Nu är jag irriterad på mig själv!
Skulle luncha med en f.d. arbetskompis idag, och vi skulle gå på en restaurang som ligger inne i ett köpcenter, man måste alltså gå genom hela köpcentret, och sedan är det trångt och ofta väldigt mycket folk där på luncherna.
Trodde det skulle gå bra, men redan imorse så vaknade jag med tanken att jag kommer nog inte att fixa det. Just det där med att äta på restaurang, känna mig instängd, svårt att snabbt ta till reträtt, mycket folk och äta mat på samma gång är nog min svagaste punkt. Inte så som i social fobi, utan det är rent och skär agorafobi som spökar. Panikkänsla för att jag inte kommer ut fort nog om jag vill, mat att svälja ner, som kanske fastnar i halsen, som gör mig illamående, som inte smakar ett endast dugg, hög puls, torr mun, oro i hela kroppen, flyktkänsla hela tiden. Då är det svårt att njuta av maten.
Hur som helst, jag hade en hel del annat jag skulle hinna med, och ju mer tiden led desto mer övertygade jag mig om att jag nog inte skulle hinna gå på restaurang idag, "eftersom jag hade en massa ärenden jag skulle hinna med". Till slut hade jag övertygat mig själv om att jag inte skulle hinna, och ringde och avbokade lunchen. Sköt upp den till en annan dag.
Redan när jag hade lagt på luren sa magkänslan åt hjärnan att skämmas.. Det hade inget med tidsbrist att göra.. tiden kan man disponera om, en del hade jag hunnit göra senare och annat hade kunnat vänta till imorgon. Jag var helt enkelt rädd att utsätta mig för situationen!
Och jag blir sååå arg! Och kanske är det här med att äta på ställen där man inte sitter vid dörren min svaga punkt just för att jag inte utsätter mig för det särskilt ofta. Sommartid är det annorlunda, men iofs inte samma sak. Att sitta på en gatuservering är aldrig något problem.
Nu har jag bestämt mig för att öva på det här regelbundet! Ju längre det går mellan tillfällena desto jobbigare blir det, gör jag det ofta blir det en vana och inget jag drar mig för. Alltså.. imorgon har jag bestämt mig för att åka och fika med barnen. Och det SKA bli av! Återkommer med rapport!
måndag 18 februari 2008
fredag 15 februari 2008
Varit på resande fot
Om än inte länge, så i två dagar i allafall!
Tidigare har jag rest då och då med jobbet, oftast med flyg, och kanske över dagen eller med en eller ett par övernattningar. Oftast förenat med ett par nätter utan sömn i förväg, otroligt stark ångest i flygtaxin, oro och halvpanik i flygplanet, och sedan brukar det klinga av och gå hur bra som helst resten av resan. Förutom om det ingår långa middagssittningar..
Nu skulle jag alltså iväg igen, och eftersom det var ca 2 år sedan jag var iväg (förutom med familjen), dvs bara jag (=ingen trygghet att luta mig mot), så var jag lite orolig i förväg över hur det skulle gå. Den här resan var med bil, nåt som egentligen är ännu värre eftersom det tar längre tid. Jag åkte dessutom med någon annan.
MEN, det gick bra!! Ibland skenade tanken iväg, men jag tvingade tillbaka den till att enbart fokusera på nu:et, bara tänka och känna och uppleva det som var just nu.
Jag är så glad att det gick så bra!
Kanske, kanske, kanske är det möjligt med en Thailandsresa nästa vinter till och med?!
Tidigare har jag rest då och då med jobbet, oftast med flyg, och kanske över dagen eller med en eller ett par övernattningar. Oftast förenat med ett par nätter utan sömn i förväg, otroligt stark ångest i flygtaxin, oro och halvpanik i flygplanet, och sedan brukar det klinga av och gå hur bra som helst resten av resan. Förutom om det ingår långa middagssittningar..
Nu skulle jag alltså iväg igen, och eftersom det var ca 2 år sedan jag var iväg (förutom med familjen), dvs bara jag (=ingen trygghet att luta mig mot), så var jag lite orolig i förväg över hur det skulle gå. Den här resan var med bil, nåt som egentligen är ännu värre eftersom det tar längre tid. Jag åkte dessutom med någon annan.
MEN, det gick bra!! Ibland skenade tanken iväg, men jag tvingade tillbaka den till att enbart fokusera på nu:et, bara tänka och känna och uppleva det som var just nu.
Jag är så glad att det gick så bra!
Kanske, kanske, kanske är det möjligt med en Thailandsresa nästa vinter till och med?!
måndag 11 februari 2008
En fot framför den andra
Vissa uttryck och meningar fastnar mer än andra, och en del lever kvar inom en länge.
Ett sådant uttryck som har stannat kvar hos mig är när Dr Phil (på den tiden han var gäst hos Oprah, alltså många år sedan) sa åt en kvinna som mådde dåligt och kände sig som att hon inte kunde ta sig ur det, "bestäm dig för att sätta en fot framför den andra, små steg framåt, så går det av sig själv till slut".
Och så är det ju!
Ofta tänker man på slutmålet, och vägen dit känns lång och svår. Så lång och så svår att man inte orkar.. Men börjar man bara kliva på, små små steg, men ändock steg, så är man på sin resa mot målet.
Att vägra backa, utan istället acceptera och räkna med motgångar, tuffa dagar, jobbiga stunder. Det kommer enorma uppförsbackar då och då. Men att ändå fortsätta sätta den ena foten framför den andra och vandra.
Till slut promenerar i livet med full fart, utan att man märker det!
Ett sådant uttryck som har stannat kvar hos mig är när Dr Phil (på den tiden han var gäst hos Oprah, alltså många år sedan) sa åt en kvinna som mådde dåligt och kände sig som att hon inte kunde ta sig ur det, "bestäm dig för att sätta en fot framför den andra, små steg framåt, så går det av sig själv till slut".
Och så är det ju!
Ofta tänker man på slutmålet, och vägen dit känns lång och svår. Så lång och så svår att man inte orkar.. Men börjar man bara kliva på, små små steg, men ändock steg, så är man på sin resa mot målet.
Att vägra backa, utan istället acceptera och räkna med motgångar, tuffa dagar, jobbiga stunder. Det kommer enorma uppförsbackar då och då. Men att ändå fortsätta sätta den ena foten framför den andra och vandra.
Till slut promenerar i livet med full fart, utan att man märker det!
torsdag 7 februari 2008
Säkerhetsbeteenden
Har märkt en sak de senaste veckorna..
Nämligen att flera av mina vardagliga säkerhetsbeteenden har minskat.
Jag har tex helt varit utan den obligatoriska Läkerolasken i fickan. Jag åkte till och med till en matvaruaffär och storhandlade, utan vare sig Läkerol, tuggummi eller platspåse i fickan.
Låter väl som en normal tur till affären för en "normal" människa. Men jag kan säga att det är inte ofta jag åker nånstans utan just dessa tre grejer! Att jag sedan har haft exakt samma påse i fickan/väskan i ganska exakt tre år (då jag började med påse) är en annan femma. Att jag aldrig har behövt använda den är ju ändå ingen orsak till att jag icke-logiskt inte ska ha den liksom.
En annan sak, jag har gått ut på ovanligt långa promenader, dessutom har de inte varit kretsande i ring utan rakt bort hemifrån. Och det UTAN att jag haft min mobil med mig! Inget tuggummi i munnen där heller, inte heller någon Läkerolask i fickan.
Jag samåkte häromdan! Annars tar jag alltid egen bil (=kunna åka hem när jag vill). Jag har också stämt träff med en kompis, där vi ska äta lunch! Skyller i vanliga fall alltid på att jag har ärenden, egen mat, inte är hungrig osv. Iofs har vi inte varit och ätit än, det är ett par dagar kvar. Men jag känner mig redo.
Imorgon ska jag utmana ett par till av mina säkerhetsbeteenden. Återkommer om hur det gick.
Och framför allt, jag blir inte besviken på mig själv om det inte går. Jag känner mig väldigt snäll mot mig själv just nu.
Nämligen att flera av mina vardagliga säkerhetsbeteenden har minskat.
Jag har tex helt varit utan den obligatoriska Läkerolasken i fickan. Jag åkte till och med till en matvaruaffär och storhandlade, utan vare sig Läkerol, tuggummi eller platspåse i fickan.
Låter väl som en normal tur till affären för en "normal" människa. Men jag kan säga att det är inte ofta jag åker nånstans utan just dessa tre grejer! Att jag sedan har haft exakt samma påse i fickan/väskan i ganska exakt tre år (då jag började med påse) är en annan femma. Att jag aldrig har behövt använda den är ju ändå ingen orsak till att jag icke-logiskt inte ska ha den liksom.
En annan sak, jag har gått ut på ovanligt långa promenader, dessutom har de inte varit kretsande i ring utan rakt bort hemifrån. Och det UTAN att jag haft min mobil med mig! Inget tuggummi i munnen där heller, inte heller någon Läkerolask i fickan.
Jag samåkte häromdan! Annars tar jag alltid egen bil (=kunna åka hem när jag vill). Jag har också stämt träff med en kompis, där vi ska äta lunch! Skyller i vanliga fall alltid på att jag har ärenden, egen mat, inte är hungrig osv. Iofs har vi inte varit och ätit än, det är ett par dagar kvar. Men jag känner mig redo.
Imorgon ska jag utmana ett par till av mina säkerhetsbeteenden. Återkommer om hur det gick.
Och framför allt, jag blir inte besviken på mig själv om det inte går. Jag känner mig väldigt snäll mot mig själv just nu.
onsdag 6 februari 2008
Dagsljus!
Det blir ljusare och ljusare ute för var dag som går. Numera orkar solen lysa ganska många timmar per dag (de dagar den vill visa sig), och luften börjar lukta vårvinter.
Vi är i februari, och i takt med ljuset ökar min energi, lust och glädje!
Något jag går in för helhjärtat just nu är att bejaka mig själv och mina känslor. I vanliga fall är jag ganska duktig på att stoppa tillbaka vad jag känner och vill för att istället rätta mig efter borden och ska och måsten. Det stänger ganska ofta av kranen av känslor inom mig, eftersom jag istället försöker leva upp till visionen jag har av mig själv, de krav jag ställer och allt jag tycker jag borde hinna och göra.
Nu stänger jag istället av "borde-kranen" och låter mig svepas med av mina känslor och tankar. Utan dåligt samvete.
Vi är i februari, och i takt med ljuset ökar min energi, lust och glädje!
Något jag går in för helhjärtat just nu är att bejaka mig själv och mina känslor. I vanliga fall är jag ganska duktig på att stoppa tillbaka vad jag känner och vill för att istället rätta mig efter borden och ska och måsten. Det stänger ganska ofta av kranen av känslor inom mig, eftersom jag istället försöker leva upp till visionen jag har av mig själv, de krav jag ställer och allt jag tycker jag borde hinna och göra.
Nu stänger jag istället av "borde-kranen" och låter mig svepas med av mina känslor och tankar. Utan dåligt samvete.
måndag 4 februari 2008
Åhå!
Apropå mitt inlägg nyss om kärlek...
Surfade på Bokus och Adlibris efter böcker, och såg att Lena Nevander Friström kommit ut med en ny bok, "Kärlekens olika ansikten"
Surfade på Bokus och Adlibris efter böcker, och såg att Lena Nevander Friström kommit ut med en ny bok, "Kärlekens olika ansikten"
Boken väcker tankar och ger nya insikter om hur vi kan förvalta kärlekens dyrbara gåva. Och kanske ligger den största utmaningen i att först lära känna sig själv?
Helg fylld av kärlek!
Kärlek gör mycket till för välmåendet.
Närhet, fysisk närhet.
Att dela tankar, händelser, känslor.
Olika slags kärlek.
Kärlek till sina barn. Villkorslös, gränslös, oändlig kärlek. Att få höra av sin mycket pubertala tonåring att man är bäst i världen, att få en lång varm kram, att få höra "jag älskar dig mamma" är det vackraste som finns!
Kärleken till sin partner. Relationer kräver att man jobbar på dem, inte tar dem för givna. Det går upp och det går ner. Och när det går upp är det underbart! Fysisk närhet är ibland trolleri att få till med tonårsbarn. De lägger sig ju senare än vad vi gör för sjutton. Mornar är däremot garanterat barnfria, de sover till minst tio på helgerna, så det gäller att ta tillvara på tiden. I helgen har tiden verkligen tagits tillvara.
Kärleken till sina vänner. Det gäller att komma ihåg att vårda sina vänskapsrelationer. Vissa består, andra kommer och går. Guldkorn som finns med hela ens resa, som vet det mesta om en själv och ens olika livsfaser, som finns där i vått och torrt, såna man kan ringa efter två månaders tystnad och allt tar vid där det var. Såna ska man vara rädda om, de växer inte på träd!
Kärleken till sig själv. Så svår, och ändå så grundläggande. Att kunna älska sig själv fullt ut, med sina fel och brister, utan krav på sig själv. Det borde vara så enkelt. En fördel med att åren går, man lär känna sig själv mer och mer och med självkännedom kommer också kärlek och förlåtelse. Acceptans.
Närhet, fysisk närhet.
Att dela tankar, händelser, känslor.
Olika slags kärlek.
Kärlek till sina barn. Villkorslös, gränslös, oändlig kärlek. Att få höra av sin mycket pubertala tonåring att man är bäst i världen, att få en lång varm kram, att få höra "jag älskar dig mamma" är det vackraste som finns!
Kärleken till sin partner. Relationer kräver att man jobbar på dem, inte tar dem för givna. Det går upp och det går ner. Och när det går upp är det underbart! Fysisk närhet är ibland trolleri att få till med tonårsbarn. De lägger sig ju senare än vad vi gör för sjutton. Mornar är däremot garanterat barnfria, de sover till minst tio på helgerna, så det gäller att ta tillvara på tiden. I helgen har tiden verkligen tagits tillvara.
Kärleken till sina vänner. Det gäller att komma ihåg att vårda sina vänskapsrelationer. Vissa består, andra kommer och går. Guldkorn som finns med hela ens resa, som vet det mesta om en själv och ens olika livsfaser, som finns där i vått och torrt, såna man kan ringa efter två månaders tystnad och allt tar vid där det var. Såna ska man vara rädda om, de växer inte på träd!
Kärleken till sig själv. Så svår, och ändå så grundläggande. Att kunna älska sig själv fullt ut, med sina fel och brister, utan krav på sig själv. Det borde vara så enkelt. En fördel med att åren går, man lär känna sig själv mer och mer och med självkännedom kommer också kärlek och förlåtelse. Acceptans.
fredag 1 februari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)