Omstart

Ett förhållande går för det mesta i vågor. Det går upp och det går ner, och ibland är det stiltje. Tjusningen med ett förhållande är kanske just det, efter regn kommer solsken. Är det för mycket "raksträcka" tappar man kanske nerven och det hela blir en gammal vana.

I allafall, ett bra tag nu har vårt förhållande gått åt ett enda håll, neråt. Det har varit bittra ord, slutenhet, gnäll, kyla, och kanske det värsta av allt, likgiltighet. Det hela ställdes på sin spets nyligt, då faktiskt vi båda två funderade på om det inte var så att vi skulle separera.

Jag har ibland funderat på om jag inte skulle må bättre av bo själv (nåja, med barn..), att kanske det faktum att jag måste lita helt på mina egna vingar skulle vara ett bättre alternativ.

Vi pratade ut, och istället för ord som "aldrig, alltid" sa vi istället vad vi ville, hur vi skulle vilja att det var. Och vi bestämde att vi ska leva livet enligt det istället. Vi fortsätter tillsammans, vi älskar varandra och vill leva tillsammans. Vi har bara prioriterat bort "vår" tid, i ett hektiskt liv i övrigt. Nu måste vi ta tag i det.

Och det går bra, det känns som en omstart. Inte illa efter så många år tillsammans.

Och något annat som kom av det samtalet var ett lugn, en inre irritation som gnagt inom mig som plötsligt är borta.

Glöm inte bort att se och bekräfta varandra!