Acceptans del 2

Funderade en hel del på det där med acceptans i helgen, och hade ett långt inlägg färdigskrivet i huvudet igår, men jag hann inte sitta vid datorn och skriva ner det.

Förmodligen är de flesta tankar jag hade igår redan borta, men jag ska i allafall försöka..

Eftersom det startar tankegångar och resonemang inom mig själv tycker jag det är viktigt att ta tag i det och bena ut tankegångarna, och jag skulle vilja förklara mer om varför jag är ytterst restrektiv med att tala om panikångest och agorafobi med "omvärlden".

Det som format mig kanske mest i det, är att tre av de fyra som jag har kontakt med som har panikångest är väldigt öppna om det. Och på det sättet att det på något sätt smält samman med deras personlighet och sätt att se på sig själv. Tre av fyra var sjukskrivna eller gick på sjukpension redan för många, många år sedan, och ser sig själva som:

1) Namn
2) Diagnos
3) Ålder osv..

Dvs, det mesta är "nä, men det kan jag inte pga min panikångest". Och på något sätt antagit sin diagnos i personlighet, kanske utan att ifrågasätta den, utmana den, bearbeta den.. utan helt och hållet accepterat den och accepterat det faktum att "jag är en sån med panikångest och så kommer jag för alltid att vara".

Den fjärde, är liksom mig, väldigt restriktiv med att låta den sidan ta över, och lever ett, till synes, vanligt liv, där panikångesten förvisso finns där som en del, men som på inget sätt har övertaget.

Jag tror absolut på att man behöver vara sjukskriven, och ibland väldigt länge, för att orka/kunna jobba med sig själv och för att bli bra! Så det handlar defintivit inte om något sådant (om nu någon skulle tro det..). MEN, om man fortfarande efter 15-20 ÅR (!!!!) lever på samma sätt, begränsas så oerhört i livet, utan att man ens nämnvärt försöker ta tag i situationen, för att man har accepterat att "det är så här jag är". Då har man inte bara accepterat utan även resignerat! Och det är DET jag är rädd för! Det är min sporre att hela tiden jobba med mig själv! Jag har så många gånger försökt uppmuntra till att ta upp kampen, men så många gånger stött på ett stort motstånd, kanske för att orken inte finns, kanske för att det har blivit en identitet och det finns en rädsla där bakom att om den sidan av en själv försvinner, vem är det som finns där istället? (nu pratar jag om de jag känner, där en ett par varit mer eller mindre avskärmade från samhället under många, långa år) Där jag många gånger lyssnat på drömmar och studier eller yrken, eller andra mål i livet, men som aldrig går till ens ett försök, kanske pga rädslan att misslyckas. Kanske för att det är lättare att leva som man gör utan att försöka komma ur det.

Jag vet att jag funkar också så till viss del, att saker som är jobbiga för mig, men som maken kan ta, "för att jag inte fixar det", så blir det så att han gör det, och jag låter bli.. av gammal vana och för att jag inte behöver ta tag i det. Tex storhandla mat! Om jag var tvungen skulle jag ju fixa det, men som det är nu, så handlar han mat, och jag behöver således inte utsätta mig för det. Och så skulle jag kanske funka med allt annat, om jag "enkelt" kan skylla på "nä, men jag kan inte göra det pga min panikångest". Men ger jag mig själv inte den möjligheten pressar jag mig till att göra försök, och för det mesta går det ju. Även om det är mer eller mindre jobbigt vissa gånger. Men jag tillåter mig inte att sluta försöka.

Så funkar JAG, och förutom min personlighet, och kanske också skam/skuldkänslor/envishet/tjurighet, så är det rädslan att jag ska resignera och på det sättet acceptera.

Jag accepterar att jag HAR panikångest och agorafobi, men INTE att det får ta över.