Säkerhetsbeteende

Listar upp några av mina "säkerhetstrix":

- ALLTID en ask Läkerol i fickan (lindrar illamående, verkar avslappnande i och med att man suger/tuggar på den)
- ALLTID ett paket tuggummi i fickan (av samma orsak)
- ALLTID huvudvärkstabletter (om jag blir yrslig får jag huvudvärk)
- ALLTID en plastpåse i väskan (OM jag skulle kräkas.. den jag har i väskan är nåt år.. ;) )
- ALLTID ta bilen om vi ska nånstans, så att jag enkelt kan ta mig hem om jag måste (aldrig, aldrig att jag samåker med någon annan)
- ALLTID ytterkanten på bio/teater osv, och full koll på vart dörren är, toaletten är snabbaste vägen ut
- ALLTID en "fri plats" när vi är borta och äter, kan inte sitta på en plats där nån måste resa sig för att släppa förbi mig

Tja.. ska fundera mer.. för jag har fler!

Rädslor

I boken jag jobbar med ska man spalta upp sina rädslor och bemöta dem med fakta.

Här är några av mina:

1) att kräkas, båda inför andra och i alla möjliga sammahang
2) att inte kunna andas/sätta i halsen
3) att inte hinna till toaletten i tid
4) att svimma offentligt
5) att få en hjärtinfarkt offentligt

Det har ALDRIG hänt att jag har kräkts offentligt, det är inte många gånger jag kräkts överhuvudtaget. Ändå går den tanken att "nu kräks jag vilken sekund som helst" genom mitt huvud minst fem gånger varje dag!

Att inte kunna andas, ja det är ju mest offentligt, om jag kvävs hemma, utan att nån ser mig är det ok. Hmm.. har inte ens tendens till astma och även om det trycker över bröstet när jag får ångest har jag aldrig fått andnöd på riktigt. Ändå tänker jag det varje dag!

Att inte hinna till toaletten i tid. Främst är det så att ångesten/oron gör att jag blir kissnödig hela tiden, jag går ofta, ofta, ofta på toa innan jag ska göra något. Ibland blir jag akut kissnödig fem minuter efter jag har gått en gång, och så kommer det en droppe om jag går igen. Har aldrig hänt att jag inte hunnit eller ens behövt gå i panik! Ändå tänker jag det varje dag!

Att jag ska svimma - jag har ALDRIG svimmat - någonsin! Ändå oroar jag mig för det varje dag!

Hjärtinfarkt - tja, är det hemma är det "ok", alla ska ju dö, men inte inför andra människor. Jag har inga som helst medicinska bevis för att jag har problem med hjärtat, ändå oroar jag mig varje dag!

Att säga nej

Konsten att säga nej.

Inte alltid helt lätt. Läser just nu en bok som handlar om att säga nej.

Att säga nej är att säga ja till sig själv

Jag är urusel på att säga nej, säger oftast motvilligt ja för att slippa konflikten/dåliga samvetet, både på jobbet och hemma.

"Jaja, men jag fixar det" - fast jag ofta tänker "jag hinner inte.. skulle inte nån annan nån gång kunna ta på sig..."

"Okej då" - ett annat tvivelaktigt ja som eg. betyder nej.

Typiskt kvinnligt? Eller är det bara så att det krävs övning? Brukar tänka på det i allafall, och medvetenhet är ju ett första steg till att kunna rätta till något. Jag erkänner att jag är dålig på det, ännu ett steg på vägen att rätta till något.

Ofta måste jag ha en lång utläggning om varför jag säger nej - fast den jag säger nej till egentligen bara vill ha ett ja eller nej.

Imorgon är jag utbjuden på lunch tillsammans med andra, arbetslunch. Sa ja, men vill inte. Men där är det annorlunda - det är agorafobin som talar. Ska jag hitta på någon ursäkt eller ska jag gå? Jag tar det nog som morgondagens utmaning - att äta lunch ute fast jag inte vill! Om det känns helt fel att äta tar jag en sallad och petar runt och pratar desto mer, prata är jag bra på.

En riktigt bra dag

Idag har det varit en sån där riktigt bra dag. En sån dag som innebär att man känner sig precis som vem som helst! En dag helt utan minsta lilla "känna-efter-hur-verkar-kroppen-reagera-nu".

Jag har ätit lunch ute, utan att ens fundera eller överlägga med mig själv. Jag bara gjorde det. Jag har sprungit i en massa affärer och köpt kläder och andra saker, åkt och handlat (vilket jag drar mig för att göra på "icke-bra-dagar", alltså handla i mataffärer) och en hel del andra saker som jag annars måste känna in och känna för att göra.

HÄRLIGT!

Att acceptera flödet..

Har levt med min panikångest i många år. Ibland har den hållt sig långt borta, det har till och med gått flera år utan att den har gett sig tillkänna.

Då och då kommer den tillbaka, och nästan alltid av samma orsak - STRESS.

Jag kör på för fullt och till slut ger den sig tillkänna. Det som blir bättre och bättre för varje gång är själva insikten om vad det handlar om. Och ju mer jag jobbar med mig själv, destom lättare är det att undvika fällorna.

Det är nu ganska länge sedan jag hade en panikångestattack. Mycket tack vare att jag lärt mig acceptera flödet - låt ångestvågen komma, ta emot den, låt den storma ut.

Agorafobin är istället ny. Eller ny och ny, jag har helt enkelt fastnat i panikångesttron och inte insett att det som jag måste jobba med numera är agorafobin, och att den faktiskt är det som är mitt problem - här och nu.

Aha-upplevelsen kom i och med boken "Ingen panik", och när jag gjorde testet för agorafobi. Då ramlade poletten ner, och jag kände mig urfånig. Va? Trots alla böcker jag läst, trots all information jag samlat på mig. Trots att jag en gång fått en diagnos - där agorafobin nämdes som en bieffekt av paniksyndromet. Agorabfobi, jag? Jag är väl inte rädd för torg??! *ironi* Okunskap - torgskräck var inte vad jag trodde att det var.

Jag har lärt mig hantera panikångesten - jag ska lära mig komma förbi agoarfobin också. Jag håller på att lära mig att acceptera det flödet också - jag jobbar på det - och jag ska lyckas!

Panikångest är en del av mig - jag är kreativ, social, lyhörd, skapande - utan min känslighet skulle jag kanske inte vara det. Jag får ut många bra saker ur det dåliga, jag lär känna mig själv bättre, jag tvingas till att se vem jag är, fundera över vad jag tänker och varför, sortera ut vad som är viktigt och vad som inte är viktigt, och det gör mig nog till en ödmjukare människa inför livet.

Det är en tung ryggsäck att bära, men den blir inte lättare för att jag väljer att stanna i det negativa. Vem har sagt att livet är lätt?

Livet ska levas - en dag i taget

Lunchpaus

Har sovit dåligt inatt, och det märktes när jag vaknade. Morgonen var stressig och som vanligt kan jag inte bara släppa allt och koncentrera mig på mig själv, utan måste hålla full koll på att alla andra får med sig det som ska med, att de kommer i tid, att de är förberedda osv.

Drack kaffe direkt jag kom på jobbet, och trots att jag vet vad som väntar så blir jag ändå lika förvånad över att jag faktiskt inte kan dricka kaffe på morgonen. Hjärtklappning, stresskänsla...

Drack direkt en kopp ingefära-citron-thé efteråt, precis som att det skulle hjälpa. Men försöka går ju alltid.

Ångest, overklighetskänslor, svårt att fokusera och så huvudvärk på toppen av det.

Åkte hem på lunchen, nu ska jag äta i lugn och ro, samla tankarna, åka tillbaka och klara resten av dagen. Nya tag!

Livet levs en dag i taget.

Katastroftänkande

Tonåringen skulle hämtas från träning, tillsammans med tre träningskompisar.

Halvvägs dit kom jag på - jag har inte mobilen med mig!!!

Genast började tankarna snurra, tänk om jag får bensinstopp, tänk om nåt händer, tänk om nån måste ha tag på mig, tänk om jag blir sen, tänk om bilen går sönder, tänk om nån hemma måste ha tag på mig... tänk om, tänk om, tänk om.

Hjärtat börjar slå snabbare, tryck över bröstet, det blir tyngre att andas. Hinner inte vända om och hämta mobilen. Trampar lite mer på gasen så att jag ska komma fram fortare istället, så att de inte ska stå och vänta och ev. ringa utan att få svar.

Kommer fram i tid, behöver bara vänta några minuter.. sedan har jag helt plötsligt fyra mobiltelefoner i bilen.

Plötsligt kan jag andas igen, och kör hemåt.

Peter LeMarc

Han skriver oerhört fina texter, och jag ser fram emot hans nya album som kommer snart.

Älskar texterna från cd:n "Det som håller oss vid liv".

Den här talar så till mig:

Från ett fönsterlöst rum
du som var säker på det mesta
käfta emot natten
du höll ditt huvud över ytan
du kunde nästan gå på vatten
nu har din stora vida värld
krympt till ett rum
ett rum som saknar utsikt
det är ett fönsterlöst rum
dina knogar är så vita
ditt grepp om livet så hårt
hjärtat slår med knuten hand
att bara andas är så svårt
och du är rädd för att leva
o lika rädd för att dö
men mest rädd för att bli galen
o sakta smälta bort som snö
det som håller dig tillbaka
bjöd du in med öppen famn
du är din egen fångvakt
fruktan stal ditt namn

vägen ut leder inåt igen
vägen ut leder inåt min vän
och detta måste få ett slut
så kom följ mig
vägen ut

så här ligger du förstenad
men det här är inte du
det är din rädsla som har snärjt dig
och haft dig inlåst så länge nu
men nånstans långt inom dig
finns en känsla du glömt bort
som en trygg inre glädje
en tro av en sällsam sort
en frihet i ditt inre
där du e den du vill va
där finns allt som du saknar
där finns lugnet du vill ha
och du vet ju vad du e ju
men inte vart du ska här näst
du måste gå rätt genom elden
när det smärtar som allra mest

vägen ut leder inåt min vän
vägen ut leder inåt igen
och detta måste få ett slut
så kom följ mig
vägen ut

du förtjänar att vara lycklig
du har rätt att ha en dröm
du förtjänar känna lust igen
och ta dig ut ur detta rum
blunda för alla andra
låt dom se dig falla ner
dom är säkert lika rädda
fast dom inte tror nånsin
så möt mig på din tröskel
och våga titta ner
det du ser som en bottenlös avgrund
är en liten springa in i mig
så kom o räck mig handen
släpp ditt krampaktiga tag
kom o kasta dig helt handlöst
och fall fritt ett litet slag

vägen ut leder inåt min vän
vägen ut leder inåt igen
och det är bara ditt slut
så kom följ mig
vägen ut

Se intervjun med Peter om just den cd:n (och hör den här sången i början av inslaget) här.

En fantastisk film

Peaceful warrior - en film om bland annat medveten närvaro, baserad på en självbiografisk bok av Dan Millman.

Vacker, spirituell och tankeväckande.

Att vara nöjd

Har gjort "höst" ute på gården idag. Och under tiden jag tömde krukor, klippte ner växter i rabatter, plockade in ditten och datten kom de negativa tankarna.

Bestämde mig genast att vända dem till positiva tankar istället.

- Oj, vad mycket ogräs, jag har inte hunnit med rabatterna på sistone..
-> Vad fint många blommor fortfarande blommar, och oj vad det har det växt i rabatterna!

- Jag har inte hunnit med det jag hade tänkt fixa i trädgården i sommar..
-> Vad bra att jag har hunnit med det, och det och det i sommar!

- Usch vad trist det är ute, regn och grått.. och sommarblommorna har vissnat.
-> Vilka vackra färger träden har! Jag ska köpa höstplantor och göra fint nu i veckan!

Tankens kraft är enorm!

Slump eller vad?

Slump eller vad?

Har när jag dragit ett kort från "Osho Zen tarot" (TACK för tipset Isolde!!) tre dagar fått kortet "Blixtnedslag". Slump eller vad??

"Du kanske känner dig ganska skakig just nu, precis som om jorden skälver under dina fötter. Nu sätts din känsla av trygghet på prov. Den naturliga reaktionen är att försöka hålla sig fast, men denna inre jordbävning är både nödvändig och oerhört viktig - om du låter det ske kommer du att resa dig upp ur spillrorna starkare och mer tillgänglig för nya erfarenheter.."

Hade precis tänkt blogga om mitt trygghetsbehov - jag vilar hellre i det trygga än söker förändring.

Idag drog jag kortet "Uppfostran".

"Det är dags att ta en titt på din spegelbild i dammen och bryta dig ut ur det som andra fått dig att tro om dig själv. Dansa, spring, hoppa, babbla -vad som helst som krävs för att väcka upp det sovande lejonet därinne"

Det står också "Får går alltid i flock och hoppas att det är tryggt. I en skock känner man sig tryggare, säkrare. Om man blir attackerad finns större möjlighet att skydda sig själv, men att vara för sig själv? Endast lejonet strövar fritt. Och varenda en av er är födda som lejon, men samhället präglar er, programmerar ert sinne som ett får. Det ger dig en personlighet, en trevlig personlighet, snäll, mycket bekväm, mycket lydig"

Mmm.. tankvärt..

Frissan

Tänk att nåt så lätt ska vara så svårt?!

Behöver verkligen gå och klippa mina slitna toppar, men bara tanken på att sätta mig i en frisörstol och inte kunna gå därifrån om jag vill sätter stopp för det.

Sneglar över till frisören mitt emot mitt jobbfönster många gånger dagligen.
"Nu är det inte många där, kanske jag springer över och hör om de har tid?"
"Nej, tänk om jag måste vänta, då kanske jag ångrar mig.."

Att nåt så lätt ska vara så svårt...

Yrsel

Yrsel är en svag punkt.

Det har varit lugnt på "yrselfronten" ett tag, förmodligen mycket pga att jag jobbat noga och hårt med att framkalla det själv.

Hösten är en "bra" tid för mig iofs, jag mår alltid bra på hösten. Livet känns härligt, luften är hög och klar, helgerna tillbringas med vänner och god mat, tända ljus, ett glas rött vin. Det är ok att vara inne, se på film, sitta vid datorn. Kameran går varm, det är så vackert att fota ut på hösten. November är min svarta månad - fel, har varit. I år ska november bli som vilken annan månad som helst!

Till saken - det har varit stressigt, minst sagt, ett par veckor. Och vad händer då?! Jo, yrseln kommer som ett brev på posten. Har dock varit mer uppmärksam på mina "stressymptom" numera, och försöker stoppa alt. vända dem i tid. Men VARFÖR ska det alltid bli så? Varför "köra på" tills symptomen kommer?

Men jag njuter av hösten, härliga promenader, vackra färger... klar och hög luft. Just nu är det härligt att bara vara!

Insikter

Att vara nöjd med sig själv. Ska det vara så svårt?

Varför så höga krav - alltid!

Fick beröm och uppskattning från två olika håll igår, relaterat till mitt jobb. Även om själen blev glad så är det så svårt att ta in. Jag KAN inte ta emot kritik - varken positiv eller negativ - på ett bra sätt. Bortförklaringar och "det säger de nog bara" är förklaringen till att någon har något bra att säga. "Jag är dålig" är förklaringen om någon har synpunkter på något jag gjort i jobbet, jag skiljer inte på sak och på mig personligen.

Måste jobba på det! Tvingade mig att känna in de positiva omdömena igår flera gånger, och känna lycka över dem istället för att vifta bort det.

Ett steg på vägen.

Dagens ljus

PREMIÄR! Efter många namn, mycket velande.. så ja, det blev en blogg till.