Dvala

Har varit i någon slags dvala de senaste veckorna. Har inte alls mått bra!

Kurat hemma, film, dator, läsning, dragit mig från all slags social verksamhet.

Gråtit väldigt mycket, av alla möjliga olika anledningar. Var sjuk med feber, värk och illamående hela förra veckan, och grät för att jag var sjuk, för att JAG var sjuk, för att jag kanske inbillade mig att jag var sjuk.. dåligt samvete och tankar om det var mitt svaga jag som gavs utrymme eller om jag var sjuk.

Givetvis VAR jag sjuk! Eftersom övriga familjen också fick samma symptom. Tja, man ska ju inte vara glad åt att andra är sjuka, men för mitt sinnes skulle var det ändå en bekräftelse på att jag faktiskt KAN vara sjuk och att det är ok.

Som vanligt om jag backar tillbaka och drar mig undan blir jag sämre. Ytterligare ett bevis på att jag hela tiden måste hålla igång och göra vanliga saker. Annars blir det så jobbigt. Jag tappar tempo och jag tappar i välmående, självkänsla och backar ett par steg.

Häromdan vaknade jag upp, kände för första dagen på länge att jag hade lite energi. Kanske pga av att jag börjat med Rosenrot igen? I allafall, jag tog tillvara på rastlösheten som gnagde och gav mig ut på en långpromenad (härligt med frisk luft!!) och åkte sedan stan och shoppade, åkte på föräldramöte på kvällen (som jag eg. hade delegerat till maken), och ägnade timmar åt att vara social. Om än med viss skakighet och lite, lite ångest.. men det lättade vart efter. Lagade god middag, skrattade massor och kände att jag började vara tillbaka.

Våren är ofta tung, när man borde känna sig pigg av allt solljus, av värmen, av fåglarna som kvittrar, av det nya som står för dörren.. Då blir jag TRÖTT! Och ofta lite deppig. Och mer ångest.

Min självkänsla är verkligen låg just nu, och jag späder på det hela själv dagligen med negativa tankar. Men så fort jag snappar upp att jag tänker negativa tankar försöker jag vända dem, och det är så fascinerande hur mycket man kan påverka sitt eget mående med sina tankar!