det?

Klarar jag av att släppa mina katastroftankar och mina reservplaner, mina höga krav?

Att träna på att vara här och nu låter så enkelt, men är så svårt.

Att jag vill ha tystnad är i allafall ett steg på vägen, jag vill lyssna på min andning, koncentrera mig på att vara närvarande. Inte på att göra saker och vara någon annanstans i medvetandet.

Man lär så länge man lever...