Jag vill önska en riktigt God Jul!
Jag är på språng inför juldagsmiddagen, men jag vill i allafall passa på att skriva ett litet inlägg. Barnen är fullt upptagna med att testa sina julklappar, maken slappar av julmatskoma i soffan, och nu ska vi iväg och äta igen. :)
Det har varit väldigt tyst från mig ett tag, och jag har väl mest ägnat mig åt en hel del funderande. Här hemma funkar allt bra igen, men det som var fick mig också att inse (återigen) att det finns mycket jag kan jobba med mig själv med, saker jag kan välja bort, saker jag kan prioritera (mig själv!!), saker jag kanske ska gå vidare med (jobb.. för att utvecklas och inte stagnera). Även om man trivs bra är det ju så att man ibland kommer till en punkt där man känner att man kan det mesta, att man behöver nya utmaningar för sig själv.
Tarotleken har givit mig sådana svar många gånger i rad nu, I! :)
Jag ser på 2008 med tillförsikt, om än det blir ett år med många förändringar kanske. Men livet är ju till för att levas!
Fortsätt njuta av julen, det ska jag göra! Ledighet sitter fint, och jag ska ta tillvara på varenda stund. Sova länge, se bra filmer, umgås och spela spel med familjen, läsa, promenera och äta gott. I lagom mängd.. :)
KRAM!
tisdag 25 december 2007
måndag 10 december 2007
Luften är lättare att andas!
Det är skönt att ha rensat luften, att bryta ner det dåliga och bestämma att ta nya tag. Att inse att hjulspåren rullat snett, att lägga om bana och ta ny riktning.
I övrigt har jag försökt minimera det mesta av sådant som kan kallas julstress. Julklapparna är planerade, inköpta/beställda, med några få undantag. Jag har dessutom tagit ledigt mellan jul-nyår vilket innebär långledigt. Och det ska bli SKÖNT!
Jag har varit och tagit cellprov, jag har varit på julfest, det har varit diverse avslutningar, uppvisningar och saker, och allt har lunkat på. Det har liksom bara funkat.
Nu når vi snart årets mörkaste dag, och sedan vänder det.. det blir ljusare och ljusare och det känns alltid som en vändpunkt!
Jag tar tillvara på de ljusa tankarna och de varma känslorna, de får användas och komma fram under dagar när det inte känns lika bra.
I övrigt har jag försökt minimera det mesta av sådant som kan kallas julstress. Julklapparna är planerade, inköpta/beställda, med några få undantag. Jag har dessutom tagit ledigt mellan jul-nyår vilket innebär långledigt. Och det ska bli SKÖNT!
Jag har varit och tagit cellprov, jag har varit på julfest, det har varit diverse avslutningar, uppvisningar och saker, och allt har lunkat på. Det har liksom bara funkat.
Nu når vi snart årets mörkaste dag, och sedan vänder det.. det blir ljusare och ljusare och det känns alltid som en vändpunkt!
Jag tar tillvara på de ljusa tankarna och de varma känslorna, de får användas och komma fram under dagar när det inte känns lika bra.
torsdag 6 december 2007
Omstart
Ett förhållande går för det mesta i vågor. Det går upp och det går ner, och ibland är det stiltje. Tjusningen med ett förhållande är kanske just det, efter regn kommer solsken. Är det för mycket "raksträcka" tappar man kanske nerven och det hela blir en gammal vana.
I allafall, ett bra tag nu har vårt förhållande gått åt ett enda håll, neråt. Det har varit bittra ord, slutenhet, gnäll, kyla, och kanske det värsta av allt, likgiltighet. Det hela ställdes på sin spets nyligt, då faktiskt vi båda två funderade på om det inte var så att vi skulle separera.
Jag har ibland funderat på om jag inte skulle må bättre av bo själv (nåja, med barn..), att kanske det faktum att jag måste lita helt på mina egna vingar skulle vara ett bättre alternativ.
Vi pratade ut, och istället för ord som "aldrig, alltid" sa vi istället vad vi ville, hur vi skulle vilja att det var. Och vi bestämde att vi ska leva livet enligt det istället. Vi fortsätter tillsammans, vi älskar varandra och vill leva tillsammans. Vi har bara prioriterat bort "vår" tid, i ett hektiskt liv i övrigt. Nu måste vi ta tag i det.
Och det går bra, det känns som en omstart. Inte illa efter så många år tillsammans.
Och något annat som kom av det samtalet var ett lugn, en inre irritation som gnagt inom mig som plötsligt är borta.
Glöm inte bort att se och bekräfta varandra!
I allafall, ett bra tag nu har vårt förhållande gått åt ett enda håll, neråt. Det har varit bittra ord, slutenhet, gnäll, kyla, och kanske det värsta av allt, likgiltighet. Det hela ställdes på sin spets nyligt, då faktiskt vi båda två funderade på om det inte var så att vi skulle separera.
Jag har ibland funderat på om jag inte skulle må bättre av bo själv (nåja, med barn..), att kanske det faktum att jag måste lita helt på mina egna vingar skulle vara ett bättre alternativ.
Vi pratade ut, och istället för ord som "aldrig, alltid" sa vi istället vad vi ville, hur vi skulle vilja att det var. Och vi bestämde att vi ska leva livet enligt det istället. Vi fortsätter tillsammans, vi älskar varandra och vill leva tillsammans. Vi har bara prioriterat bort "vår" tid, i ett hektiskt liv i övrigt. Nu måste vi ta tag i det.
Och det går bra, det känns som en omstart. Inte illa efter så många år tillsammans.
Och något annat som kom av det samtalet var ett lugn, en inre irritation som gnagt inom mig som plötsligt är borta.
Glöm inte bort att se och bekräfta varandra!
måndag 26 november 2007
Det lackar mot jul!
I helgen är det första advent, och efter det brukar veckorna gå fort!
Jag ÄLSKAR julen, kanske mest tiden före egentligen, med alla adventsljusstakar, ljusslingor, tända ljus, glögg, julmusik och nån slags inneboende förväntan inför jul. Julafton brukar vara rätt stressfri, vi äter god mat, umgås, spelar spel, fikar, dricker glögg, äter mer mat, fikar lite till, proppar i oss choklad och bara är. Inget åkande mellan olika firanden eller så, utan vi är allt som oftast hemma hos oss, med nära och kära som kommer hit. Det gör absolut ingenting om vi inte blir många, det är inte det som är grejen. NÄr jag var liten åkte vi alltid runt till släktingar, alla turades om att "ha julen", olika för olika år, viss mat hos en del, annan hos andra, alltid många människor. Visst var det roligt att alltid träffa kusinerna och umgås, men ändå så kände jag sedan jag fick barn att jag ville att vi skulle ha egna traditioner. Då var det slut på flackandet, på julafton var vi hemma. Barnen kan leka med sina julklappar, packa upp dem, somna om de är trötta.
Jag har varit riktigt energisk den senaste veckan, har städat undan, fixat och plockat och donat så att det ska vara julmys till helgen. Har hängt upp en del ljusslingor redan nu, vi är inte så mycket för allt för mycket julpynt längre, hellre massor av ljus och ljusstakar. Barnen julpyntar alltid i deras rum, och där kan de dra på så mycket de vill med tingeltangel. Några traditionsfyllda pynttomtar åker förståss alltid fram, några änglar och så julgran såklart. Men julgardiner och tingeltangel har vi slutat med (läs jag.. *s*). Det var glöggpremiär i helgen, åh så gott!
De flesta julklapparna är planerade, ska beställa lite spel och film och saker på nätet, och sedan ska det övriga inhandlas i början av december. I år SKA de vara klara i tid (som jag säger varje år..).
Jag ÄLSKAR julen, kanske mest tiden före egentligen, med alla adventsljusstakar, ljusslingor, tända ljus, glögg, julmusik och nån slags inneboende förväntan inför jul. Julafton brukar vara rätt stressfri, vi äter god mat, umgås, spelar spel, fikar, dricker glögg, äter mer mat, fikar lite till, proppar i oss choklad och bara är. Inget åkande mellan olika firanden eller så, utan vi är allt som oftast hemma hos oss, med nära och kära som kommer hit. Det gör absolut ingenting om vi inte blir många, det är inte det som är grejen. NÄr jag var liten åkte vi alltid runt till släktingar, alla turades om att "ha julen", olika för olika år, viss mat hos en del, annan hos andra, alltid många människor. Visst var det roligt att alltid träffa kusinerna och umgås, men ändå så kände jag sedan jag fick barn att jag ville att vi skulle ha egna traditioner. Då var det slut på flackandet, på julafton var vi hemma. Barnen kan leka med sina julklappar, packa upp dem, somna om de är trötta.
Jag har varit riktigt energisk den senaste veckan, har städat undan, fixat och plockat och donat så att det ska vara julmys till helgen. Har hängt upp en del ljusslingor redan nu, vi är inte så mycket för allt för mycket julpynt längre, hellre massor av ljus och ljusstakar. Barnen julpyntar alltid i deras rum, och där kan de dra på så mycket de vill med tingeltangel. Några traditionsfyllda pynttomtar åker förståss alltid fram, några änglar och så julgran såklart. Men julgardiner och tingeltangel har vi slutat med (läs jag.. *s*). Det var glöggpremiär i helgen, åh så gott!
De flesta julklapparna är planerade, ska beställa lite spel och film och saker på nätet, och sedan ska det övriga inhandlas i början av december. I år SKA de vara klara i tid (som jag säger varje år..).
måndag 19 november 2007
Stort ensamhetsbehov
Jag har alltid haft ett stort ensamhetsbehov.
Jag trivs att vara ensam, och jag behöver vara ensam. "Bara få vara" och läsa en bok, filosofera, sitta vid datorn, promenera...
Det är ju inte alltid så lätt, det är oftast full rulle hemma i huset, barnen, deras kompisar, sociala aktiviteter, jobbet, umgås med vänner, sport/fritidsaktiviteter varenda helg.. och ju färre ensamma stunder jag får desto mer saknar jag dem. Det måste inte vara så länge, men en liten stund varje dag.
Funderar på hur det funkar ihop med mitt förra inlägg, kanske är det så att jag inte bra vill vara ensam, utan att dra sig undan är ju också en viloplats, men kanske också en plats för ångesten att gro? Kanske jag skulle undvika ensamheten ett tag, och istället fylla de stunderna jag dragit mig undan med andra saker?
Men nej, jag tror faktiskt jag behöver de där stunderna för både eftertanke och reflektion, och för att vila i livet och hämta kraft. Jag hämtar defintivit kraft från ensamheten. Jag är i övrigt utåtriktad, social, pratglad, engagerad och ska bry mig om allt och alla. Kanske det är så att jag ger mer än jag får, och därför behöver tanka kraft och lugn i ensamheten?
Jag trivs att vara ensam, och jag behöver vara ensam. "Bara få vara" och läsa en bok, filosofera, sitta vid datorn, promenera...
Det är ju inte alltid så lätt, det är oftast full rulle hemma i huset, barnen, deras kompisar, sociala aktiviteter, jobbet, umgås med vänner, sport/fritidsaktiviteter varenda helg.. och ju färre ensamma stunder jag får desto mer saknar jag dem. Det måste inte vara så länge, men en liten stund varje dag.
Funderar på hur det funkar ihop med mitt förra inlägg, kanske är det så att jag inte bra vill vara ensam, utan att dra sig undan är ju också en viloplats, men kanske också en plats för ångesten att gro? Kanske jag skulle undvika ensamheten ett tag, och istället fylla de stunderna jag dragit mig undan med andra saker?
Men nej, jag tror faktiskt jag behöver de där stunderna för både eftertanke och reflektion, och för att vila i livet och hämta kraft. Jag hämtar defintivit kraft från ensamheten. Jag är i övrigt utåtriktad, social, pratglad, engagerad och ska bry mig om allt och alla. Kanske det är så att jag ger mer än jag får, och därför behöver tanka kraft och lugn i ensamheten?
Bokmal..
Just nu har jag ett sug att läsa böcker, och den jag nu läser (igen, har läst den tidigare också) är Christer L Nordlunds "Ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... ". Har som sagt var läst den tidigare men med lite tid, erfarenheter och framför allt ny input genom andra böcker är det intressant att läsa om böcker.
Tyckte inte särskilt mycket om den första gången jag läste den, nu tycker jag den är bättre. Framför allt så går en hel del av det han har skrivit in på ett annat sätt, jag läser och reflekterar över sånt jag vid första läsningen inte reflekterade över.
Som tex det han skriver om att hjärnan vill ha nya saker att jobba med hela tiden, annars höjs ångestnivån. Ju mer man begränsar sig, desto mer stiger ångestnivån. Vilket jag tror stämmer, även om man när man just i den värsta fasen inte känner så utan helst bara vill dra sig undan. Nu menar jag inte under en panikångestattack, utan rent "allmänt" i livet. Det hade visst gjorts några försök där man avskärmat människor från ljud, syn, lukt och andra intryck, och där hjärnan reagerat med att "bli galen", för att helt återgå till normala känslor när avskärmningen upphört. Ju mer man begränsar sig, desto mer tid har man ju även till att lyssna på minsta vink från kroppen och hjärnan, och på en gång snappa upp det. Stämmer förmodligen rätt bra!
Intressant är det i allafall, och ju fler böcker man läser desto lättare är det att förstå sin ångest.
Det är också intressant att läsa andra böcker "vid sidan" av min favvobok nr. 1, "Ingen panik". Det ger mer utfyllnad, andra infallsvinklar och dessutom ett gott hopp att en dag faktiskt förstå sig själv så pass mycket att ångesten inte behöver vara ett mörkt moln som kommer och går. Att övervinna "överkänsligheten" mot kroppsliga signaler som tolkas till livshotande saker. Att släppa kontrollen och bara vara...
Tyckte inte särskilt mycket om den första gången jag läste den, nu tycker jag den är bättre. Framför allt så går en hel del av det han har skrivit in på ett annat sätt, jag läser och reflekterar över sånt jag vid första läsningen inte reflekterade över.
Som tex det han skriver om att hjärnan vill ha nya saker att jobba med hela tiden, annars höjs ångestnivån. Ju mer man begränsar sig, desto mer stiger ångestnivån. Vilket jag tror stämmer, även om man när man just i den värsta fasen inte känner så utan helst bara vill dra sig undan. Nu menar jag inte under en panikångestattack, utan rent "allmänt" i livet. Det hade visst gjorts några försök där man avskärmat människor från ljud, syn, lukt och andra intryck, och där hjärnan reagerat med att "bli galen", för att helt återgå till normala känslor när avskärmningen upphört. Ju mer man begränsar sig, desto mer tid har man ju även till att lyssna på minsta vink från kroppen och hjärnan, och på en gång snappa upp det. Stämmer förmodligen rätt bra!
Intressant är det i allafall, och ju fler böcker man läser desto lättare är det att förstå sin ångest.
Det är också intressant att läsa andra böcker "vid sidan" av min favvobok nr. 1, "Ingen panik". Det ger mer utfyllnad, andra infallsvinklar och dessutom ett gott hopp att en dag faktiskt förstå sig själv så pass mycket att ångesten inte behöver vara ett mörkt moln som kommer och går. Att övervinna "överkänsligheten" mot kroppsliga signaler som tolkas till livshotande saker. Att släppa kontrollen och bara vara...
onsdag 14 november 2007
Trött på duktig..
Idag är jag riktigt trött på mig själv, trött på mitt "duktighetssyndrom".
Jämt ska jag vara så himla duktig, alltid ska jag ställa upp, alltid har jag så höga krav på mig själv..
Usch och fy!
"Jajjemän, jag fixar, jag kan baka, jag skjutsar, jag kommer, jag tar med mig jobbet hem, det är ju så mycket att göra och jag hinner nog jobba lite på kvällen..."
Ibland längtar jag efter att totalt misslyckas, att helt glömma bort nånting, att missa deadlines, att ställa till med nån riktig härva och sedan bara få säga: "OOOPS.. my bad" och bara skaka av mig det.
Säääkert.. ;)
Jämt ska jag vara så himla duktig, alltid ska jag ställa upp, alltid har jag så höga krav på mig själv..
Usch och fy!
"Jajjemän, jag fixar, jag kan baka, jag skjutsar, jag kommer, jag tar med mig jobbet hem, det är ju så mycket att göra och jag hinner nog jobba lite på kvällen..."
Ibland längtar jag efter att totalt misslyckas, att helt glömma bort nånting, att missa deadlines, att ställa till med nån riktig härva och sedan bara få säga: "OOOPS.. my bad" och bara skaka av mig det.
Säääkert.. ;)
tisdag 13 november 2007
Hyperventilering igen..
Ett utdrag ur Christer L Nordlunds "Ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... ":
"Många människor reagerar med s.k. hyperventilation (som de kanske uppfattar som svårighet att få luft) när de blir upprörda eller hamnar i ett stresstillstånd. Begreppet avser en grund, snabb andning "med bröstet". Motsatsen är då en djup, långsam andning "med magen/buken". Hyperventilation kan i sig leda till flera av de i ångest ingående symptomen och man kan komma undan dessa genom att verkligen djupandas med långsamma andetag.
----
När man andas för ytligt rubbas balansen mellan syre och koldioxid i kroppen. Visserligen andas vi ut koldioxid, men detta innebär inte att vi måste göra oss kvitt den helt. Tvärtom behövs det en väl avvägd halt koldioxid i kroppen. Blåser vi ut för mycket innebär detta bl.a. att vi får en minskad kalk- och fosforhalt i blodet. Blodkärlen i hjärnan dras samman så att blodflödet dit minskar. Detta är inte farligt men leder till yrsel, ostadighetskänslor, förändrad syn (dimsyn) och sus i öronen. Minskningen av olika ämnen i blodet leder dessutom till hjärtklappning, kallsvettning, illamående, mindre kramper, domningskänslor och myrkrypningar eller stickningar i huden.
Att lära sig "andas rätt" kan alltså vara en genväg till ångestfrihet för en hel del människor. Flera framstående forskare anser att hyperventilation är orsak till en stor andel av ångest/panikanfallen."
fredag 9 november 2007
Varannandagskänsla
Det går verkligen upp och ner, ena dan känns det tungt och andra dagen känns det lätt. Omväxling förnöjer. ;)
Idag har det varit en riktigt bra dag! Möten, fredagsfika med kollegorna, mer möte, lunch med kollegorna, inte en tanke på att dra sig iväg och äta ensam ens.. Lite spring i affärer på lunchen, och allt har bara flutit på utan en tanke på någon ångest.
SKÖNT!
Idag har det varit en riktigt bra dag! Möten, fredagsfika med kollegorna, mer möte, lunch med kollegorna, inte en tanke på att dra sig iväg och äta ensam ens.. Lite spring i affärer på lunchen, och allt har bara flutit på utan en tanke på någon ångest.
SKÖNT!
torsdag 8 november 2007
Hyperventilera
Kronisk hyperventilering, det går jag omkring med.
Ständig ytlig andning, bröstandning, korta andetag, spända axlar, bröstkorg..
Var så duktig och tränade andningsteknik tidigare, och vilken skillnad!!! Mycket mindre yrsel, och därmed mycket mindre ångest.
Mina axlar är konstant uppdragna nuförtiden, har slarvat med andningsövningarna. Det är dags att börja med dem igen.
Ständig ytlig andning, bröstandning, korta andetag, spända axlar, bröstkorg..
Var så duktig och tränade andningsteknik tidigare, och vilken skillnad!!! Mycket mindre yrsel, och därmed mycket mindre ångest.
Mina axlar är konstant uppdragna nuförtiden, har slarvat med andningsövningarna. Det är dags att börja med dem igen.
Tänk så många..
... som precis som en själv kämpar på i vardagen med ångesten vid sin sida.
Hemma på lunch just nu (ja, det är ingen bra dag idag.. åkte hem för att få äta i lugn och ro, pallade inte med att äta bland folk idag), och har surfat runt på en hel del bloggar.
Det är egentligen otroligt att det är så många som känner som en själv, trots att man oftast känner sig som den mest ensamma i hela världen att känna som man gör!
Som vanligt är det alltid en tröst att läsa om att det faktiskt finns andra, att man kanske inte är ett ufo, att fler kämpar med samma sak just här och nu.
Det ger också alltid perspektiv att läsa om vad andra klarar av, deras agenda för dagarna, vad de fixar och gör.. saker som jag bara skulle göra på riktigt bra dagar, men å andra sidan klarar jag jobbet och vardagen i övrigt.. som just de personerna då i sin tur inte klarar just då. Kanske är det så att energin räcker bara till en viss nivå, och att fixa helheten och precis allt är en utopi? "Vanliga människor" fixar inte heller allt, och det är ju ok ändå.
Jag brukar ofta påminna mig själv om den tiden för flera år sedan när det var en hel dags projekt att bara lämna och hämta barnen på dagis, kanske posta ett brev, och om jag hade en hyfsat bra dag även gå förbi affären och handla lite grann. Det var allt krafterna räckte till, och vissa dagar räckte de bara till att lämna barnen, och maken eller min mamma fick rycka in och hämta dem. De dagar när jag mest bara tittade ut genom fönstret och såg alla människor passera förbi, och jag önskade så att jag skulle orka ta mig ut och vara en del av världen. Det värkte av längtan i bröstet, jag ville så gärna..
En dag orkade jag inte mer, jag ringde till öppen-psykiatrin och förklarade gråtandes, hulkandes, stötvis att jag hade panikångest och att jag måste få hjälp. Den lugna, vänliga rösten i andra änden av luren frågade om jag klarade mig till dagen efter, om jag ville få hjälp på en gång (jag lät väl som värsta akut-inläggningsfallet), och jag såg framför mig att nu skulle de komma och hämta barnen och tvångsinlägga mig. Fick en tid dagen efter, och när jag berättat för psykiatrikern hur jag kände mig och han konstaterade att jag hade panikångest med agorafobi och dessutom en depression var det som allt en sten föll från mitt hjärta. Jag blev trodd, jag fick hjälp och jag fick medicin utskrivet. Pga mitt motstånd till att äta medicin ("lyckopiller", hur lågt hade jag sjunkit i mina egna ögon?!) reagerade jag nog extra mycket när jag tog den där första tabletten. En halv tablett svalde jag och ca 3 sekunder efteråt kom den upp. Jag svalde en halva till och sedan var jag dödsjuk i flera timmar efteråt. Efter ca två veckor vände allt, och jag fick rent ut sagt livet tillbaka!! Jag fick ork, jag fick energi, jag klarade av att göra precis vad jag ville.. Och jag lovade mig själv att ALDRIG, ALDRIG vara en sån tjurmaja och sätta såna krokben för mig själv mer. Behöver man medicin behöver man, punkt slut!
Ett och ett halvt år åt jag Cipramil, sedan slutade jag på eget bevåg. Och har inte ätit någon medicin sedan dess. Blir det så illa som det var då den där gången tvekar jag inte igen.
Men som sagt, för att få perspektiv behöver man ibland tänka tillbaka, man behöver jämföra, man behöver analysera. När jag tycker att jag inte klarar saker behöver jag påminna mig själv om den där tiden..
Inte jäkta mot nya mål hela tiden, inte planera och leva med tankar "då och då ska jag", det är resan och inte målet som är livet. Här och nu, det är det enda vi har!
Nu ska jag åka tillbaka till jobbet, och jag ska inte döma mig själv för att jag inte orkade luncha med de andra idag. Jag behövde en tankepaus, och det är OK!
Jag duger som jag är!
Hemma på lunch just nu (ja, det är ingen bra dag idag.. åkte hem för att få äta i lugn och ro, pallade inte med att äta bland folk idag), och har surfat runt på en hel del bloggar.
Det är egentligen otroligt att det är så många som känner som en själv, trots att man oftast känner sig som den mest ensamma i hela världen att känna som man gör!
Som vanligt är det alltid en tröst att läsa om att det faktiskt finns andra, att man kanske inte är ett ufo, att fler kämpar med samma sak just här och nu.
Det ger också alltid perspektiv att läsa om vad andra klarar av, deras agenda för dagarna, vad de fixar och gör.. saker som jag bara skulle göra på riktigt bra dagar, men å andra sidan klarar jag jobbet och vardagen i övrigt.. som just de personerna då i sin tur inte klarar just då. Kanske är det så att energin räcker bara till en viss nivå, och att fixa helheten och precis allt är en utopi? "Vanliga människor" fixar inte heller allt, och det är ju ok ändå.
Jag brukar ofta påminna mig själv om den tiden för flera år sedan när det var en hel dags projekt att bara lämna och hämta barnen på dagis, kanske posta ett brev, och om jag hade en hyfsat bra dag även gå förbi affären och handla lite grann. Det var allt krafterna räckte till, och vissa dagar räckte de bara till att lämna barnen, och maken eller min mamma fick rycka in och hämta dem. De dagar när jag mest bara tittade ut genom fönstret och såg alla människor passera förbi, och jag önskade så att jag skulle orka ta mig ut och vara en del av världen. Det värkte av längtan i bröstet, jag ville så gärna..
En dag orkade jag inte mer, jag ringde till öppen-psykiatrin och förklarade gråtandes, hulkandes, stötvis att jag hade panikångest och att jag måste få hjälp. Den lugna, vänliga rösten i andra änden av luren frågade om jag klarade mig till dagen efter, om jag ville få hjälp på en gång (jag lät väl som värsta akut-inläggningsfallet), och jag såg framför mig att nu skulle de komma och hämta barnen och tvångsinlägga mig. Fick en tid dagen efter, och när jag berättat för psykiatrikern hur jag kände mig och han konstaterade att jag hade panikångest med agorafobi och dessutom en depression var det som allt en sten föll från mitt hjärta. Jag blev trodd, jag fick hjälp och jag fick medicin utskrivet. Pga mitt motstånd till att äta medicin ("lyckopiller", hur lågt hade jag sjunkit i mina egna ögon?!) reagerade jag nog extra mycket när jag tog den där första tabletten. En halv tablett svalde jag och ca 3 sekunder efteråt kom den upp. Jag svalde en halva till och sedan var jag dödsjuk i flera timmar efteråt. Efter ca två veckor vände allt, och jag fick rent ut sagt livet tillbaka!! Jag fick ork, jag fick energi, jag klarade av att göra precis vad jag ville.. Och jag lovade mig själv att ALDRIG, ALDRIG vara en sån tjurmaja och sätta såna krokben för mig själv mer. Behöver man medicin behöver man, punkt slut!
Ett och ett halvt år åt jag Cipramil, sedan slutade jag på eget bevåg. Och har inte ätit någon medicin sedan dess. Blir det så illa som det var då den där gången tvekar jag inte igen.
Men som sagt, för att få perspektiv behöver man ibland tänka tillbaka, man behöver jämföra, man behöver analysera. När jag tycker att jag inte klarar saker behöver jag påminna mig själv om den där tiden..
Inte jäkta mot nya mål hela tiden, inte planera och leva med tankar "då och då ska jag", det är resan och inte målet som är livet. Här och nu, det är det enda vi har!
Nu ska jag åka tillbaka till jobbet, och jag ska inte döma mig själv för att jag inte orkade luncha med de andra idag. Jag behövde en tankepaus, och det är OK!
Jag duger som jag är!
tisdag 6 november 2007
Fegade ur..
Utmanar mig själv minst en gång om dagen, för att träna bort agorafobin.
Kände mig inte i form idag, och tänkte att då är det extra bra att utmana sig själv. Jag var ju redan inne på att jag hade en hjärtinfarkt på gång så det var ju lika bra att passa på medans jag ändå var döende. ;) *tur man har humor*
Bestämde mig för att gå och handla och spaltade upp vissa saker som jag skulle komma ut med. Väl inne på affären fegade jag ur, det var ingen kassakö när jag kom in, men när jag gick och plockade mina varor såg jag att det gick fler och fler till kassorna. Mer än tre personer i kön = no way!
Tänkte lämna allt och gå, men bestämde mig för att INTE göra det. Valde dock att avrunda handlingen och nöja mig med det jag hade, men jag skulle stå i kön och betala. Väl i kön ökade hjärtslagen rejält, men jag stod kvar, jag betalade och packade och gick.
Får väl vara nöjd att jag genomförde det trots "a bad day" och trots köbildning, får vara mindre nöjd med att jag inte handlade allt jag tänkt.. men det får väl bli morgondagens utmaning.
Kände mig inte i form idag, och tänkte att då är det extra bra att utmana sig själv. Jag var ju redan inne på att jag hade en hjärtinfarkt på gång så det var ju lika bra att passa på medans jag ändå var döende. ;) *tur man har humor*
Bestämde mig för att gå och handla och spaltade upp vissa saker som jag skulle komma ut med. Väl inne på affären fegade jag ur, det var ingen kassakö när jag kom in, men när jag gick och plockade mina varor såg jag att det gick fler och fler till kassorna. Mer än tre personer i kön = no way!
Tänkte lämna allt och gå, men bestämde mig för att INTE göra det. Valde dock att avrunda handlingen och nöja mig med det jag hade, men jag skulle stå i kön och betala. Väl i kön ökade hjärtslagen rejält, men jag stod kvar, jag betalade och packade och gick.
Får väl vara nöjd att jag genomförde det trots "a bad day" och trots köbildning, får vara mindre nöjd med att jag inte handlade allt jag tänkt.. men det får väl bli morgondagens utmaning.
Tankemönster
Sitter mycket vid datorn, hela dagen på jobbet, alltid på kvällen hemma också. Har gjort så i många år, utan att någonsin haft besvär av varken musarm eller värk i axlar/nacke.
På sistone har jag börjat känna av stelhet i ena skuldran, vet också vad det beror på. Felbelastar och "hänger" på den sidan när jag jobbar. Dålig (o)vana och något jag borde/måste jobba bort.
Sträckte på mig idag och det högg till där bak i skuldran, hugg i lungan, ont när jag andades. Tankarna gick genast i gamla banor - hjärtinfarkt! För varje andetag kändes det som en kniv som stack genom skuldran, och det enda jag kunde tänka på var - hjärtinfarkt.
Trots logiken, trots att jag sträckte på mig för att jag känner att jag är stel på just det stället, att det beror på att jag felbelastar.
Så otroligt dumt!
Och ja, jag lever fortfarande.. det var tydligen ingen massiv hjärtinfarkt - den här gången heller. ;)
På sistone har jag börjat känna av stelhet i ena skuldran, vet också vad det beror på. Felbelastar och "hänger" på den sidan när jag jobbar. Dålig (o)vana och något jag borde/måste jobba bort.
Sträckte på mig idag och det högg till där bak i skuldran, hugg i lungan, ont när jag andades. Tankarna gick genast i gamla banor - hjärtinfarkt! För varje andetag kändes det som en kniv som stack genom skuldran, och det enda jag kunde tänka på var - hjärtinfarkt.
Trots logiken, trots att jag sträckte på mig för att jag känner att jag är stel på just det stället, att det beror på att jag felbelastar.
Så otroligt dumt!
Och ja, jag lever fortfarande.. det var tydligen ingen massiv hjärtinfarkt - den här gången heller. ;)
måndag 5 november 2007
November!
Nu är det definitivt november!
Min allra värsta månad.. mörker, trist, tråkigt, grått och ja, jag säger det igen.. MÖRKER!
Nu är vi ju ändå redan inne på 5:e november, och jag är ändå hyfsat pigg. Hade min dipp där i oktober men kom ändå rätt snabbt ur den. Hoppas att 2007 och november INTE innebär den stora tröttheten som många år tidigare.
Jag har blivit riktigt bra på att verkligen lyssna på vad min kropp och själ behöver, och jag tänker berömma mig själv för att jag faktiskt blir bättre och bättre på att både säga NEJ och på att åt mig av positiv kritik.
På jobbet är det fortfarande mycket "hänga-i-luften" med det jag väntade besked om, men jag har ändå funnit mig i att jag kan inget göra och tids nog får jag veta. Och blir det inte så som jag önskar mig så innebär det bara förändring, och det är INTE samma sak som något dåligt.
Ur förändring uppstår utveckling, av utveckling växer man.
Min allra värsta månad.. mörker, trist, tråkigt, grått och ja, jag säger det igen.. MÖRKER!
Nu är vi ju ändå redan inne på 5:e november, och jag är ändå hyfsat pigg. Hade min dipp där i oktober men kom ändå rätt snabbt ur den. Hoppas att 2007 och november INTE innebär den stora tröttheten som många år tidigare.
Jag har blivit riktigt bra på att verkligen lyssna på vad min kropp och själ behöver, och jag tänker berömma mig själv för att jag faktiskt blir bättre och bättre på att både säga NEJ och på att åt mig av positiv kritik.
På jobbet är det fortfarande mycket "hänga-i-luften" med det jag väntade besked om, men jag har ändå funnit mig i att jag kan inget göra och tids nog får jag veta. Och blir det inte så som jag önskar mig så innebär det bara förändring, och det är INTE samma sak som något dåligt.
Ur förändring uppstår utveckling, av utveckling växer man.
söndag 28 oktober 2007
I fas med mig själv igen..
Veckan har varit bra, och helgen likaså. Jag känner mig absolut i fas med mig själv, det går bara uppåt.
Har utmanat mig själv (och därmed mig agorafobi) ett flertal gånger under veckan, och alla försök har gått bra, om än genomförda med för ögonblicket viss tvekan.
Tror på spiraleffekten, och just nu snurrar spiralen uppåt. Det gäller att ta tillvara på flytet. Ta tillvara på de positiva resultaten, lagra dem, träna om tankarna.
Hoppas nästa vecka fortsätter i samma anda.
Har utmanat mig själv (och därmed mig agorafobi) ett flertal gånger under veckan, och alla försök har gått bra, om än genomförda med för ögonblicket viss tvekan.
Tror på spiraleffekten, och just nu snurrar spiralen uppåt. Det gäller att ta tillvara på flytet. Ta tillvara på de positiva resultaten, lagra dem, träna om tankarna.
Hoppas nästa vecka fortsätter i samma anda.
tisdag 23 oktober 2007
Helt otroligt!
Jag drog nyss ett kort från "Osho zen tarot"-leken, som en vägledning inför morgondagen.
Frågan jag ställde var hur jag ska förhålla mig till vad jag ev. får vetskap om imorgon, något som ganska troligt leder till en stor förändring i mitt arbete. Min grundläggande inställning till förändringar är att jag är trygghetsnarkoman och gärna väljer tryggheten och det välkända istället för att kasta mig ut i nya äventyr, men ofta leder ju förändringar till utveckling.
I allafall, jag fick kortet "Resande", och detta var vad kortet sa mig:
Resande
".... När det här kortet dyker upp i en läsning, påvisar det en tid för rörelse och förändring. Det kan vara en fysisk förflyttning från en plats till en annan, eller en inre rörelse från ett sätt att vara till ett annat. Men vad som än är fallet lovar kortet att färden blir lätt och att den medför en känsla av äventyr och växt. Du behöver inte kämpa eller planera så särskilt mycket. Kortet påminner oss också om att acceptera och omfamna det nya, ..."
Det är helt otroligt!
Nu kan jag lägga mig och sova, och jag har en lugn känsla inför morgondagen...
Frågan jag ställde var hur jag ska förhålla mig till vad jag ev. får vetskap om imorgon, något som ganska troligt leder till en stor förändring i mitt arbete. Min grundläggande inställning till förändringar är att jag är trygghetsnarkoman och gärna väljer tryggheten och det välkända istället för att kasta mig ut i nya äventyr, men ofta leder ju förändringar till utveckling.
I allafall, jag fick kortet "Resande", och detta var vad kortet sa mig:
Resande
".... När det här kortet dyker upp i en läsning, påvisar det en tid för rörelse och förändring. Det kan vara en fysisk förflyttning från en plats till en annan, eller en inre rörelse från ett sätt att vara till ett annat. Men vad som än är fallet lovar kortet att färden blir lätt och att den medför en känsla av äventyr och växt. Du behöver inte kämpa eller planera så särskilt mycket. Kortet påminner oss också om att acceptera och omfamna det nya, ..."
Det är helt otroligt!
Nu kan jag lägga mig och sova, och jag har en lugn känsla inför morgondagen...
måndag 22 oktober 2007
Det befriande skrattet..
Idag har det varit en riktigt bra dag, jag börjar få tillbaka krafterna från förkylningen och känner mig mycket piggare.
Det har varit en ovanligt fnissig dag på jobbet också, efter nyligen genomförda omstruktureringar på företaget jag jobbar åt har jag fått lite nya kollegor och andra har försvunnit. Vilket har gjort mig varse om att jag har saknat "skrattkompisar". De som har tillkommit är mer lika mig, tycker om att skämta och skratta och prata. De som försvann tillhör mer den allvarliga, korrekta sorten.
Hur som helst, jag skrattade så jag nästan grät flera gånger idag, och gick hem med en varm avslappnad känsla. Skratt ÄR befriande! Och att få skratta på jobbet är en förmån.
Tänk att så lite kan göra så mycket!
Det har varit en ovanligt fnissig dag på jobbet också, efter nyligen genomförda omstruktureringar på företaget jag jobbar åt har jag fått lite nya kollegor och andra har försvunnit. Vilket har gjort mig varse om att jag har saknat "skrattkompisar". De som har tillkommit är mer lika mig, tycker om att skämta och skratta och prata. De som försvann tillhör mer den allvarliga, korrekta sorten.
Hur som helst, jag skrattade så jag nästan grät flera gånger idag, och gick hem med en varm avslappnad känsla. Skratt ÄR befriande! Och att få skratta på jobbet är en förmån.
Tänk att så lite kan göra så mycket!
lördag 20 oktober 2007
Det känns bättre idag..
Jag är fortfarande hängig, och inte direkt full av energi, men det är ok.
Det är ok, även för mig, att inte vara på topp hela tiden. Jag får också vara ur form, sjuk, och till och med säga nej. Det är okej - för mig.
Tänk att måste jobba med sådana tankar, att ha så höga krav på sig själv. Fallet blir högt när man inte lever upp till sina egna förväntningar - om man har dem skyhögt ställda.
- Vägen ut leder inåt -
Jag duger som jag är
Det är ok, även för mig, att inte vara på topp hela tiden. Jag får också vara ur form, sjuk, och till och med säga nej. Det är okej - för mig.
Tänk att måste jobba med sådana tankar, att ha så höga krav på sig själv. Fallet blir högt när man inte lever upp till sina egna förväntningar - om man har dem skyhögt ställda.
- Vägen ut leder inåt -
Jag duger som jag är
fredag 19 oktober 2007
Så trött...
Just nu är jag så trött, så trött..
Och väldigt besviken på mig själv - misslyckad - värdelös - tungt.
Flexade ut några timmar för tidigt idag, orkade helt enkelt inte vara kvar på jobbet. Satt i möte efter lunch, kände oro och trötthet i kroppen redan innan det började, ju längre mötet varande desto sämre mådde jag. Vill fly - vill hem - svimningskänslor - hjärtproblem - kvävningskänslor. Gick på toaletten för att få lite andrum - yrsel - tunnelseende. Såg mig själv i spegeln, rödrosig, stressutslag på hals och bröst. Då är det illa, det var länge sedan jag fick stressutslag! Herregud, alla måste tro att jag är knäpp?!
Äntligen tog mötet slut, mina krafter var sedan länge borta. Stirrade in i datorn, försökte lugna mig själv.. ville bara hem. Tog min väska, jacka och åkte - med svansen mellan benen.
Hemma tog självföraktet vid. Jag har gett vika, jag flydde, jag är dålig, värdelös och når inte upp till förväntningarna. Fiasko, knäpp, vad är jag för en människa egentligen? Varför kan jag inte vara normal?
Har för första gången på år haft ett riktigt panikångestanfall. Misslyckad.
Vi går mot november, det börjar vara kalt på träden, det blåser, är mörkt och kallt. Jag har varit hängig, jag är fylld av inre stress. Jag mår inte bra alls, just nu.
Vilar i helgen - tar nya tag.
Och väldigt besviken på mig själv - misslyckad - värdelös - tungt.
Flexade ut några timmar för tidigt idag, orkade helt enkelt inte vara kvar på jobbet. Satt i möte efter lunch, kände oro och trötthet i kroppen redan innan det började, ju längre mötet varande desto sämre mådde jag. Vill fly - vill hem - svimningskänslor - hjärtproblem - kvävningskänslor. Gick på toaletten för att få lite andrum - yrsel - tunnelseende. Såg mig själv i spegeln, rödrosig, stressutslag på hals och bröst. Då är det illa, det var länge sedan jag fick stressutslag! Herregud, alla måste tro att jag är knäpp?!
Äntligen tog mötet slut, mina krafter var sedan länge borta. Stirrade in i datorn, försökte lugna mig själv.. ville bara hem. Tog min väska, jacka och åkte - med svansen mellan benen.
Hemma tog självföraktet vid. Jag har gett vika, jag flydde, jag är dålig, värdelös och når inte upp till förväntningarna. Fiasko, knäpp, vad är jag för en människa egentligen? Varför kan jag inte vara normal?
Har för första gången på år haft ett riktigt panikångestanfall. Misslyckad.
Vi går mot november, det börjar vara kalt på träden, det blåser, är mörkt och kallt. Jag har varit hängig, jag är fylld av inre stress. Jag mår inte bra alls, just nu.
Vilar i helgen - tar nya tag.
torsdag 11 oktober 2007
Förkyld
Är inte helt ok. Huvudet sprängvärker, ont långt ner i halsen, frossa.. hängig...
Som ett brev på posten kommer en massa biverkningar. Yrsel, tinnitus, låg enerig.
"Är jag verkligen bara förkyld eller är det ångest som gör att jag låtsas?!"
"Jag kanske håller på att få en hjärtinfarkt" - tanken som letade sig fram i min hjärna inatt, när jag vaknade klockan tre och mådde pyton. Låg vaken i två timmar, kunde in röra mig eftersom jag då trodde att illamåendet skulle bli värre och jag då skulle måsta kräkas. "Det kanske är infektionen från tanden som behöver fixas - nu blir jag straffad för att jag inte varit till tandläkaren".
Kommer till jobbet, efter att ha sovit dåligt, vaknat och verkligen fått kämpa för att ta mig upp, har hundra olika flyktvägar och ursäkter och tidsramar för hur länge jag ska vara kvar på jobbet. Väl där - har åtminstone tre jag träffar den första halvtimmen liknande symptom. "Flunsan är visst hård". Frossa, huvudvärk, ont i magen..
Jaha, jag kanske bara var normalt sjuk även den här gången också då!
Som ett brev på posten kommer en massa biverkningar. Yrsel, tinnitus, låg enerig.
"Är jag verkligen bara förkyld eller är det ångest som gör att jag låtsas?!"
"Jag kanske håller på att få en hjärtinfarkt" - tanken som letade sig fram i min hjärna inatt, när jag vaknade klockan tre och mådde pyton. Låg vaken i två timmar, kunde in röra mig eftersom jag då trodde att illamåendet skulle bli värre och jag då skulle måsta kräkas. "Det kanske är infektionen från tanden som behöver fixas - nu blir jag straffad för att jag inte varit till tandläkaren".
Kommer till jobbet, efter att ha sovit dåligt, vaknat och verkligen fått kämpa för att ta mig upp, har hundra olika flyktvägar och ursäkter och tidsramar för hur länge jag ska vara kvar på jobbet. Väl där - har åtminstone tre jag träffar den första halvtimmen liknande symptom. "Flunsan är visst hård". Frossa, huvudvärk, ont i magen..
Jaha, jag kanske bara var normalt sjuk även den här gången också då!
Fundering
Brukar tänka på det ibland, men igår blev det så väldigt tydligt att jag inte kunde ta mig en ordentlig funderare på det hela.
Jag peppar, uppmuntrar, lyssnar, är positiv och stöttar.. i de flesta möten med människor. Hur ofta får jag det tillbaka? INTE ofta.. Beror det på mig själv? Uppfattas jag alltid som stark, eller delger jag inte mina bekymmer och funderingar till min omgivning? Vad kan jag själv göra för att ändra på det?
En del människor kommer alltid med negativa kommentarer (ofta omedvetet) på det mesta, sedan kanske det svänger.. men den första tanken är negativ och det förstör liksom det positiva. Avundsjuka? Invand negativa tankebanor? Försvar?
En del vänner kan ringa och beklaga sig och ha den ena krämpan efter den andra, "och det och det och det har hänt och skvaller och skvaller och det gör ont här och där och vet du vad som har hänt". Jag lyssnar, ställer frågor, tröstar.. men får sällan frågan tillbaka "Hur är det med DIG då?", på ett genuint och äkta intresserat sätt.
"Vem tröstar Knyttet?"
Jag peppar, uppmuntrar, lyssnar, är positiv och stöttar.. i de flesta möten med människor. Hur ofta får jag det tillbaka? INTE ofta.. Beror det på mig själv? Uppfattas jag alltid som stark, eller delger jag inte mina bekymmer och funderingar till min omgivning? Vad kan jag själv göra för att ändra på det?
En del människor kommer alltid med negativa kommentarer (ofta omedvetet) på det mesta, sedan kanske det svänger.. men den första tanken är negativ och det förstör liksom det positiva. Avundsjuka? Invand negativa tankebanor? Försvar?
En del vänner kan ringa och beklaga sig och ha den ena krämpan efter den andra, "och det och det och det har hänt och skvaller och skvaller och det gör ont här och där och vet du vad som har hänt". Jag lyssnar, ställer frågor, tröstar.. men får sällan frågan tillbaka "Hur är det med DIG då?", på ett genuint och äkta intresserat sätt.
"Vem tröstar Knyttet?"
torsdag 4 oktober 2007
Knep för att lätta på ångesten när man inte kan fly..
Tror det är ganska vanligt att man lägger till sig små "tics"/knep för att lätta på ångesten om man befinner sig i en situation där man inte kan ta sig ur.
Något jag ofta gör om jag sitter på långrandiga möten är att gunga med ena benet, foten i golvet och så "gung gung gung" upp och ner, ofta stryker jag med handen på benet också, och liksom "lättar upp ångesten ut ur kroppen". Jag pillar med pennor, jag ritar i blocket (distrahera ångesttankarna). Är det läge för det pratar jag gärna, älskar diskussioner. När jag förlorar mig helt i en diskussion glömmer jag det mesta, när jag pratar med andra lättar i stort sett alltid ångesten.
Det knepet använder jag gärna om jag hamnar i en kassakö också, pratar med kassörskan och så. Tankarna på mig själv släpps då och ångesten rinner iväg.
En annan sak jag ofta gör, om jag befinner mig nånstans och det börjar kännas jobbigt, är att jag stryker mig på halsen, håller mig på luftstrupen.. det lugnar, lättar upp illamåendet och får mig mer i balans.
Något jag ofta gör om jag sitter på långrandiga möten är att gunga med ena benet, foten i golvet och så "gung gung gung" upp och ner, ofta stryker jag med handen på benet också, och liksom "lättar upp ångesten ut ur kroppen". Jag pillar med pennor, jag ritar i blocket (distrahera ångesttankarna). Är det läge för det pratar jag gärna, älskar diskussioner. När jag förlorar mig helt i en diskussion glömmer jag det mesta, när jag pratar med andra lättar i stort sett alltid ångesten.
Det knepet använder jag gärna om jag hamnar i en kassakö också, pratar med kassörskan och så. Tankarna på mig själv släpps då och ångesten rinner iväg.
En annan sak jag ofta gör, om jag befinner mig nånstans och det börjar kännas jobbigt, är att jag stryker mig på halsen, håller mig på luftstrupen.. det lugnar, lättar upp illamåendet och får mig mer i balans.
Undvikanden
Saker jag undviker om jag har möjlighet:
- Handla i matvaruaffärer (andra affärer går bra)
- Stå i långa köer
- Äta på restaurang
- Åka bil med andra, i andras bilar
- Gå på långpromenader (går gärna långt, men hellre i kringelkrokar kring hemmet, så att det inte är alltför långt hem om jag vill hem)
- Dricker helst inte alkohol borta, jag vill köra bil och behålla kontrollen
- Gå in i affärer som är långa, har många våningar och långt till utgången
- Långfärdskörning (på motorvägar, höga hastigheter, långa sträckor.. särskilt såna med staket mellan vägbanorna)
- Tidbokade saker (jag vill hellre göra saker när jag känner att det är en bra dag = feghet)
- Långa, sega möten
Det finns nog mer än jag kom på just nu. Eg. överhuvudtaget såna saker som kräver att man inte kan gå precis när man vill, snabbt ta sig ut.
Däremot betyder det inte att jag inte gör de här sakerna, men om jag kan så undviker jag det. Vilket inte alltid är lätt, jag jobbar heltid, har barn med aktiva fritidsintressen, make med detsamma och vi umgås ofta med våra vänner.
Saker jag undviker tills det är oundvikligt och helst en stund till:
- Gå till tandläkaren
- Gå till frisören
- Gå till läkaren (jag är hypokondrisk, jag drabbas av "allt", läser om "allt", kan "allt" om diagnoser, men jag vill inte gå till läkaren för att då kanske han/hon säger att det är sant.. )
- Handla i matvaruaffärer (andra affärer går bra)
- Stå i långa köer
- Äta på restaurang
- Åka bil med andra, i andras bilar
- Gå på långpromenader (går gärna långt, men hellre i kringelkrokar kring hemmet, så att det inte är alltför långt hem om jag vill hem)
- Dricker helst inte alkohol borta, jag vill köra bil och behålla kontrollen
- Gå in i affärer som är långa, har många våningar och långt till utgången
- Långfärdskörning (på motorvägar, höga hastigheter, långa sträckor.. särskilt såna med staket mellan vägbanorna)
- Tidbokade saker (jag vill hellre göra saker när jag känner att det är en bra dag = feghet)
- Långa, sega möten
Det finns nog mer än jag kom på just nu. Eg. överhuvudtaget såna saker som kräver att man inte kan gå precis när man vill, snabbt ta sig ut.
Däremot betyder det inte att jag inte gör de här sakerna, men om jag kan så undviker jag det. Vilket inte alltid är lätt, jag jobbar heltid, har barn med aktiva fritidsintressen, make med detsamma och vi umgås ofta med våra vänner.
Saker jag undviker tills det är oundvikligt och helst en stund till:
- Gå till tandläkaren
- Gå till frisören
- Gå till läkaren (jag är hypokondrisk, jag drabbas av "allt", läser om "allt", kan "allt" om diagnoser, men jag vill inte gå till läkaren för att då kanske han/hon säger att det är sant.. )
lördag 29 september 2007
Säkerhetsbeteende
Listar upp några av mina "säkerhetstrix":
- ALLTID en ask Läkerol i fickan (lindrar illamående, verkar avslappnande i och med att man suger/tuggar på den)
- ALLTID ett paket tuggummi i fickan (av samma orsak)
- ALLTID huvudvärkstabletter (om jag blir yrslig får jag huvudvärk)
- ALLTID en plastpåse i väskan (OM jag skulle kräkas.. den jag har i väskan är nåt år.. ;) )
- ALLTID ta bilen om vi ska nånstans, så att jag enkelt kan ta mig hem om jag måste (aldrig, aldrig att jag samåker med någon annan)
- ALLTID ytterkanten på bio/teater osv, och full koll på vart dörren är, toaletten är snabbaste vägen ut
- ALLTID en "fri plats" när vi är borta och äter, kan inte sitta på en plats där nån måste resa sig för att släppa förbi mig
Tja.. ska fundera mer.. för jag har fler!
- ALLTID en ask Läkerol i fickan (lindrar illamående, verkar avslappnande i och med att man suger/tuggar på den)
- ALLTID ett paket tuggummi i fickan (av samma orsak)
- ALLTID huvudvärkstabletter (om jag blir yrslig får jag huvudvärk)
- ALLTID en plastpåse i väskan (OM jag skulle kräkas.. den jag har i väskan är nåt år.. ;) )
- ALLTID ta bilen om vi ska nånstans, så att jag enkelt kan ta mig hem om jag måste (aldrig, aldrig att jag samåker med någon annan)
- ALLTID ytterkanten på bio/teater osv, och full koll på vart dörren är, toaletten är snabbaste vägen ut
- ALLTID en "fri plats" när vi är borta och äter, kan inte sitta på en plats där nån måste resa sig för att släppa förbi mig
Tja.. ska fundera mer.. för jag har fler!
torsdag 27 september 2007
Rädslor
I boken jag jobbar med ska man spalta upp sina rädslor och bemöta dem med fakta.
Här är några av mina:
1) att kräkas, båda inför andra och i alla möjliga sammahang
2) att inte kunna andas/sätta i halsen
3) att inte hinna till toaletten i tid
4) att svimma offentligt
5) att få en hjärtinfarkt offentligt
Det har ALDRIG hänt att jag har kräkts offentligt, det är inte många gånger jag kräkts överhuvudtaget. Ändå går den tanken att "nu kräks jag vilken sekund som helst" genom mitt huvud minst fem gånger varje dag!
Att inte kunna andas, ja det är ju mest offentligt, om jag kvävs hemma, utan att nån ser mig är det ok. Hmm.. har inte ens tendens till astma och även om det trycker över bröstet när jag får ångest har jag aldrig fått andnöd på riktigt. Ändå tänker jag det varje dag!
Att inte hinna till toaletten i tid. Främst är det så att ångesten/oron gör att jag blir kissnödig hela tiden, jag går ofta, ofta, ofta på toa innan jag ska göra något. Ibland blir jag akut kissnödig fem minuter efter jag har gått en gång, och så kommer det en droppe om jag går igen. Har aldrig hänt att jag inte hunnit eller ens behövt gå i panik! Ändå tänker jag det varje dag!
Att jag ska svimma - jag har ALDRIG svimmat - någonsin! Ändå oroar jag mig för det varje dag!
Hjärtinfarkt - tja, är det hemma är det "ok", alla ska ju dö, men inte inför andra människor. Jag har inga som helst medicinska bevis för att jag har problem med hjärtat, ändå oroar jag mig varje dag!
Här är några av mina:
1) att kräkas, båda inför andra och i alla möjliga sammahang
2) att inte kunna andas/sätta i halsen
3) att inte hinna till toaletten i tid
4) att svimma offentligt
5) att få en hjärtinfarkt offentligt
Det har ALDRIG hänt att jag har kräkts offentligt, det är inte många gånger jag kräkts överhuvudtaget. Ändå går den tanken att "nu kräks jag vilken sekund som helst" genom mitt huvud minst fem gånger varje dag!
Att inte kunna andas, ja det är ju mest offentligt, om jag kvävs hemma, utan att nån ser mig är det ok. Hmm.. har inte ens tendens till astma och även om det trycker över bröstet när jag får ångest har jag aldrig fått andnöd på riktigt. Ändå tänker jag det varje dag!
Att inte hinna till toaletten i tid. Främst är det så att ångesten/oron gör att jag blir kissnödig hela tiden, jag går ofta, ofta, ofta på toa innan jag ska göra något. Ibland blir jag akut kissnödig fem minuter efter jag har gått en gång, och så kommer det en droppe om jag går igen. Har aldrig hänt att jag inte hunnit eller ens behövt gå i panik! Ändå tänker jag det varje dag!
Att jag ska svimma - jag har ALDRIG svimmat - någonsin! Ändå oroar jag mig för det varje dag!
Hjärtinfarkt - tja, är det hemma är det "ok", alla ska ju dö, men inte inför andra människor. Jag har inga som helst medicinska bevis för att jag har problem med hjärtat, ändå oroar jag mig varje dag!
Att säga nej
Konsten att säga nej.
Inte alltid helt lätt. Läser just nu en bok som handlar om att säga nej.
Jag är urusel på att säga nej, säger oftast motvilligt ja för att slippa konflikten/dåliga samvetet, både på jobbet och hemma.
"Jaja, men jag fixar det" - fast jag ofta tänker "jag hinner inte.. skulle inte nån annan nån gång kunna ta på sig..."
"Okej då" - ett annat tvivelaktigt ja som eg. betyder nej.
Typiskt kvinnligt? Eller är det bara så att det krävs övning? Brukar tänka på det i allafall, och medvetenhet är ju ett första steg till att kunna rätta till något. Jag erkänner att jag är dålig på det, ännu ett steg på vägen att rätta till något.
Ofta måste jag ha en lång utläggning om varför jag säger nej - fast den jag säger nej till egentligen bara vill ha ett ja eller nej.
Imorgon är jag utbjuden på lunch tillsammans med andra, arbetslunch. Sa ja, men vill inte. Men där är det annorlunda - det är agorafobin som talar. Ska jag hitta på någon ursäkt eller ska jag gå? Jag tar det nog som morgondagens utmaning - att äta lunch ute fast jag inte vill! Om det känns helt fel att äta tar jag en sallad och petar runt och pratar desto mer, prata är jag bra på.
Inte alltid helt lätt. Läser just nu en bok som handlar om att säga nej.
Att säga nej är att säga ja till sig själv
Jag är urusel på att säga nej, säger oftast motvilligt ja för att slippa konflikten/dåliga samvetet, både på jobbet och hemma.
"Jaja, men jag fixar det" - fast jag ofta tänker "jag hinner inte.. skulle inte nån annan nån gång kunna ta på sig..."
"Okej då" - ett annat tvivelaktigt ja som eg. betyder nej.
Typiskt kvinnligt? Eller är det bara så att det krävs övning? Brukar tänka på det i allafall, och medvetenhet är ju ett första steg till att kunna rätta till något. Jag erkänner att jag är dålig på det, ännu ett steg på vägen att rätta till något.
Ofta måste jag ha en lång utläggning om varför jag säger nej - fast den jag säger nej till egentligen bara vill ha ett ja eller nej.
Imorgon är jag utbjuden på lunch tillsammans med andra, arbetslunch. Sa ja, men vill inte. Men där är det annorlunda - det är agorafobin som talar. Ska jag hitta på någon ursäkt eller ska jag gå? Jag tar det nog som morgondagens utmaning - att äta lunch ute fast jag inte vill! Om det känns helt fel att äta tar jag en sallad och petar runt och pratar desto mer, prata är jag bra på.
onsdag 19 september 2007
En riktigt bra dag
Idag har det varit en sån där riktigt bra dag. En sån dag som innebär att man känner sig precis som vem som helst! En dag helt utan minsta lilla "känna-efter-hur-verkar-kroppen-reagera-nu".
Jag har ätit lunch ute, utan att ens fundera eller överlägga med mig själv. Jag bara gjorde det. Jag har sprungit i en massa affärer och köpt kläder och andra saker, åkt och handlat (vilket jag drar mig för att göra på "icke-bra-dagar", alltså handla i mataffärer) och en hel del andra saker som jag annars måste känna in och känna för att göra.
HÄRLIGT!
Jag har ätit lunch ute, utan att ens fundera eller överlägga med mig själv. Jag bara gjorde det. Jag har sprungit i en massa affärer och köpt kläder och andra saker, åkt och handlat (vilket jag drar mig för att göra på "icke-bra-dagar", alltså handla i mataffärer) och en hel del andra saker som jag annars måste känna in och känna för att göra.
HÄRLIGT!
tisdag 18 september 2007
Att acceptera flödet..
Har levt med min panikångest i många år. Ibland har den hållt sig långt borta, det har till och med gått flera år utan att den har gett sig tillkänna.
Då och då kommer den tillbaka, och nästan alltid av samma orsak - STRESS.
Jag kör på för fullt och till slut ger den sig tillkänna. Det som blir bättre och bättre för varje gång är själva insikten om vad det handlar om. Och ju mer jag jobbar med mig själv, destom lättare är det att undvika fällorna.
Det är nu ganska länge sedan jag hade en panikångestattack. Mycket tack vare att jag lärt mig acceptera flödet - låt ångestvågen komma, ta emot den, låt den storma ut.
Agorafobin är istället ny. Eller ny och ny, jag har helt enkelt fastnat i panikångesttron och inte insett att det som jag måste jobba med numera är agorafobin, och att den faktiskt är det som är mitt problem - här och nu.
Aha-upplevelsen kom i och med boken "Ingen panik", och när jag gjorde testet för agorafobi. Då ramlade poletten ner, och jag kände mig urfånig. Va? Trots alla böcker jag läst, trots all information jag samlat på mig. Trots att jag en gång fått en diagnos - där agorafobin nämdes som en bieffekt av paniksyndromet. Agorabfobi, jag? Jag är väl inte rädd för torg??! *ironi* Okunskap - torgskräck var inte vad jag trodde att det var.
Jag har lärt mig hantera panikångesten - jag ska lära mig komma förbi agoarfobin också. Jag håller på att lära mig att acceptera det flödet också - jag jobbar på det - och jag ska lyckas!
Panikångest är en del av mig - jag är kreativ, social, lyhörd, skapande - utan min känslighet skulle jag kanske inte vara det. Jag får ut många bra saker ur det dåliga, jag lär känna mig själv bättre, jag tvingas till att se vem jag är, fundera över vad jag tänker och varför, sortera ut vad som är viktigt och vad som inte är viktigt, och det gör mig nog till en ödmjukare människa inför livet.
Det är en tung ryggsäck att bära, men den blir inte lättare för att jag väljer att stanna i det negativa. Vem har sagt att livet är lätt?
Livet ska levas - en dag i taget
Då och då kommer den tillbaka, och nästan alltid av samma orsak - STRESS.
Jag kör på för fullt och till slut ger den sig tillkänna. Det som blir bättre och bättre för varje gång är själva insikten om vad det handlar om. Och ju mer jag jobbar med mig själv, destom lättare är det att undvika fällorna.
Det är nu ganska länge sedan jag hade en panikångestattack. Mycket tack vare att jag lärt mig acceptera flödet - låt ångestvågen komma, ta emot den, låt den storma ut.
Agorafobin är istället ny. Eller ny och ny, jag har helt enkelt fastnat i panikångesttron och inte insett att det som jag måste jobba med numera är agorafobin, och att den faktiskt är det som är mitt problem - här och nu.
Aha-upplevelsen kom i och med boken "Ingen panik", och när jag gjorde testet för agorafobi. Då ramlade poletten ner, och jag kände mig urfånig. Va? Trots alla böcker jag läst, trots all information jag samlat på mig. Trots att jag en gång fått en diagnos - där agorafobin nämdes som en bieffekt av paniksyndromet. Agorabfobi, jag? Jag är väl inte rädd för torg??! *ironi* Okunskap - torgskräck var inte vad jag trodde att det var.
Jag har lärt mig hantera panikångesten - jag ska lära mig komma förbi agoarfobin också. Jag håller på att lära mig att acceptera det flödet också - jag jobbar på det - och jag ska lyckas!
Panikångest är en del av mig - jag är kreativ, social, lyhörd, skapande - utan min känslighet skulle jag kanske inte vara det. Jag får ut många bra saker ur det dåliga, jag lär känna mig själv bättre, jag tvingas till att se vem jag är, fundera över vad jag tänker och varför, sortera ut vad som är viktigt och vad som inte är viktigt, och det gör mig nog till en ödmjukare människa inför livet.
Det är en tung ryggsäck att bära, men den blir inte lättare för att jag väljer att stanna i det negativa. Vem har sagt att livet är lätt?
Livet ska levas - en dag i taget
måndag 17 september 2007
Lunchpaus
Har sovit dåligt inatt, och det märktes när jag vaknade. Morgonen var stressig och som vanligt kan jag inte bara släppa allt och koncentrera mig på mig själv, utan måste hålla full koll på att alla andra får med sig det som ska med, att de kommer i tid, att de är förberedda osv.
Drack kaffe direkt jag kom på jobbet, och trots att jag vet vad som väntar så blir jag ändå lika förvånad över att jag faktiskt inte kan dricka kaffe på morgonen. Hjärtklappning, stresskänsla...
Drack direkt en kopp ingefära-citron-thé efteråt, precis som att det skulle hjälpa. Men försöka går ju alltid.
Ångest, overklighetskänslor, svårt att fokusera och så huvudvärk på toppen av det.
Åkte hem på lunchen, nu ska jag äta i lugn och ro, samla tankarna, åka tillbaka och klara resten av dagen. Nya tag!
Livet levs en dag i taget.
Drack kaffe direkt jag kom på jobbet, och trots att jag vet vad som väntar så blir jag ändå lika förvånad över att jag faktiskt inte kan dricka kaffe på morgonen. Hjärtklappning, stresskänsla...
Drack direkt en kopp ingefära-citron-thé efteråt, precis som att det skulle hjälpa. Men försöka går ju alltid.
Ångest, overklighetskänslor, svårt att fokusera och så huvudvärk på toppen av det.
Åkte hem på lunchen, nu ska jag äta i lugn och ro, samla tankarna, åka tillbaka och klara resten av dagen. Nya tag!
Livet levs en dag i taget.
söndag 16 september 2007
Katastroftänkande
Tonåringen skulle hämtas från träning, tillsammans med tre träningskompisar.
Halvvägs dit kom jag på - jag har inte mobilen med mig!!!
Genast började tankarna snurra, tänk om jag får bensinstopp, tänk om nåt händer, tänk om nån måste ha tag på mig, tänk om jag blir sen, tänk om bilen går sönder, tänk om nån hemma måste ha tag på mig... tänk om, tänk om, tänk om.
Hjärtat börjar slå snabbare, tryck över bröstet, det blir tyngre att andas. Hinner inte vända om och hämta mobilen. Trampar lite mer på gasen så att jag ska komma fram fortare istället, så att de inte ska stå och vänta och ev. ringa utan att få svar.
Kommer fram i tid, behöver bara vänta några minuter.. sedan har jag helt plötsligt fyra mobiltelefoner i bilen.
Plötsligt kan jag andas igen, och kör hemåt.
Halvvägs dit kom jag på - jag har inte mobilen med mig!!!
Genast började tankarna snurra, tänk om jag får bensinstopp, tänk om nåt händer, tänk om nån måste ha tag på mig, tänk om jag blir sen, tänk om bilen går sönder, tänk om nån hemma måste ha tag på mig... tänk om, tänk om, tänk om.
Hjärtat börjar slå snabbare, tryck över bröstet, det blir tyngre att andas. Hinner inte vända om och hämta mobilen. Trampar lite mer på gasen så att jag ska komma fram fortare istället, så att de inte ska stå och vänta och ev. ringa utan att få svar.
Kommer fram i tid, behöver bara vänta några minuter.. sedan har jag helt plötsligt fyra mobiltelefoner i bilen.
Plötsligt kan jag andas igen, och kör hemåt.
Peter LeMarc
Han skriver oerhört fina texter, och jag ser fram emot hans nya album som kommer snart.
Älskar texterna från cd:n "Det som håller oss vid liv".
Den här talar så till mig:
Se intervjun med Peter om just den cd:n (och hör den här sången i början av inslaget) här.
Älskar texterna från cd:n "Det som håller oss vid liv".
Den här talar så till mig:
Från ett fönsterlöst rum
du som var säker på det mesta
käfta emot natten
du höll ditt huvud över ytan
du kunde nästan gå på vatten
nu har din stora vida värld
krympt till ett rum
ett rum som saknar utsikt
det är ett fönsterlöst rum
dina knogar är så vita
ditt grepp om livet så hårt
hjärtat slår med knuten hand
att bara andas är så svårt
och du är rädd för att leva
o lika rädd för att dö
men mest rädd för att bli galen
o sakta smälta bort som snö
det som håller dig tillbaka
bjöd du in med öppen famn
du är din egen fångvakt
fruktan stal ditt namn
vägen ut leder inåt igen
vägen ut leder inåt min vän
och detta måste få ett slut
så kom följ mig
vägen ut
så här ligger du förstenad
men det här är inte du
det är din rädsla som har snärjt dig
och haft dig inlåst så länge nu
men nånstans långt inom dig
finns en känsla du glömt bort
som en trygg inre glädje
en tro av en sällsam sort
en frihet i ditt inre
där du e den du vill va
där finns allt som du saknar
där finns lugnet du vill ha
och du vet ju vad du e ju
men inte vart du ska här näst
du måste gå rätt genom elden
när det smärtar som allra mest
vägen ut leder inåt min vän
vägen ut leder inåt igen
och detta måste få ett slut
så kom följ mig
vägen ut
du förtjänar att vara lycklig
du har rätt att ha en dröm
du förtjänar känna lust igen
och ta dig ut ur detta rum
blunda för alla andra
låt dom se dig falla ner
dom är säkert lika rädda
fast dom inte tror nånsin
så möt mig på din tröskel
och våga titta ner
det du ser som en bottenlös avgrund
är en liten springa in i mig
så kom o räck mig handen
släpp ditt krampaktiga tag
kom o kasta dig helt handlöst
och fall fritt ett litet slag
vägen ut leder inåt min vän
vägen ut leder inåt igen
och det är bara ditt slut
så kom följ mig
vägen ut
Se intervjun med Peter om just den cd:n (och hör den här sången i början av inslaget) här.
En fantastisk film
Peaceful warrior - en film om bland annat medveten närvaro, baserad på en självbiografisk bok av Dan Millman.
Vacker, spirituell och tankeväckande.
Vacker, spirituell och tankeväckande.
Att vara nöjd
Har gjort "höst" ute på gården idag. Och under tiden jag tömde krukor, klippte ner växter i rabatter, plockade in ditten och datten kom de negativa tankarna.
Bestämde mig genast att vända dem till positiva tankar istället.
- Oj, vad mycket ogräs, jag har inte hunnit med rabatterna på sistone..
-> Vad fint många blommor fortfarande blommar, och oj vad det har det växt i rabatterna!
- Jag har inte hunnit med det jag hade tänkt fixa i trädgården i sommar..
-> Vad bra att jag har hunnit med det, och det och det i sommar!
- Usch vad trist det är ute, regn och grått.. och sommarblommorna har vissnat.
-> Vilka vackra färger träden har! Jag ska köpa höstplantor och göra fint nu i veckan!
Tankens kraft är enorm!
Bestämde mig genast att vända dem till positiva tankar istället.
- Oj, vad mycket ogräs, jag har inte hunnit med rabatterna på sistone..
-> Vad fint många blommor fortfarande blommar, och oj vad det har det växt i rabatterna!
- Jag har inte hunnit med det jag hade tänkt fixa i trädgården i sommar..
-> Vad bra att jag har hunnit med det, och det och det i sommar!
- Usch vad trist det är ute, regn och grått.. och sommarblommorna har vissnat.
-> Vilka vackra färger träden har! Jag ska köpa höstplantor och göra fint nu i veckan!
Tankens kraft är enorm!
fredag 14 september 2007
Slump eller vad?
Slump eller vad?
Har när jag dragit ett kort från "Osho Zen tarot" (TACK för tipset Isolde!!) tre dagar fått kortet "Blixtnedslag". Slump eller vad??
"Du kanske känner dig ganska skakig just nu, precis som om jorden skälver under dina fötter. Nu sätts din känsla av trygghet på prov. Den naturliga reaktionen är att försöka hålla sig fast, men denna inre jordbävning är både nödvändig och oerhört viktig - om du låter det ske kommer du att resa dig upp ur spillrorna starkare och mer tillgänglig för nya erfarenheter.."
Hade precis tänkt blogga om mitt trygghetsbehov - jag vilar hellre i det trygga än söker förändring.
Idag drog jag kortet "Uppfostran".
"Det är dags att ta en titt på din spegelbild i dammen och bryta dig ut ur det som andra fått dig att tro om dig själv. Dansa, spring, hoppa, babbla -vad som helst som krävs för att väcka upp det sovande lejonet därinne"
Det står också "Får går alltid i flock och hoppas att det är tryggt. I en skock känner man sig tryggare, säkrare. Om man blir attackerad finns större möjlighet att skydda sig själv, men att vara för sig själv? Endast lejonet strövar fritt. Och varenda en av er är födda som lejon, men samhället präglar er, programmerar ert sinne som ett får. Det ger dig en personlighet, en trevlig personlighet, snäll, mycket bekväm, mycket lydig"
Mmm.. tankvärt..
Har när jag dragit ett kort från "Osho Zen tarot" (TACK för tipset Isolde!!) tre dagar fått kortet "Blixtnedslag". Slump eller vad??
"Du kanske känner dig ganska skakig just nu, precis som om jorden skälver under dina fötter. Nu sätts din känsla av trygghet på prov. Den naturliga reaktionen är att försöka hålla sig fast, men denna inre jordbävning är både nödvändig och oerhört viktig - om du låter det ske kommer du att resa dig upp ur spillrorna starkare och mer tillgänglig för nya erfarenheter.."
Hade precis tänkt blogga om mitt trygghetsbehov - jag vilar hellre i det trygga än söker förändring.
Idag drog jag kortet "Uppfostran".
"Det är dags att ta en titt på din spegelbild i dammen och bryta dig ut ur det som andra fått dig att tro om dig själv. Dansa, spring, hoppa, babbla -vad som helst som krävs för att väcka upp det sovande lejonet därinne"
Det står också "Får går alltid i flock och hoppas att det är tryggt. I en skock känner man sig tryggare, säkrare. Om man blir attackerad finns större möjlighet att skydda sig själv, men att vara för sig själv? Endast lejonet strövar fritt. Och varenda en av er är födda som lejon, men samhället präglar er, programmerar ert sinne som ett får. Det ger dig en personlighet, en trevlig personlighet, snäll, mycket bekväm, mycket lydig"
Mmm.. tankvärt..
torsdag 13 september 2007
Frissan
Tänk att nåt så lätt ska vara så svårt?!
Behöver verkligen gå och klippa mina slitna toppar, men bara tanken på att sätta mig i en frisörstol och inte kunna gå därifrån om jag vill sätter stopp för det.
Sneglar över till frisören mitt emot mitt jobbfönster många gånger dagligen.
"Nu är det inte många där, kanske jag springer över och hör om de har tid?"
"Nej, tänk om jag måste vänta, då kanske jag ångrar mig.."
Att nåt så lätt ska vara så svårt...
Behöver verkligen gå och klippa mina slitna toppar, men bara tanken på att sätta mig i en frisörstol och inte kunna gå därifrån om jag vill sätter stopp för det.
Sneglar över till frisören mitt emot mitt jobbfönster många gånger dagligen.
"Nu är det inte många där, kanske jag springer över och hör om de har tid?"
"Nej, tänk om jag måste vänta, då kanske jag ångrar mig.."
Att nåt så lätt ska vara så svårt...
onsdag 12 september 2007
Yrsel
Yrsel är en svag punkt.
Det har varit lugnt på "yrselfronten" ett tag, förmodligen mycket pga att jag jobbat noga och hårt med att framkalla det själv.
Hösten är en "bra" tid för mig iofs, jag mår alltid bra på hösten. Livet känns härligt, luften är hög och klar, helgerna tillbringas med vänner och god mat, tända ljus, ett glas rött vin. Det är ok att vara inne, se på film, sitta vid datorn. Kameran går varm, det är så vackert att fota ut på hösten. November är min svarta månad - fel, har varit. I år ska november bli som vilken annan månad som helst!
Till saken - det har varit stressigt, minst sagt, ett par veckor. Och vad händer då?! Jo, yrseln kommer som ett brev på posten. Har dock varit mer uppmärksam på mina "stressymptom" numera, och försöker stoppa alt. vända dem i tid. Men VARFÖR ska det alltid bli så? Varför "köra på" tills symptomen kommer?
Men jag njuter av hösten, härliga promenader, vackra färger... klar och hög luft. Just nu är det härligt att bara vara!
Det har varit lugnt på "yrselfronten" ett tag, förmodligen mycket pga att jag jobbat noga och hårt med att framkalla det själv.
Hösten är en "bra" tid för mig iofs, jag mår alltid bra på hösten. Livet känns härligt, luften är hög och klar, helgerna tillbringas med vänner och god mat, tända ljus, ett glas rött vin. Det är ok att vara inne, se på film, sitta vid datorn. Kameran går varm, det är så vackert att fota ut på hösten. November är min svarta månad - fel, har varit. I år ska november bli som vilken annan månad som helst!
Till saken - det har varit stressigt, minst sagt, ett par veckor. Och vad händer då?! Jo, yrseln kommer som ett brev på posten. Har dock varit mer uppmärksam på mina "stressymptom" numera, och försöker stoppa alt. vända dem i tid. Men VARFÖR ska det alltid bli så? Varför "köra på" tills symptomen kommer?
Men jag njuter av hösten, härliga promenader, vackra färger... klar och hög luft. Just nu är det härligt att bara vara!
Insikter
Att vara nöjd med sig själv. Ska det vara så svårt?
Varför så höga krav - alltid!
Fick beröm och uppskattning från två olika håll igår, relaterat till mitt jobb. Även om själen blev glad så är det så svårt att ta in. Jag KAN inte ta emot kritik - varken positiv eller negativ - på ett bra sätt. Bortförklaringar och "det säger de nog bara" är förklaringen till att någon har något bra att säga. "Jag är dålig" är förklaringen om någon har synpunkter på något jag gjort i jobbet, jag skiljer inte på sak och på mig personligen.
Måste jobba på det! Tvingade mig att känna in de positiva omdömena igår flera gånger, och känna lycka över dem istället för att vifta bort det.
Ett steg på vägen.
Varför så höga krav - alltid!
Fick beröm och uppskattning från två olika håll igår, relaterat till mitt jobb. Även om själen blev glad så är det så svårt att ta in. Jag KAN inte ta emot kritik - varken positiv eller negativ - på ett bra sätt. Bortförklaringar och "det säger de nog bara" är förklaringen till att någon har något bra att säga. "Jag är dålig" är förklaringen om någon har synpunkter på något jag gjort i jobbet, jag skiljer inte på sak och på mig personligen.
Måste jobba på det! Tvingade mig att känna in de positiva omdömena igår flera gånger, och känna lycka över dem istället för att vifta bort det.
Ett steg på vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)