Tänk så många..

... som precis som en själv kämpar på i vardagen med ångesten vid sin sida.

Hemma på lunch just nu (ja, det är ingen bra dag idag.. åkte hem för att få äta i lugn och ro, pallade inte med att äta bland folk idag), och har surfat runt på en hel del bloggar.

Det är egentligen otroligt att det är så många som känner som en själv, trots att man oftast känner sig som den mest ensamma i hela världen att känna som man gör!

Som vanligt är det alltid en tröst att läsa om att det faktiskt finns andra, att man kanske inte är ett ufo, att fler kämpar med samma sak just här och nu.

Det ger också alltid perspektiv att läsa om vad andra klarar av, deras agenda för dagarna, vad de fixar och gör.. saker som jag bara skulle göra på riktigt bra dagar, men å andra sidan klarar jag jobbet och vardagen i övrigt.. som just de personerna då i sin tur inte klarar just då. Kanske är det så att energin räcker bara till en viss nivå, och att fixa helheten och precis allt är en utopi? "Vanliga människor" fixar inte heller allt, och det är ju ok ändå.

Jag brukar ofta påminna mig själv om den tiden för flera år sedan när det var en hel dags projekt att bara lämna och hämta barnen på dagis, kanske posta ett brev, och om jag hade en hyfsat bra dag även gå förbi affären och handla lite grann. Det var allt krafterna räckte till, och vissa dagar räckte de bara till att lämna barnen, och maken eller min mamma fick rycka in och hämta dem. De dagar när jag mest bara tittade ut genom fönstret och såg alla människor passera förbi, och jag önskade så att jag skulle orka ta mig ut och vara en del av världen. Det värkte av längtan i bröstet, jag ville så gärna..

En dag orkade jag inte mer, jag ringde till öppen-psykiatrin och förklarade gråtandes, hulkandes, stötvis att jag hade panikångest och att jag måste få hjälp. Den lugna, vänliga rösten i andra änden av luren frågade om jag klarade mig till dagen efter, om jag ville få hjälp på en gång (jag lät väl som värsta akut-inläggningsfallet), och jag såg framför mig att nu skulle de komma och hämta barnen och tvångsinlägga mig. Fick en tid dagen efter, och när jag berättat för psykiatrikern hur jag kände mig och han konstaterade att jag hade panikångest med agorafobi och dessutom en depression var det som allt en sten föll från mitt hjärta. Jag blev trodd, jag fick hjälp och jag fick medicin utskrivet. Pga mitt motstånd till att äta medicin ("lyckopiller", hur lågt hade jag sjunkit i mina egna ögon?!) reagerade jag nog extra mycket när jag tog den där första tabletten. En halv tablett svalde jag och ca 3 sekunder efteråt kom den upp. Jag svalde en halva till och sedan var jag dödsjuk i flera timmar efteråt. Efter ca två veckor vände allt, och jag fick rent ut sagt livet tillbaka!! Jag fick ork, jag fick energi, jag klarade av att göra precis vad jag ville.. Och jag lovade mig själv att ALDRIG, ALDRIG vara en sån tjurmaja och sätta såna krokben för mig själv mer. Behöver man medicin behöver man, punkt slut!

Ett och ett halvt år åt jag Cipramil, sedan slutade jag på eget bevåg. Och har inte ätit någon medicin sedan dess. Blir det så illa som det var då den där gången tvekar jag inte igen.

Men som sagt, för att få perspektiv behöver man ibland tänka tillbaka, man behöver jämföra, man behöver analysera. När jag tycker att jag inte klarar saker behöver jag påminna mig själv om den där tiden..

Inte jäkta mot nya mål hela tiden, inte planera och leva med tankar "då och då ska jag", det är resan och inte målet som är livet. Här och nu, det är det enda vi har!

Nu ska jag åka tillbaka till jobbet, och jag ska inte döma mig själv för att jag inte orkade luncha med de andra idag. Jag behövde en tankepaus, och det är OK!

Jag duger som jag är!