Haha, lämpligt nog hade Åsa Nilsonne ett inlägg om just acceptans, men mer om att acceptera sin arbetsdag, sin arbetsvecka, sitt arbetsliv. Men det kan ju tolkas på många sätt. Läs det här och läs gärna kommentarerna också!
Min slutkommentar om acceptans får bli att jag tror att acceptans är nyckeln till att få frid inom sig, och styrka för att gå vidare... för vi måste hela tiden framåt. Att acceptera utan att resignera!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
För mej är inte acceptans att resignera utan att acceptera och leva i nuet. Länge levde jag i ett vakum: "Sedan...när jag är fri från min PÅ - då ska jag..." Och så kämpade jag som attan för att bli frisk.
Nu försöker jag tänka mer "okej, jag har PÅ, hur ska jag göra för att ta mej vidare". Att försöka leva här och nu men ändå ha framtiden i åtanke (att sträva mot målet att leva utan rädlsan - nu kanske det är lättast att inte köra bil, men på lång sikt blir det ju bara värre att låta bli).
Har du läst Anna Kåvers bok om acceptans?
Ja, den boken är jättebra!
Och det är just så som du skriver, det är precis det jag har försökt beskriva.. fast med många fler ord och kringelkrokar!
"Nu försöker jag tänka mer "okej, jag har PÅ, hur ska jag göra för att ta mej vidare". Att försöka leva här och nu men ändå ha framtiden i åtanke (att sträva mot målet att leva utan rädlsan - nu kanske det är lättast att inte köra bil, men på lång sikt blir det ju bara värre att låta bli)."
Just så försöker jag också tänka, och ibland flyter det ju på hur bra som helst, och ibland faller man tillbaka, men det får man också ta och så får man då istället acceptera att "Ok, nu gav jag vika, men jag tar nya tag och tittar inte bakåt och stannar i det".
mmm...det är ju det som är det svåraste, tycker jag. att acceptera bakslagen.
Jag hoppas att jag aldrig blir sån att jag lutar mej tillbaka och nöjer mej med ett begränsat liv, som dina bekanta verkar göra!!!
Skicka en kommentar