Inte alltid helt lätt. Läser just nu en bok som handlar om att säga nej.
Att säga nej är att säga ja till sig själv
Jag är urusel på att säga nej, säger oftast motvilligt ja för att slippa konflikten/dåliga samvetet, både på jobbet och hemma.
"Jaja, men jag fixar det" - fast jag ofta tänker "jag hinner inte.. skulle inte nån annan nån gång kunna ta på sig..."
"Okej då" - ett annat tvivelaktigt ja som eg. betyder nej.
Typiskt kvinnligt? Eller är det bara så att det krävs övning? Brukar tänka på det i allafall, och medvetenhet är ju ett första steg till att kunna rätta till något. Jag erkänner att jag är dålig på det, ännu ett steg på vägen att rätta till något.
Ofta måste jag ha en lång utläggning om varför jag säger nej - fast den jag säger nej till egentligen bara vill ha ett ja eller nej.
Imorgon är jag utbjuden på lunch tillsammans med andra, arbetslunch. Sa ja, men vill inte. Men där är det annorlunda - det är agorafobin som talar. Ska jag hitta på någon ursäkt eller ska jag gå? Jag tar det nog som morgondagens utmaning - att äta lunch ute fast jag inte vill! Om det känns helt fel att äta tar jag en sallad och petar runt och pratar desto mer, prata är jag bra på.
3 kommentarer:
Jag har också svårt att säga nej om jag inte har någon giltig ursäkt. Jobbar på det jag med!
Jag tycker att det kan vara svårt ibland när jag inte vet om det är jag eller min ångest som inte vill. För ångesten ska man ju försöka att inte lyssna på...
Hur gick det?
Måste skratta lite..."prata är jag bra på"...tror vi skulle ha jätteskoj om vi träffades!! ;-)
Kram!!
Malve: Jag klarade hela lunchen och även fikat efteråt, om än inte helt avslappnat, men det var heller inte allt för jobbigt. SKÖNT! Och tack för att du frågade! :)
Haha, ja, jag är helt övertygad om det Isolde!
Kram tjejer!
Skicka en kommentar