Hade egentligen tänkt det som ett svar på Isoldes kommentar, men jag kanske blir långrandig så jag tar det som ett inlägg. ;)
Jo, jag har faktiskt accepterat de här sidorna av mig själv. Helt och fullt ut. Det är en del av mig, och det för inte enbart med sig negativa saker, utan det bidrar (enligt mitt sätt att se det hela) till flera positiva egenskaper hos mig som person, och även tror jag att min personlighet till viss del bidrar till allt. Den tesen grundar jag på att så många som har panikångest har så egenskaper och tankebanor och personliga egenskaper som jag, man kanske uppfattar världen mer intensivt, man kanske är en sådan personlighet som hela tiden ligger steget före i tanken, som är kreativ..
När jag fick min första panikattack för drygt 14 år sedan (jo, det ÄR så länge sedan!! Trodde det var bara 10.. men jag fick revidera mitt minne) accepterade jag det inte. Det tog faktiskt 3 år innan jag accepterade att jag HADE panikångest, och sökte hjälp. Jag åt antidepressiva tabletter i 1½ år ungefär (det fanns ingen KBT tillgänglig då..) och när jag slutade med medicinen var jag sedan länge helt och hållet fri från allt vad panikångest hette. Det gick flera år innan jag fick "återfall", och när jag väl fick det jobbade jag själv bort det och har sedan dess inte haft en enda panikattack.
Däremot har jag kanske inte fullt ut accepterat agorafobin, kanske för att det fortfarande är "nytt" för mig, trots att läkaren sa det till mig den där dagen jag sökte hjälp för 11 år sedan. Men jag såg inte det som något separat.. DÅ! Och har hela tiden trott att det är panikkänningar, de senaste åren.
I allafall, ensamheten, på det sättet jag menade, är mer ensamheten att dela just de känslorna med någon i min närhet. Ingen som förstår fullt ut. Däremot har jag en vän, sedan panikångesten startade, som jag via telefon många gånger kunnat dela de tankarna med (vi bor långt ifrån varandra), eftersom hon upplever/upplevt samma sak. Ytterligare ett par vänner, som dock inte bor här, har också panikångest, och via mail och oräkneliga samtal via msn har jag kunnat dela tankar med dem.
Och så alla härliga bloggare, särskilt Isolde och Malve, där jag kan läsa, känna igen mig, och dela erfarenheter! Så skönt! Så befriande!
Men fortfarande så ensamt här "irl", och framför allt med mina nära. Maken och jag pratar såklart om det, men han kan ändå inte dela det med mig, för han förstår inte. Och han är det jag kallar "andra världen", han är varken lättstressad eller oroar sig för nåt, han har sällan bråttom.. Han ser inga katastrofer, han tänker inte hundra steg fram.
Däremot har jag INTE accepterat att de här sidorna av mig ska få ta över! Det har jag nog aldrig gjort, förutom när jag var så nere på botten att jag inte mäktade med något överhuvudtaget. Jag för en ständig kamp, och jag tror att jag får leva med detta hela livet ut, att det är en del av mig. Jag vet också att det kan gå år utan att jag mår dåligt, jag vet också att stressar jag mycket, om det kör ihop sig eller är tunga perioder, ja, då faller jag tillbaka. Men fallet blir nog mindre och mindre för var gång.
Jag tror också på att ju mer jag kan identifiera tankarna, medvetet ändra dem, desto mer lättar det inom mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Intressant att läsa! Skönt att du har alla andningshål ändå, själv har jag inte så mycket mer än nätet och min bästa väninna som dock alltid har så kloka saker att säga. Men någon med panikångest eller agorafobi har jag inte kontakt med, tyvärr!
Kram!
Min man är precis som din. Och istället för att inse att det kanske är ett mer sunt förhållningssätt har det nog fått mej att sträva efter MER kontroll eftersom jag inte tycker att hans sätt känns bra.
En av mina bästa vänner har "ångestproblem" och har haft lite panikattacker, och det känns himla skönt. Men det här med agorafobin har hon svårt att sätta sej in i.
Det är samma för mig Malve, jag känner också att jag måste ha MER kontroll, just pga att han inte har något kontrollbehov. Och så blir det en ond cirkel, jag tar på mig saker och håller kontrollen, han slappnar av mer och vet att jag tar hand om och har koll på det mesta.. Och jag vet att det beror på att jag har stort kontrollbehov. Kanske vore det optimala att dela vardagslivet med en annan kontrollfreak?! ;) Men jag vet ju inom mig att jag måste släppa på mitt kontrollbehov, det är definitivt mer sunt att inte måsta ha kontroll på allt.
De jag har kontakt med har panikångest, så just agorafobin har jag ingen jag känner "irl" som vet vad det innebär. Egentligen inte panikångesten heller, eftersom det inte är någon som jag umgås med i "verkliga livet". Ingen som delar min vardag, ingen jag umgås med över en kopp fika. Min äldsta "panikångestvän" har jag träffat flera gånger dock, och pratat många timmar i telefonen med, men det blir ju ändå inte samma sak som med någon i ens närhet. Det är svårt att gå och träna på att fika tillsammans när man först måste resa.. *s*
Skicka en kommentar