Kritik, skvaller - bitterhet?

Har funderat lite på hur det var när jag växte upp (och iofs är fortfarande, eftersom mina föräldrar lever), efter Malves kloka inlägg om självkänsla.

Det finns en sak jag retar mig på, just när det gäller min mamma, och det är att hon ofta och gärna pratar om andra människor. Hon kan prata om x och y, berätta vad de har gjort, vad de har köpt, vad de har gjort, och alltid referera till titlar hos dem hon pratar om, trots att det är människor jag knappt vet vilka det är. DET gör mig vansinnig, jag är inte intresserad av andra människor förehavanden, att ägna tid åt att prata/diskutera människor när de inte är närvarande. Och jag fullkomligt struntar i vad andra människor har för titlar, vad de jobbar med är så oerhört ointressant och som sagt, det ger mig krypningar att lyssna på sådant. När jag säger ifrån att jag struntar i vad den/de personerna gör blir hon alltid stött och halvsur. Och så biter jag ihop och lyssnar sammanbitet vidare nästa gång hon ringer, dåligt samvete kanske.. pappa kanske har lyssnat till leda och hon måste få prata av sig.

Jag tycker det är rent skvaller, och ofta med en dömande ton, och det är inte bara med henne jag har svårt för det. Flera av mina vänner älskar att skvallra, och ju mer åren går desto mindre klarar jag av det. Varför gotta sig i andra människors lycka/olycka? Är det för att kunna rangordna sig själv i förhållande till andra? För att kunna känna att "jag har det i allafall inte så illa"?

Tillbaka till min mamma - ofta, ofta, ofta har jag fått höra, och får fortfarande höra, små kritiska kommentarer. Såna som knapps märks, och som kanske egentligen inte är kritiska, men som jag tolkar på det sättet. Säger hon "ska jag komma och hjälpa dig att städa?" så tolkar jag det som att hon tycker att vi har det stökigt hemma och att jag inte klarar av det själv. Eller säger hon "ska jag komma och sätta om blommorna" tolkar jag det som att hon tycker att jag inte sett att det är dags eller klarar det själv. Har jag klippt mig har jag i stort sett alltid fått höra kommentaren "du hade ju kunnat ta lite till".

Kan ju berätta att båda mina föräldrar är otroligt snälla, generösa och ställer alltid upp i alla lägen.. Men ingen är ju perfekt kanske, och just de här sidorna hos min mamma är saker jag eg. inte låtit bli alltför medvetna, men ju mer jag funderar på det, desto mer irriterar jag mig. Och desto mer förstår jag kanske vart mina ansträngningar att alltid vara "bäst" och att inte tycka mig duga kommer ifrån.

Beror människors behov att skvallra om andra och att vara kritisk på bitterhet egentligen?

Min pappa har mycket lättare för att vara öppet känslosam, och han och jag har inga som helst problem. Har nog aldrig hört något kritiskt från honom överhuvudtaget, och det mesta är liksom ok. Mamma och jag pratar sällan känslor, äkta känslor, och jag har nog aldrig kunnat anförtro mig till henne egentligen.

Brukar tänka på det när mina tonårsbarn säger "jag älskar dig" i parti och minut, kramas och pussas, att så kunde jag absolut inte göra! Det är så härligt att de är trygga i vår relation, att de känner att det är ok att visa känslor, oavsett vilka känslorna än är. Relationen jag och mina barn har är en helt annan än den jag hade med min mamma i samma ålder. Kanske en generationsgrej, men också förmodligen en personlighetsgrej.

Beröm har kommit utifrån prestationer, inte utifrån vem jag är, vilket förmodligen har format mig mer än jag tror. Kanske också därför jag är så noga med att tala om för mina barn att jag älskar dem precis som de är, oavsett om de är "duktiga" eller inte.

Kanske jag helt enkelt inom mig ska sluta fred med min mammas kritiska sätt och välja att inte ta hennes kommentarer som kritik. Jag kan inte ändra henne, men jag kan däremot ändra hur jag själv upplever saker.