Har levt med min panikångest i många år. Ibland har den hållt sig långt borta, det har till och med gått flera år utan att den har gett sig tillkänna.
Då och då kommer den tillbaka, och nästan alltid av samma orsak - STRESS.
Jag kör på för fullt och till slut ger den sig tillkänna. Det som blir bättre och bättre för varje gång är själva insikten om vad det handlar om. Och ju mer jag jobbar med mig själv, destom lättare är det att undvika fällorna.
Det är nu ganska länge sedan jag hade en panikångestattack. Mycket tack vare att jag lärt mig acceptera flödet - låt ångestvågen komma, ta emot den, låt den storma ut.
Agorafobin är istället ny. Eller ny och ny, jag har helt enkelt fastnat i panikångesttron och inte insett att det som jag måste jobba med numera är agorafobin, och att den faktiskt är det som är mitt problem - här och nu.
Aha-upplevelsen kom i och med boken "Ingen panik", och när jag gjorde testet för agorafobi. Då ramlade poletten ner, och jag kände mig urfånig. Va? Trots alla böcker jag läst, trots all information jag samlat på mig. Trots att jag en gång fått en diagnos - där agorafobin nämdes som en bieffekt av paniksyndromet. Agorabfobi, jag? Jag är väl inte rädd för torg??! *ironi* Okunskap - torgskräck var inte vad jag trodde att det var.
Jag har lärt mig hantera panikångesten - jag ska lära mig komma förbi agoarfobin också. Jag håller på att lära mig att acceptera det flödet också - jag jobbar på det - och jag ska lyckas!
Panikångest är en del av mig - jag är kreativ, social, lyhörd, skapande - utan min känslighet skulle jag kanske inte vara det. Jag får ut många bra saker ur det dåliga, jag lär känna mig själv bättre, jag tvingas till att se vem jag är, fundera över vad jag tänker och varför, sortera ut vad som är viktigt och vad som inte är viktigt, och det gör mig nog till en ödmjukare människa inför livet.
Det är en tung ryggsäck att bära, men den blir inte lättare för att jag väljer att stanna i det negativa. Vem har sagt att livet är lätt?
Livet ska levas - en dag i taget
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vi är på samma plats du och jag...det är agorafobin som är det stora problemet för oss båda. Så skönt att komma in här och läsa ska du veta.
Själv har jag haft en riktigt hektisk vecka på jobbet som tagit musten ur mig. Varit nära panik ett par gånger men klarat det. Har även varit på KBT-kurs o träffat andra i samma sits. Otroligt givande, har tänkt skriva om det men inte orkat.
Men nu inser jag hur viktigt det är att träffa andra människor som har samma problem som en själv.
Kram!
Skicka en kommentar