Har funderat lite på hur det var när jag växte upp (och iofs är fortfarande, eftersom mina föräldrar lever), efter Malves kloka inlägg om självkänsla.
Det finns en sak jag retar mig på, just när det gäller min mamma, och det är att hon ofta och gärna pratar om andra människor. Hon kan prata om x och y, berätta vad de har gjort, vad de har köpt, vad de har gjort, och alltid referera till titlar hos dem hon pratar om, trots att det är människor jag knappt vet vilka det är. DET gör mig vansinnig, jag är inte intresserad av andra människor förehavanden, att ägna tid åt att prata/diskutera människor när de inte är närvarande. Och jag fullkomligt struntar i vad andra människor har för titlar, vad de jobbar med är så oerhört ointressant och som sagt, det ger mig krypningar att lyssna på sådant. När jag säger ifrån att jag struntar i vad den/de personerna gör blir hon alltid stött och halvsur. Och så biter jag ihop och lyssnar sammanbitet vidare nästa gång hon ringer, dåligt samvete kanske.. pappa kanske har lyssnat till leda och hon måste få prata av sig.
Jag tycker det är rent skvaller, och ofta med en dömande ton, och det är inte bara med henne jag har svårt för det. Flera av mina vänner älskar att skvallra, och ju mer åren går desto mindre klarar jag av det. Varför gotta sig i andra människors lycka/olycka? Är det för att kunna rangordna sig själv i förhållande till andra? För att kunna känna att "jag har det i allafall inte så illa"?
Tillbaka till min mamma - ofta, ofta, ofta har jag fått höra, och får fortfarande höra, små kritiska kommentarer. Såna som knapps märks, och som kanske egentligen inte är kritiska, men som jag tolkar på det sättet. Säger hon "ska jag komma och hjälpa dig att städa?" så tolkar jag det som att hon tycker att vi har det stökigt hemma och att jag inte klarar av det själv. Eller säger hon "ska jag komma och sätta om blommorna" tolkar jag det som att hon tycker att jag inte sett att det är dags eller klarar det själv. Har jag klippt mig har jag i stort sett alltid fått höra kommentaren "du hade ju kunnat ta lite till".
Kan ju berätta att båda mina föräldrar är otroligt snälla, generösa och ställer alltid upp i alla lägen.. Men ingen är ju perfekt kanske, och just de här sidorna hos min mamma är saker jag eg. inte låtit bli alltför medvetna, men ju mer jag funderar på det, desto mer irriterar jag mig. Och desto mer förstår jag kanske vart mina ansträngningar att alltid vara "bäst" och att inte tycka mig duga kommer ifrån.
Beror människors behov att skvallra om andra och att vara kritisk på bitterhet egentligen?
Min pappa har mycket lättare för att vara öppet känslosam, och han och jag har inga som helst problem. Har nog aldrig hört något kritiskt från honom överhuvudtaget, och det mesta är liksom ok. Mamma och jag pratar sällan känslor, äkta känslor, och jag har nog aldrig kunnat anförtro mig till henne egentligen.
Brukar tänka på det när mina tonårsbarn säger "jag älskar dig" i parti och minut, kramas och pussas, att så kunde jag absolut inte göra! Det är så härligt att de är trygga i vår relation, att de känner att det är ok att visa känslor, oavsett vilka känslorna än är. Relationen jag och mina barn har är en helt annan än den jag hade med min mamma i samma ålder. Kanske en generationsgrej, men också förmodligen en personlighetsgrej.
Beröm har kommit utifrån prestationer, inte utifrån vem jag är, vilket förmodligen har format mig mer än jag tror. Kanske också därför jag är så noga med att tala om för mina barn att jag älskar dem precis som de är, oavsett om de är "duktiga" eller inte.
Kanske jag helt enkelt inom mig ska sluta fred med min mammas kritiska sätt och välja att inte ta hennes kommentarer som kritik. Jag kan inte ändra henne, men jag kan däremot ändra hur jag själv upplever saker.
onsdag 23 april 2008
lördag 19 april 2008
Utmaning!
I veckan var jag på ett seminarium. Det beräknades hålla på tre timmar, utan paus.. Och salen var förhållandevis liten, mot för hur många som deltog.. alltså var det fullsatt och ganska trångt.
Kände mig hur stark som helst när jag gick dit, och såg fram emot innehållet. När jag kom in och skulle välja plats (var hyfsat tidig tack och lov) så valde jag INTE att sitta närmast dörren, utan istället ungefär i mitten! Dock längst ut på en rad i allafall, så lite "säkerhetskörning" i allafall.
Det blev så småningom fullt, och det hela körde igång. Efter ca 1½ timme fick jag en till snilleblixt, tänk om jag skulle pressa mig lite grann? Sagt och gjort, jag satt där och mådde toppen, ingen ångest, inget illamående eller huvudvärk eller nåt... så jag startade tankeverkstan och drog igång katastroftankarna, kände efter om jag inte mådde lite illa, funderingar om vad som skulle hända om jag snabbt ville ut osv. Jaha, det dröjde ju inte länge innan varningsklockorna började ringa och ångesten började infinna sig, men jag visste ju att det VAR ångest och att jag själv framkallat den. Så jag djupandades i fyrkant, slappnade av och fick tillbaka kontrollen. Och sedan flöt återstående tid bra.. om än lite jobbigare än första halvan.
Men så SKÖNT det var att dra igång de där tankarna så där mitt i ett väldigt utsatt läge och sedan med tankens kraft få tillbaka kontrollen! Jag brukar ju öva och då och då, men har inte gjort det i ett sånt här sammanhang tidigare.
Kände mig hur stark som helst när jag gick dit, och såg fram emot innehållet. När jag kom in och skulle välja plats (var hyfsat tidig tack och lov) så valde jag INTE att sitta närmast dörren, utan istället ungefär i mitten! Dock längst ut på en rad i allafall, så lite "säkerhetskörning" i allafall.
Det blev så småningom fullt, och det hela körde igång. Efter ca 1½ timme fick jag en till snilleblixt, tänk om jag skulle pressa mig lite grann? Sagt och gjort, jag satt där och mådde toppen, ingen ångest, inget illamående eller huvudvärk eller nåt... så jag startade tankeverkstan och drog igång katastroftankarna, kände efter om jag inte mådde lite illa, funderingar om vad som skulle hända om jag snabbt ville ut osv. Jaha, det dröjde ju inte länge innan varningsklockorna började ringa och ångesten började infinna sig, men jag visste ju att det VAR ångest och att jag själv framkallat den. Så jag djupandades i fyrkant, slappnade av och fick tillbaka kontrollen. Och sedan flöt återstående tid bra.. om än lite jobbigare än första halvan.
Men så SKÖNT det var att dra igång de där tankarna så där mitt i ett väldigt utsatt läge och sedan med tankens kraft få tillbaka kontrollen! Jag brukar ju öva och då och då, men har inte gjort det i ett sånt här sammanhang tidigare.
tisdag 15 april 2008
I gott sällskap
Vet ju att ett flertal kändisar här i Sverige har panikångest, men jag hade faktiskt inte hört tidigare att de här megakändisarna också har panikångest:
- Madonna
- Kim Basinger
- Nicole Kidman
- Drew Barrymore
- Donny Osmond
- Barbara Streisand
- France Ford Coppola
- Sigmund Freud
Tur att inte alla är lika knasiga som jag, och håller tyst.. då skulle ju omvärlden aldrig få veta! ;)
- Madonna
- Kim Basinger
- Nicole Kidman
- Drew Barrymore
- Donny Osmond
- Barbara Streisand
- France Ford Coppola
- Sigmund Freud
Tur att inte alla är lika knasiga som jag, och håller tyst.. då skulle ju omvärlden aldrig få veta! ;)
Ett ljust för Engla
Igår tände vi, liksom många andra människor, ett ljus för Engla här hemma.
Så onödigt, så hemskt och fruktansvärt.. hon fick bara bli 10 år. Och så ofattbart att en människa som mördat, våldtagit och misshandlat, inte har fångats upp på något sätt tidigare. Tänk om han hade åkt fast första gången? Då hade Engla levt idag, lyckligt ovetande om detta monster.
Polisen gjorde ett otroligt bra jobb den här gången, och det var verkligen gripande att se inslaget i tv när de precis hade hittat Engla, och reportern ställde frågan "hur känns det för dig" till polisen som leder utredningen, efter att han sakligt lagt fram information, och han fick dra åt sig andan, samla sig några sekunder, underläppen började darra och han svarade till slut att det kändes tungt, mycket tungt.
Det känns ändå skönt att veta att det finns sån empati hos oss människor, att i stort sett hela Sverige tänker på, och sänder medkännande tankar, till Englas familj. Och jag hoppas att det leder till att omvärlden blir än mer empatisk, och även uppmärksam.. och att människor som mår dåligt kan få hjälp, innan det går för långt, att medmänniskor törs se andras hemska sidor och även ingripa.. innan det är försent.
Jag gråter för Engla, och med hennes familj. Hon hade lika gärna kunnat vara mitt barn, eller grannens barn, eller arbetskompisens barn. I en perfekt värld skulle detta aldrig hända, men vi lever ju inte i någon perfekt värld... och det får mig i allafall att inse att varje dag är unik och speciell, för det enda vi har är idag, vi vet inget om morgondagen!
Så onödigt, så hemskt och fruktansvärt.. hon fick bara bli 10 år. Och så ofattbart att en människa som mördat, våldtagit och misshandlat, inte har fångats upp på något sätt tidigare. Tänk om han hade åkt fast första gången? Då hade Engla levt idag, lyckligt ovetande om detta monster.
Polisen gjorde ett otroligt bra jobb den här gången, och det var verkligen gripande att se inslaget i tv när de precis hade hittat Engla, och reportern ställde frågan "hur känns det för dig" till polisen som leder utredningen, efter att han sakligt lagt fram information, och han fick dra åt sig andan, samla sig några sekunder, underläppen började darra och han svarade till slut att det kändes tungt, mycket tungt.
Det känns ändå skönt att veta att det finns sån empati hos oss människor, att i stort sett hela Sverige tänker på, och sänder medkännande tankar, till Englas familj. Och jag hoppas att det leder till att omvärlden blir än mer empatisk, och även uppmärksam.. och att människor som mår dåligt kan få hjälp, innan det går för långt, att medmänniskor törs se andras hemska sidor och även ingripa.. innan det är försent.
Jag gråter för Engla, och med hennes familj. Hon hade lika gärna kunnat vara mitt barn, eller grannens barn, eller arbetskompisens barn. I en perfekt värld skulle detta aldrig hända, men vi lever ju inte i någon perfekt värld... och det får mig i allafall att inse att varje dag är unik och speciell, för det enda vi har är idag, vi vet inget om morgondagen!
Acceptans del 3
Haha, lämpligt nog hade Åsa Nilsonne ett inlägg om just acceptans, men mer om att acceptera sin arbetsdag, sin arbetsvecka, sitt arbetsliv. Men det kan ju tolkas på många sätt. Läs det här och läs gärna kommentarerna också!
Min slutkommentar om acceptans får bli att jag tror att acceptans är nyckeln till att få frid inom sig, och styrka för att gå vidare... för vi måste hela tiden framåt. Att acceptera utan att resignera!
Min slutkommentar om acceptans får bli att jag tror att acceptans är nyckeln till att få frid inom sig, och styrka för att gå vidare... för vi måste hela tiden framåt. Att acceptera utan att resignera!
måndag 14 april 2008
Acceptans del 2
Funderade en hel del på det där med acceptans i helgen, och hade ett långt inlägg färdigskrivet i huvudet igår, men jag hann inte sitta vid datorn och skriva ner det.
Förmodligen är de flesta tankar jag hade igår redan borta, men jag ska i allafall försöka..
Eftersom det startar tankegångar och resonemang inom mig själv tycker jag det är viktigt att ta tag i det och bena ut tankegångarna, och jag skulle vilja förklara mer om varför jag är ytterst restrektiv med att tala om panikångest och agorafobi med "omvärlden".
Det som format mig kanske mest i det, är att tre av de fyra som jag har kontakt med som har panikångest är väldigt öppna om det. Och på det sättet att det på något sätt smält samman med deras personlighet och sätt att se på sig själv. Tre av fyra var sjukskrivna eller gick på sjukpension redan för många, många år sedan, och ser sig själva som:
1) Namn
2) Diagnos
3) Ålder osv..
Dvs, det mesta är "nä, men det kan jag inte pga min panikångest". Och på något sätt antagit sin diagnos i personlighet, kanske utan att ifrågasätta den, utmana den, bearbeta den.. utan helt och hållet accepterat den och accepterat det faktum att "jag är en sån med panikångest och så kommer jag för alltid att vara".
Den fjärde, är liksom mig, väldigt restriktiv med att låta den sidan ta över, och lever ett, till synes, vanligt liv, där panikångesten förvisso finns där som en del, men som på inget sätt har övertaget.
Jag tror absolut på att man behöver vara sjukskriven, och ibland väldigt länge, för att orka/kunna jobba med sig själv och för att bli bra! Så det handlar defintivit inte om något sådant (om nu någon skulle tro det..). MEN, om man fortfarande efter 15-20 ÅR (!!!!) lever på samma sätt, begränsas så oerhört i livet, utan att man ens nämnvärt försöker ta tag i situationen, för att man har accepterat att "det är så här jag är". Då har man inte bara accepterat utan även resignerat! Och det är DET jag är rädd för! Det är min sporre att hela tiden jobba med mig själv! Jag har så många gånger försökt uppmuntra till att ta upp kampen, men så många gånger stött på ett stort motstånd, kanske för att orken inte finns, kanske för att det har blivit en identitet och det finns en rädsla där bakom att om den sidan av en själv försvinner, vem är det som finns där istället? (nu pratar jag om de jag känner, där en ett par varit mer eller mindre avskärmade från samhället under många, långa år) Där jag många gånger lyssnat på drömmar och studier eller yrken, eller andra mål i livet, men som aldrig går till ens ett försök, kanske pga rädslan att misslyckas. Kanske för att det är lättare att leva som man gör utan att försöka komma ur det.
Jag vet att jag funkar också så till viss del, att saker som är jobbiga för mig, men som maken kan ta, "för att jag inte fixar det", så blir det så att han gör det, och jag låter bli.. av gammal vana och för att jag inte behöver ta tag i det. Tex storhandla mat! Om jag var tvungen skulle jag ju fixa det, men som det är nu, så handlar han mat, och jag behöver således inte utsätta mig för det. Och så skulle jag kanske funka med allt annat, om jag "enkelt" kan skylla på "nä, men jag kan inte göra det pga min panikångest". Men ger jag mig själv inte den möjligheten pressar jag mig till att göra försök, och för det mesta går det ju. Även om det är mer eller mindre jobbigt vissa gånger. Men jag tillåter mig inte att sluta försöka.
Så funkar JAG, och förutom min personlighet, och kanske också skam/skuldkänslor/envishet/tjurighet, så är det rädslan att jag ska resignera och på det sättet acceptera.
Jag accepterar att jag HAR panikångest och agorafobi, men INTE att det får ta över.
Förmodligen är de flesta tankar jag hade igår redan borta, men jag ska i allafall försöka..
Eftersom det startar tankegångar och resonemang inom mig själv tycker jag det är viktigt att ta tag i det och bena ut tankegångarna, och jag skulle vilja förklara mer om varför jag är ytterst restrektiv med att tala om panikångest och agorafobi med "omvärlden".
Det som format mig kanske mest i det, är att tre av de fyra som jag har kontakt med som har panikångest är väldigt öppna om det. Och på det sättet att det på något sätt smält samman med deras personlighet och sätt att se på sig själv. Tre av fyra var sjukskrivna eller gick på sjukpension redan för många, många år sedan, och ser sig själva som:
1) Namn
2) Diagnos
3) Ålder osv..
Dvs, det mesta är "nä, men det kan jag inte pga min panikångest". Och på något sätt antagit sin diagnos i personlighet, kanske utan att ifrågasätta den, utmana den, bearbeta den.. utan helt och hållet accepterat den och accepterat det faktum att "jag är en sån med panikångest och så kommer jag för alltid att vara".
Den fjärde, är liksom mig, väldigt restriktiv med att låta den sidan ta över, och lever ett, till synes, vanligt liv, där panikångesten förvisso finns där som en del, men som på inget sätt har övertaget.
Jag tror absolut på att man behöver vara sjukskriven, och ibland väldigt länge, för att orka/kunna jobba med sig själv och för att bli bra! Så det handlar defintivit inte om något sådant (om nu någon skulle tro det..). MEN, om man fortfarande efter 15-20 ÅR (!!!!) lever på samma sätt, begränsas så oerhört i livet, utan att man ens nämnvärt försöker ta tag i situationen, för att man har accepterat att "det är så här jag är". Då har man inte bara accepterat utan även resignerat! Och det är DET jag är rädd för! Det är min sporre att hela tiden jobba med mig själv! Jag har så många gånger försökt uppmuntra till att ta upp kampen, men så många gånger stött på ett stort motstånd, kanske för att orken inte finns, kanske för att det har blivit en identitet och det finns en rädsla där bakom att om den sidan av en själv försvinner, vem är det som finns där istället? (nu pratar jag om de jag känner, där en ett par varit mer eller mindre avskärmade från samhället under många, långa år) Där jag många gånger lyssnat på drömmar och studier eller yrken, eller andra mål i livet, men som aldrig går till ens ett försök, kanske pga rädslan att misslyckas. Kanske för att det är lättare att leva som man gör utan att försöka komma ur det.
Jag vet att jag funkar också så till viss del, att saker som är jobbiga för mig, men som maken kan ta, "för att jag inte fixar det", så blir det så att han gör det, och jag låter bli.. av gammal vana och för att jag inte behöver ta tag i det. Tex storhandla mat! Om jag var tvungen skulle jag ju fixa det, men som det är nu, så handlar han mat, och jag behöver således inte utsätta mig för det. Och så skulle jag kanske funka med allt annat, om jag "enkelt" kan skylla på "nä, men jag kan inte göra det pga min panikångest". Men ger jag mig själv inte den möjligheten pressar jag mig till att göra försök, och för det mesta går det ju. Även om det är mer eller mindre jobbigt vissa gånger. Men jag tillåter mig inte att sluta försöka.
Så funkar JAG, och förutom min personlighet, och kanske också skam/skuldkänslor/envishet/tjurighet, så är det rädslan att jag ska resignera och på det sättet acceptera.
Jag accepterar att jag HAR panikångest och agorafobi, men INTE att det får ta över.
lördag 12 april 2008
Acceptans
Hade egentligen tänkt det som ett svar på Isoldes kommentar, men jag kanske blir långrandig så jag tar det som ett inlägg. ;)
Jo, jag har faktiskt accepterat de här sidorna av mig själv. Helt och fullt ut. Det är en del av mig, och det för inte enbart med sig negativa saker, utan det bidrar (enligt mitt sätt att se det hela) till flera positiva egenskaper hos mig som person, och även tror jag att min personlighet till viss del bidrar till allt. Den tesen grundar jag på att så många som har panikångest har så egenskaper och tankebanor och personliga egenskaper som jag, man kanske uppfattar världen mer intensivt, man kanske är en sådan personlighet som hela tiden ligger steget före i tanken, som är kreativ..
När jag fick min första panikattack för drygt 14 år sedan (jo, det ÄR så länge sedan!! Trodde det var bara 10.. men jag fick revidera mitt minne) accepterade jag det inte. Det tog faktiskt 3 år innan jag accepterade att jag HADE panikångest, och sökte hjälp. Jag åt antidepressiva tabletter i 1½ år ungefär (det fanns ingen KBT tillgänglig då..) och när jag slutade med medicinen var jag sedan länge helt och hållet fri från allt vad panikångest hette. Det gick flera år innan jag fick "återfall", och när jag väl fick det jobbade jag själv bort det och har sedan dess inte haft en enda panikattack.
Däremot har jag kanske inte fullt ut accepterat agorafobin, kanske för att det fortfarande är "nytt" för mig, trots att läkaren sa det till mig den där dagen jag sökte hjälp för 11 år sedan. Men jag såg inte det som något separat.. DÅ! Och har hela tiden trott att det är panikkänningar, de senaste åren.
I allafall, ensamheten, på det sättet jag menade, är mer ensamheten att dela just de känslorna med någon i min närhet. Ingen som förstår fullt ut. Däremot har jag en vän, sedan panikångesten startade, som jag via telefon många gånger kunnat dela de tankarna med (vi bor långt ifrån varandra), eftersom hon upplever/upplevt samma sak. Ytterligare ett par vänner, som dock inte bor här, har också panikångest, och via mail och oräkneliga samtal via msn har jag kunnat dela tankar med dem.
Och så alla härliga bloggare, särskilt Isolde och Malve, där jag kan läsa, känna igen mig, och dela erfarenheter! Så skönt! Så befriande!
Men fortfarande så ensamt här "irl", och framför allt med mina nära. Maken och jag pratar såklart om det, men han kan ändå inte dela det med mig, för han förstår inte. Och han är det jag kallar "andra världen", han är varken lättstressad eller oroar sig för nåt, han har sällan bråttom.. Han ser inga katastrofer, han tänker inte hundra steg fram.
Däremot har jag INTE accepterat att de här sidorna av mig ska få ta över! Det har jag nog aldrig gjort, förutom när jag var så nere på botten att jag inte mäktade med något överhuvudtaget. Jag för en ständig kamp, och jag tror att jag får leva med detta hela livet ut, att det är en del av mig. Jag vet också att det kan gå år utan att jag mår dåligt, jag vet också att stressar jag mycket, om det kör ihop sig eller är tunga perioder, ja, då faller jag tillbaka. Men fallet blir nog mindre och mindre för var gång.
Jag tror också på att ju mer jag kan identifiera tankarna, medvetet ändra dem, desto mer lättar det inom mig.
Jo, jag har faktiskt accepterat de här sidorna av mig själv. Helt och fullt ut. Det är en del av mig, och det för inte enbart med sig negativa saker, utan det bidrar (enligt mitt sätt att se det hela) till flera positiva egenskaper hos mig som person, och även tror jag att min personlighet till viss del bidrar till allt. Den tesen grundar jag på att så många som har panikångest har så egenskaper och tankebanor och personliga egenskaper som jag, man kanske uppfattar världen mer intensivt, man kanske är en sådan personlighet som hela tiden ligger steget före i tanken, som är kreativ..
När jag fick min första panikattack för drygt 14 år sedan (jo, det ÄR så länge sedan!! Trodde det var bara 10.. men jag fick revidera mitt minne) accepterade jag det inte. Det tog faktiskt 3 år innan jag accepterade att jag HADE panikångest, och sökte hjälp. Jag åt antidepressiva tabletter i 1½ år ungefär (det fanns ingen KBT tillgänglig då..) och när jag slutade med medicinen var jag sedan länge helt och hållet fri från allt vad panikångest hette. Det gick flera år innan jag fick "återfall", och när jag väl fick det jobbade jag själv bort det och har sedan dess inte haft en enda panikattack.
Däremot har jag kanske inte fullt ut accepterat agorafobin, kanske för att det fortfarande är "nytt" för mig, trots att läkaren sa det till mig den där dagen jag sökte hjälp för 11 år sedan. Men jag såg inte det som något separat.. DÅ! Och har hela tiden trott att det är panikkänningar, de senaste åren.
I allafall, ensamheten, på det sättet jag menade, är mer ensamheten att dela just de känslorna med någon i min närhet. Ingen som förstår fullt ut. Däremot har jag en vän, sedan panikångesten startade, som jag via telefon många gånger kunnat dela de tankarna med (vi bor långt ifrån varandra), eftersom hon upplever/upplevt samma sak. Ytterligare ett par vänner, som dock inte bor här, har också panikångest, och via mail och oräkneliga samtal via msn har jag kunnat dela tankar med dem.
Och så alla härliga bloggare, särskilt Isolde och Malve, där jag kan läsa, känna igen mig, och dela erfarenheter! Så skönt! Så befriande!
Men fortfarande så ensamt här "irl", och framför allt med mina nära. Maken och jag pratar såklart om det, men han kan ändå inte dela det med mig, för han förstår inte. Och han är det jag kallar "andra världen", han är varken lättstressad eller oroar sig för nåt, han har sällan bråttom.. Han ser inga katastrofer, han tänker inte hundra steg fram.
Däremot har jag INTE accepterat att de här sidorna av mig ska få ta över! Det har jag nog aldrig gjort, förutom när jag var så nere på botten att jag inte mäktade med något överhuvudtaget. Jag för en ständig kamp, och jag tror att jag får leva med detta hela livet ut, att det är en del av mig. Jag vet också att det kan gå år utan att jag mår dåligt, jag vet också att stressar jag mycket, om det kör ihop sig eller är tunga perioder, ja, då faller jag tillbaka. Men fallet blir nog mindre och mindre för var gång.
Jag tror också på att ju mer jag kan identifiera tankarna, medvetet ändra dem, desto mer lättar det inom mig.
fredag 11 april 2008
Ensamhet
I samma takt som min längtan efter tystnad har kommit, har en känsla av ensamhet smugit sig på mig.
Känner mig väldigt ensam, ensam med mina tankar, ensam med mina känslor.. ensam, trots familj, vänner och ett socialt liv.
Ensam med min ångest, ensam med rädslan.. För hur ska någon kunna förstå? Hur ska någon kunna säga "jag förstår hur du känner", om man inte har de känslorna?
Så skönt att det finns "vattenhål" här på internet, där andra skriver av sig om hur de känner, om hur de mår, och där man kan ända in i hjärtat känna att "så där känner jag också". Tänk att man inte är ensam, trots allt!
Inatt vaknade jag mitt under "vargtimmen", strax efter tre, och låg vaken och grubblade i ett par timmar innan jag kunde somna om.
Jag hittar inte ens orden att berätta om hur det känns, verkligen känns, för de som står mig nära.
Har alltid haft stort behov av ensamhet, och tycker om att vara själv.. vilket jag oftast ändå inte har varit, med huset fullt med folk hela tiden. Men något har ändrats, jag har plötsligt börjat känna den känslan.. ensamhet.
Känner mig väldigt ensam, ensam med mina tankar, ensam med mina känslor.. ensam, trots familj, vänner och ett socialt liv.
Ensam med min ångest, ensam med rädslan.. För hur ska någon kunna förstå? Hur ska någon kunna säga "jag förstår hur du känner", om man inte har de känslorna?
Så skönt att det finns "vattenhål" här på internet, där andra skriver av sig om hur de känner, om hur de mår, och där man kan ända in i hjärtat känna att "så där känner jag också". Tänk att man inte är ensam, trots allt!
Inatt vaknade jag mitt under "vargtimmen", strax efter tre, och låg vaken och grubblade i ett par timmar innan jag kunde somna om.
Jag hittar inte ens orden att berätta om hur det känns, verkligen känns, för de som står mig nära.
Har alltid haft stort behov av ensamhet, och tycker om att vara själv.. vilket jag oftast ändå inte har varit, med huset fullt med folk hela tiden. Men något har ändrats, jag har plötsligt börjat känna den känslan.. ensamhet.
onsdag 9 april 2008
Ojdå!
Efter att ha varit och tränat imorse la jag mig på spikmattan, och ställde mobilalarmet på en halvtimme. Det tog bara några minuter så sov jag (tror jag), vaknade nämligen till efter ca 20 minuter av att benen ramlade åt sidan. Låg med uppdragna ben, så att även ryggslutet skulle tryckas ordentligt mot mattan. Somnade till en gång till, för vips började mobillarmet låta.
Satte mig upp, men var så avslappnad att jag kunde inte annat göra än att lägga mig ner och så somnade jag och som djupt i en halvtimme. Tvingade upp mig själv sedan, för jag hade ju jobb att göra (jobbar hemma just nu pga av omstruktureringarna jag berättat lite om tidigare..).
Jag var inte ens trött när jag la mig! Men snacka om att jag slappnar av när jag lägger mig på alla dessa taggar!
Satte mig upp, men var så avslappnad att jag kunde inte annat göra än att lägga mig ner och så somnade jag och som djupt i en halvtimme. Tvingade upp mig själv sedan, för jag hade ju jobb att göra (jobbar hemma just nu pga av omstruktureringarna jag berättat lite om tidigare..).
Jag var inte ens trött när jag la mig! Men snacka om att jag slappnar av när jag lägger mig på alla dessa taggar!
Behöver tystnaden
Är inne i en märlig period. I vanliga fall är jag väldigt "multitasking" och samtidigt som jag gör många saker samtidigt har jag alltid på radion (när jag jobbar), bilstereon (när jag kör bil), musik på datorn (när jag sitter vid den).
Upptäckte att jag nog inte haft på radion på två veckor! Jag har ju helt missat var Rix MorronZoo-gänget har för sig till och med.. Jag har kört bil i två veckor utan att sätta på bilstereon (förutom när ungarna sätter på den, dvs alltid när de åker med), jag har knappt rört en bok ens?!
Jag tror ju att min "multitasking"-förmåga har starkt bidragit till min panikångest från första början. Jag ser hela tiden steget längre, ligger före i tanken, tittar aldrig på vare sig jobb eller saker hemma med "här-och-nu-ögon", är problemlösare av hög rang, har alltid flera scenarion och alternativa vägar redo (eftersom hjärnan hela tiden går på högvarv och inte kopplar av i här-och-nu). Ett kreativt jobb kräver ju dessutom sitt till, där man ju just ska vara kreativ och ha många idéer.
Just de här egenskaperna brukar ofta generera komplimanger och uppskattas på både jobb och i sociala sammahang. "Du som är så bra på att hålla koll", "Du som är så duktig..", "du som är så snabb.. ", "kan inte du fixa, du som gör det så fort..", "Kan du snabbt slänga ihop något..", "Kan inte du organisera det här eftersom du är så bra på det..".
Hur hänger det här ihop med det jag skrev om tystnad då? Jo, kanske för att jag har börjat acceptera inom mig själv att jag inte alltid måste vara så himla duktig och leva upp till alla andras krav. Och framför allt, att jag behöver stänga av för att höra mig själv. Och ännu mer för att när jag tränar mindfulness och framför allt andning pallar jag inte med att ta in hundra andra intryck samtidigt.
Långsamma människor har alltid varit en irritationskälla för mig tidigare, men med en kluven irritation, jag har samtidigt beundrat deras inre ro, deras förmåga att strunta i stressade människor och att de istället jobbar i sin takt, göra saker i sin takt. Det är ju en bra förmåga!
Och det är lite kluvet, för vem är jag om jag jobbar bort de sidor av mig som är skadliga för mig själv, men som ändå är sidor där jag ofta får höra att jag är bra? Vem är jag om jag inte fortsätter vara bra på det? Blir jag totalt värdelös då? Eller duger jag som jag är, även om jag inte är den som ställer upp på allt, gör saker snabbt, ordentligt, inte är den som har koll på allt, och som man alltid kan lita på?
Mer och mer har mina krav på mig själv sänkts, och jag accepterar att jag inte måste vara bäst för att överhuvudtaget duga.
Men det är ingen dans på rosor att ändra sin omgivnings syn på en själv heller. Förväntas man vara stark behandlas på ett visst sätt, kraver sätts efter det man presterar. Även i privata sociala sammanhang.
Klarar jag av att sänka garden hela vägen? Att på riktigt be om hjälp när jag behöver det?
Klarar jag av att släppa mina katastroftankar och mina reservplaner, mina höga krav?
Att träna på att vara här och nu låter så enkelt, men är så svårt.
Att jag vill ha tystnad är i allafall ett steg på vägen, jag vill lyssna på min andning, koncentrera mig på att vara närvarande. Inte på att göra saker och vara någon annanstans i medvetandet.
Man lär så länge man lever...
Upptäckte att jag nog inte haft på radion på två veckor! Jag har ju helt missat var Rix MorronZoo-gänget har för sig till och med.. Jag har kört bil i två veckor utan att sätta på bilstereon (förutom när ungarna sätter på den, dvs alltid när de åker med), jag har knappt rört en bok ens?!
Jag tror ju att min "multitasking"-förmåga har starkt bidragit till min panikångest från första början. Jag ser hela tiden steget längre, ligger före i tanken, tittar aldrig på vare sig jobb eller saker hemma med "här-och-nu-ögon", är problemlösare av hög rang, har alltid flera scenarion och alternativa vägar redo (eftersom hjärnan hela tiden går på högvarv och inte kopplar av i här-och-nu). Ett kreativt jobb kräver ju dessutom sitt till, där man ju just ska vara kreativ och ha många idéer.
Just de här egenskaperna brukar ofta generera komplimanger och uppskattas på både jobb och i sociala sammahang. "Du som är så bra på att hålla koll", "Du som är så duktig..", "du som är så snabb.. ", "kan inte du fixa, du som gör det så fort..", "Kan du snabbt slänga ihop något..", "Kan inte du organisera det här eftersom du är så bra på det..".
Hur hänger det här ihop med det jag skrev om tystnad då? Jo, kanske för att jag har börjat acceptera inom mig själv att jag inte alltid måste vara så himla duktig och leva upp till alla andras krav. Och framför allt, att jag behöver stänga av för att höra mig själv. Och ännu mer för att när jag tränar mindfulness och framför allt andning pallar jag inte med att ta in hundra andra intryck samtidigt.
Långsamma människor har alltid varit en irritationskälla för mig tidigare, men med en kluven irritation, jag har samtidigt beundrat deras inre ro, deras förmåga att strunta i stressade människor och att de istället jobbar i sin takt, göra saker i sin takt. Det är ju en bra förmåga!
Och det är lite kluvet, för vem är jag om jag jobbar bort de sidor av mig som är skadliga för mig själv, men som ändå är sidor där jag ofta får höra att jag är bra? Vem är jag om jag inte fortsätter vara bra på det? Blir jag totalt värdelös då? Eller duger jag som jag är, även om jag inte är den som ställer upp på allt, gör saker snabbt, ordentligt, inte är den som har koll på allt, och som man alltid kan lita på?
Mer och mer har mina krav på mig själv sänkts, och jag accepterar att jag inte måste vara bäst för att överhuvudtaget duga.
Men det är ingen dans på rosor att ändra sin omgivnings syn på en själv heller. Förväntas man vara stark behandlas på ett visst sätt, kraver sätts efter det man presterar. Även i privata sociala sammanhang.
Klarar jag av att sänka garden hela vägen? Att på riktigt be om hjälp när jag behöver det?
Klarar jag av att släppa mina katastroftankar och mina reservplaner, mina höga krav?
Att träna på att vara här och nu låter så enkelt, men är så svårt.
Att jag vill ha tystnad är i allafall ett steg på vägen, jag vill lyssna på min andning, koncentrera mig på att vara närvarande. Inte på att göra saker och vara någon annanstans i medvetandet.
Man lär så länge man lever...
måndag 7 april 2008
Rensade..
.. bort inläggen om "den där mattan". Av en enda anledning.. Provade googla på namnet (på mattan) och den här bloggen låg som nummer TVÅ (med bara själva hemsidan till försäljaren ovanför, som nummer 1).
Det här är ju ingen blogg för att promota den, så jag tog bort inläggen och vips försvann jag även från google.
Hur som helst, rapport efter snart en veckan användning.. DEN ÄR UNDERBAR! Snacka om att jag blir avslappnad!!! Ser fram emot att lägga mig på den varje dag, och jag går in i ett nästan meditativt tillstånd när jag ligger där. Tankarna åker iväg och det är bara lugnt, skönt och avslappnat. Det tar ca. 20-30 minuter efter att jag har legat klart innan jag får upp fart igen, jag är så djupt avslappnad efter 30 minuter på mattan att jag måste avsätta tid till att "vakna till". Hela ryggen är skönt avslappnad flera timmar efteråt, och välbehagskänslan i kroppen sitter i flera timmar den med. Cirkulationen i ansiktet kommer igång av någon märklig anledning också, och jag blir rosig om kinderna trots att det är ryggen som får behandling (men det är ju ingen ryggbehandling, så det är kanske inte så konstigt.. det påverkar ju hela energiflödet i kroppen och endorfiner frisätts, blodcirkulationen ökar och må-bra känslan).
Rekommenderas varmt!
Det här är ju ingen blogg för att promota den, så jag tog bort inläggen och vips försvann jag även från google.
Hur som helst, rapport efter snart en veckan användning.. DEN ÄR UNDERBAR! Snacka om att jag blir avslappnad!!! Ser fram emot att lägga mig på den varje dag, och jag går in i ett nästan meditativt tillstånd när jag ligger där. Tankarna åker iväg och det är bara lugnt, skönt och avslappnat. Det tar ca. 20-30 minuter efter att jag har legat klart innan jag får upp fart igen, jag är så djupt avslappnad efter 30 minuter på mattan att jag måste avsätta tid till att "vakna till". Hela ryggen är skönt avslappnad flera timmar efteråt, och välbehagskänslan i kroppen sitter i flera timmar den med. Cirkulationen i ansiktet kommer igång av någon märklig anledning också, och jag blir rosig om kinderna trots att det är ryggen som får behandling (men det är ju ingen ryggbehandling, så det är kanske inte så konstigt.. det påverkar ju hela energiflödet i kroppen och endorfiner frisätts, blodcirkulationen ökar och må-bra känslan).
Rekommenderas varmt!
torsdag 3 april 2008
Tredje inlägget på en och samma dag!
Wow! Nåt slags nytt rekord?
Hur som helst, kom på att jag ju måste berätta om läggningen jag gjorde imorse med Osho Zen tarot.
Jag la en Diamant, med fem kort, för att "få en större klarhet i en viss fråga".
Som vanligt häpnar jag över hur korten träffar rätt!
1. Frågan - gav kortet Transformation
2. Påverkan inifrån, som du inte är medveten om - gav kortet Källan
3. Påverkan utifrån, som du är medveten om - gav kortet De älskande
4. Det som behövs för en lösning - gav kortet Vara vanlig
5. Lösningen, förståelsen - gav kortet Deltagande
Frågan var "Vad händer nu, vilken riktning tar mitt liv nu?"
Och som sagt, kortens betydelse träffade rakt in i hjärtat.
Nu måste jag göra något produktivt idag också, så inga fler blogginlägg idag tror jag. :)
Hur som helst, kom på att jag ju måste berätta om läggningen jag gjorde imorse med Osho Zen tarot.
Jag la en Diamant, med fem kort, för att "få en större klarhet i en viss fråga".
Som vanligt häpnar jag över hur korten träffar rätt!
1. Frågan - gav kortet Transformation
2. Påverkan inifrån, som du inte är medveten om - gav kortet Källan
3. Påverkan utifrån, som du är medveten om - gav kortet De älskande
4. Det som behövs för en lösning - gav kortet Vara vanlig
5. Lösningen, förståelsen - gav kortet Deltagande
Frågan var "Vad händer nu, vilken riktning tar mitt liv nu?"
Och som sagt, kortens betydelse träffade rakt in i hjärtat.
Nu måste jag göra något produktivt idag också, så inga fler blogginlägg idag tror jag. :)
Dvala
Har varit i någon slags dvala de senaste veckorna. Har inte alls mått bra!
Kurat hemma, film, dator, läsning, dragit mig från all slags social verksamhet.
Gråtit väldigt mycket, av alla möjliga olika anledningar. Var sjuk med feber, värk och illamående hela förra veckan, och grät för att jag var sjuk, för att JAG var sjuk, för att jag kanske inbillade mig att jag var sjuk.. dåligt samvete och tankar om det var mitt svaga jag som gavs utrymme eller om jag var sjuk.
Givetvis VAR jag sjuk! Eftersom övriga familjen också fick samma symptom. Tja, man ska ju inte vara glad åt att andra är sjuka, men för mitt sinnes skulle var det ändå en bekräftelse på att jag faktiskt KAN vara sjuk och att det är ok.
Som vanligt om jag backar tillbaka och drar mig undan blir jag sämre. Ytterligare ett bevis på att jag hela tiden måste hålla igång och göra vanliga saker. Annars blir det så jobbigt. Jag tappar tempo och jag tappar i välmående, självkänsla och backar ett par steg.
Häromdan vaknade jag upp, kände för första dagen på länge att jag hade lite energi. Kanske pga av att jag börjat med Rosenrot igen? I allafall, jag tog tillvara på rastlösheten som gnagde och gav mig ut på en långpromenad (härligt med frisk luft!!) och åkte sedan stan och shoppade, åkte på föräldramöte på kvällen (som jag eg. hade delegerat till maken), och ägnade timmar åt att vara social. Om än med viss skakighet och lite, lite ångest.. men det lättade vart efter. Lagade god middag, skrattade massor och kände att jag började vara tillbaka.
Våren är ofta tung, när man borde känna sig pigg av allt solljus, av värmen, av fåglarna som kvittrar, av det nya som står för dörren.. Då blir jag TRÖTT! Och ofta lite deppig. Och mer ångest.
Min självkänsla är verkligen låg just nu, och jag späder på det hela själv dagligen med negativa tankar. Men så fort jag snappar upp att jag tänker negativa tankar försöker jag vända dem, och det är så fascinerande hur mycket man kan påverka sitt eget mående med sina tankar!
Kurat hemma, film, dator, läsning, dragit mig från all slags social verksamhet.
Gråtit väldigt mycket, av alla möjliga olika anledningar. Var sjuk med feber, värk och illamående hela förra veckan, och grät för att jag var sjuk, för att JAG var sjuk, för att jag kanske inbillade mig att jag var sjuk.. dåligt samvete och tankar om det var mitt svaga jag som gavs utrymme eller om jag var sjuk.
Givetvis VAR jag sjuk! Eftersom övriga familjen också fick samma symptom. Tja, man ska ju inte vara glad åt att andra är sjuka, men för mitt sinnes skulle var det ändå en bekräftelse på att jag faktiskt KAN vara sjuk och att det är ok.
Som vanligt om jag backar tillbaka och drar mig undan blir jag sämre. Ytterligare ett bevis på att jag hela tiden måste hålla igång och göra vanliga saker. Annars blir det så jobbigt. Jag tappar tempo och jag tappar i välmående, självkänsla och backar ett par steg.
Häromdan vaknade jag upp, kände för första dagen på länge att jag hade lite energi. Kanske pga av att jag börjat med Rosenrot igen? I allafall, jag tog tillvara på rastlösheten som gnagde och gav mig ut på en långpromenad (härligt med frisk luft!!) och åkte sedan stan och shoppade, åkte på föräldramöte på kvällen (som jag eg. hade delegerat till maken), och ägnade timmar åt att vara social. Om än med viss skakighet och lite, lite ångest.. men det lättade vart efter. Lagade god middag, skrattade massor och kände att jag började vara tillbaka.
Våren är ofta tung, när man borde känna sig pigg av allt solljus, av värmen, av fåglarna som kvittrar, av det nya som står för dörren.. Då blir jag TRÖTT! Och ofta lite deppig. Och mer ångest.
Min självkänsla är verkligen låg just nu, och jag späder på det hela själv dagligen med negativa tankar. Men så fort jag snappar upp att jag tänker negativa tankar försöker jag vända dem, och det är så fascinerande hur mycket man kan påverka sitt eget mående med sina tankar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)