Det lackar mot jul!

I helgen är det första advent, och efter det brukar veckorna gå fort!

Jag ÄLSKAR julen, kanske mest tiden före egentligen, med alla adventsljusstakar, ljusslingor, tända ljus, glögg, julmusik och nån slags inneboende förväntan inför jul. Julafton brukar vara rätt stressfri, vi äter god mat, umgås, spelar spel, fikar, dricker glögg, äter mer mat, fikar lite till, proppar i oss choklad och bara är. Inget åkande mellan olika firanden eller så, utan vi är allt som oftast hemma hos oss, med nära och kära som kommer hit. Det gör absolut ingenting om vi inte blir många, det är inte det som är grejen. NÄr jag var liten åkte vi alltid runt till släktingar, alla turades om att "ha julen", olika för olika år, viss mat hos en del, annan hos andra, alltid många människor. Visst var det roligt att alltid träffa kusinerna och umgås, men ändå så kände jag sedan jag fick barn att jag ville att vi skulle ha egna traditioner. Då var det slut på flackandet, på julafton var vi hemma. Barnen kan leka med sina julklappar, packa upp dem, somna om de är trötta.

Jag har varit riktigt energisk den senaste veckan, har städat undan, fixat och plockat och donat så att det ska vara julmys till helgen. Har hängt upp en del ljusslingor redan nu, vi är inte så mycket för allt för mycket julpynt längre, hellre massor av ljus och ljusstakar. Barnen julpyntar alltid i deras rum, och där kan de dra på så mycket de vill med tingeltangel. Några traditionsfyllda pynttomtar åker förståss alltid fram, några änglar och så julgran såklart. Men julgardiner och tingeltangel har vi slutat med (läs jag.. *s*). Det var glöggpremiär i helgen, åh så gott!

De flesta julklapparna är planerade, ska beställa lite spel och film och saker på nätet, och sedan ska det övriga inhandlas i början av december. I år SKA de vara klara i tid (som jag säger varje år..).

Stort ensamhetsbehov

Jag har alltid haft ett stort ensamhetsbehov.

Jag trivs att vara ensam, och jag behöver vara ensam. "Bara få vara" och läsa en bok, filosofera, sitta vid datorn, promenera...

Det är ju inte alltid så lätt, det är oftast full rulle hemma i huset, barnen, deras kompisar, sociala aktiviteter, jobbet, umgås med vänner, sport/fritidsaktiviteter varenda helg.. och ju färre ensamma stunder jag får desto mer saknar jag dem. Det måste inte vara så länge, men en liten stund varje dag.

Funderar på hur det funkar ihop med mitt förra inlägg, kanske är det så att jag inte bra vill vara ensam, utan att dra sig undan är ju också en viloplats, men kanske också en plats för ångesten att gro? Kanske jag skulle undvika ensamheten ett tag, och istället fylla de stunderna jag dragit mig undan med andra saker?

Men nej, jag tror faktiskt jag behöver de där stunderna för både eftertanke och reflektion, och för att vila i livet och hämta kraft. Jag hämtar defintivit kraft från ensamheten. Jag är i övrigt utåtriktad, social, pratglad, engagerad och ska bry mig om allt och alla. Kanske det är så att jag ger mer än jag får, och därför behöver tanka kraft och lugn i ensamheten?

Bokmal..

Just nu har jag ett sug att läsa böcker, och den jag nu läser (igen, har läst den tidigare också) är Christer L Nordlunds "Ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... ". Har som sagt var läst den tidigare men med lite tid, erfarenheter och framför allt ny input genom andra böcker är det intressant att läsa om böcker.

Tyckte inte särskilt mycket om den första gången jag läste den, nu tycker jag den är bättre. Framför allt så går en hel del av det han har skrivit in på ett annat sätt, jag läser och reflekterar över sånt jag vid första läsningen inte reflekterade över.

Som tex det han skriver om att hjärnan vill ha nya saker att jobba med hela tiden, annars höjs ångestnivån. Ju mer man begränsar sig, desto mer stiger ångestnivån. Vilket jag tror stämmer, även om man när man just i den värsta fasen inte känner så utan helst bara vill dra sig undan. Nu menar jag inte under en panikångestattack, utan rent "allmänt" i livet. Det hade visst gjorts några försök där man avskärmat människor från ljud, syn, lukt och andra intryck, och där hjärnan reagerat med att "bli galen", för att helt återgå till normala känslor när avskärmningen upphört. Ju mer man begränsar sig, desto mer tid har man ju även till att lyssna på minsta vink från kroppen och hjärnan, och på en gång snappa upp det. Stämmer förmodligen rätt bra!

Intressant är det i allafall, och ju fler böcker man läser desto lättare är det att förstå sin ångest.

Det är också intressant att läsa andra böcker "vid sidan" av min favvobok nr. 1, "Ingen panik". Det ger mer utfyllnad, andra infallsvinklar och dessutom ett gott hopp att en dag faktiskt förstå sig själv så pass mycket att ångesten inte behöver vara ett mörkt moln som kommer och går. Att övervinna "överkänsligheten" mot kroppsliga signaler som tolkas till livshotande saker. Att släppa kontrollen och bara vara...

Trött på duktig..

Idag är jag riktigt trött på mig själv, trött på mitt "duktighetssyndrom".

Jämt ska jag vara så himla duktig, alltid ska jag ställa upp, alltid har jag så höga krav på mig själv..

Usch och fy!

"Jajjemän, jag fixar, jag kan baka, jag skjutsar, jag kommer, jag tar med mig jobbet hem, det är ju så mycket att göra och jag hinner nog jobba lite på kvällen..."

Ibland längtar jag efter att totalt misslyckas, att helt glömma bort nånting, att missa deadlines, att ställa till med nån riktig härva och sedan bara få säga: "OOOPS.. my bad" och bara skaka av mig det.

Säääkert.. ;)

Hyperventilering igen..

Ett utdrag ur Christer L Nordlunds "Ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... ":

"Många människor reagerar med s.k. hyperventilation (som de kanske uppfattar som svårighet att få luft) när de blir upprörda eller hamnar i ett stresstillstånd. Begreppet avser en grund, snabb andning "med bröstet". Motsatsen är då en djup, långsam andning "med magen/buken". Hyperventilation kan i sig leda till flera av de i ångest ingående symptomen och man kan komma undan dessa genom att verkligen djupandas med långsamma andetag.

----

När man andas för ytligt rubbas balansen mellan syre och koldioxid i kroppen. Visserligen andas vi ut koldioxid, men detta innebär inte att vi måste göra oss kvitt den helt. Tvärtom behövs det en väl avvägd halt koldioxid i kroppen. Blåser vi ut för mycket innebär detta bl.a. att vi får en minskad kalk- och fosforhalt i blodet. Blodkärlen i hjärnan dras samman så att blodflödet dit minskar. Detta är inte farligt men leder till yrsel, ostadighetskänslor, förändrad syn (dimsyn) och sus i öronen. Minskningen av olika ämnen i blodet leder dessutom till hjärtklappning, kallsvettning, illamående, mindre kramper, domningskänslor och myrkrypningar eller stickningar i huden.

Att lära sig "andas rätt" kan alltså vara en genväg till ångestfrihet för en hel del människor. Flera framstående forskare anser att hyperventilation är orsak till en stor andel av ångest/panikanfallen."

Varannandagskänsla

Det går verkligen upp och ner, ena dan känns det tungt och andra dagen känns det lätt. Omväxling förnöjer. ;)

Idag har det varit en riktigt bra dag! Möten, fredagsfika med kollegorna, mer möte, lunch med kollegorna, inte en tanke på att dra sig iväg och äta ensam ens.. Lite spring i affärer på lunchen, och allt har bara flutit på utan en tanke på någon ångest.

SKÖNT!

Hyperventilera

Kronisk hyperventilering, det går jag omkring med.

Ständig ytlig andning, bröstandning, korta andetag, spända axlar, bröstkorg..

Var så duktig och tränade andningsteknik tidigare, och vilken skillnad!!! Mycket mindre yrsel, och därmed mycket mindre ångest.

Mina axlar är konstant uppdragna nuförtiden, har slarvat med andningsövningarna. Det är dags att börja med dem igen.

Tänk så många..

... som precis som en själv kämpar på i vardagen med ångesten vid sin sida.

Hemma på lunch just nu (ja, det är ingen bra dag idag.. åkte hem för att få äta i lugn och ro, pallade inte med att äta bland folk idag), och har surfat runt på en hel del bloggar.

Det är egentligen otroligt att det är så många som känner som en själv, trots att man oftast känner sig som den mest ensamma i hela världen att känna som man gör!

Som vanligt är det alltid en tröst att läsa om att det faktiskt finns andra, att man kanske inte är ett ufo, att fler kämpar med samma sak just här och nu.

Det ger också alltid perspektiv att läsa om vad andra klarar av, deras agenda för dagarna, vad de fixar och gör.. saker som jag bara skulle göra på riktigt bra dagar, men å andra sidan klarar jag jobbet och vardagen i övrigt.. som just de personerna då i sin tur inte klarar just då. Kanske är det så att energin räcker bara till en viss nivå, och att fixa helheten och precis allt är en utopi? "Vanliga människor" fixar inte heller allt, och det är ju ok ändå.

Jag brukar ofta påminna mig själv om den tiden för flera år sedan när det var en hel dags projekt att bara lämna och hämta barnen på dagis, kanske posta ett brev, och om jag hade en hyfsat bra dag även gå förbi affären och handla lite grann. Det var allt krafterna räckte till, och vissa dagar räckte de bara till att lämna barnen, och maken eller min mamma fick rycka in och hämta dem. De dagar när jag mest bara tittade ut genom fönstret och såg alla människor passera förbi, och jag önskade så att jag skulle orka ta mig ut och vara en del av världen. Det värkte av längtan i bröstet, jag ville så gärna..

En dag orkade jag inte mer, jag ringde till öppen-psykiatrin och förklarade gråtandes, hulkandes, stötvis att jag hade panikångest och att jag måste få hjälp. Den lugna, vänliga rösten i andra änden av luren frågade om jag klarade mig till dagen efter, om jag ville få hjälp på en gång (jag lät väl som värsta akut-inläggningsfallet), och jag såg framför mig att nu skulle de komma och hämta barnen och tvångsinlägga mig. Fick en tid dagen efter, och när jag berättat för psykiatrikern hur jag kände mig och han konstaterade att jag hade panikångest med agorafobi och dessutom en depression var det som allt en sten föll från mitt hjärta. Jag blev trodd, jag fick hjälp och jag fick medicin utskrivet. Pga mitt motstånd till att äta medicin ("lyckopiller", hur lågt hade jag sjunkit i mina egna ögon?!) reagerade jag nog extra mycket när jag tog den där första tabletten. En halv tablett svalde jag och ca 3 sekunder efteråt kom den upp. Jag svalde en halva till och sedan var jag dödsjuk i flera timmar efteråt. Efter ca två veckor vände allt, och jag fick rent ut sagt livet tillbaka!! Jag fick ork, jag fick energi, jag klarade av att göra precis vad jag ville.. Och jag lovade mig själv att ALDRIG, ALDRIG vara en sån tjurmaja och sätta såna krokben för mig själv mer. Behöver man medicin behöver man, punkt slut!

Ett och ett halvt år åt jag Cipramil, sedan slutade jag på eget bevåg. Och har inte ätit någon medicin sedan dess. Blir det så illa som det var då den där gången tvekar jag inte igen.

Men som sagt, för att få perspektiv behöver man ibland tänka tillbaka, man behöver jämföra, man behöver analysera. När jag tycker att jag inte klarar saker behöver jag påminna mig själv om den där tiden..

Inte jäkta mot nya mål hela tiden, inte planera och leva med tankar "då och då ska jag", det är resan och inte målet som är livet. Här och nu, det är det enda vi har!

Nu ska jag åka tillbaka till jobbet, och jag ska inte döma mig själv för att jag inte orkade luncha med de andra idag. Jag behövde en tankepaus, och det är OK!

Jag duger som jag är!

Fegade ur..

Utmanar mig själv minst en gång om dagen, för att träna bort agorafobin.
Kände mig inte i form idag, och tänkte att då är det extra bra att utmana sig själv. Jag var ju redan inne på att jag hade en hjärtinfarkt på gång så det var ju lika bra att passa på medans jag ändå var döende. ;) *tur man har humor*

Bestämde mig för att gå och handla och spaltade upp vissa saker som jag skulle komma ut med. Väl inne på affären fegade jag ur, det var ingen kassakö när jag kom in, men när jag gick och plockade mina varor såg jag att det gick fler och fler till kassorna. Mer än tre personer i kön = no way!

Tänkte lämna allt och gå, men bestämde mig för att INTE göra det. Valde dock att avrunda handlingen och nöja mig med det jag hade, men jag skulle stå i kön och betala. Väl i kön ökade hjärtslagen rejält, men jag stod kvar, jag betalade och packade och gick.

Får väl vara nöjd att jag genomförde det trots "a bad day" och trots köbildning, får vara mindre nöjd med att jag inte handlade allt jag tänkt.. men det får väl bli morgondagens utmaning.

Tankemönster

Sitter mycket vid datorn, hela dagen på jobbet, alltid på kvällen hemma också. Har gjort så i många år, utan att någonsin haft besvär av varken musarm eller värk i axlar/nacke.

På sistone har jag börjat känna av stelhet i ena skuldran, vet också vad det beror på. Felbelastar och "hänger" på den sidan när jag jobbar. Dålig (o)vana och något jag borde/måste jobba bort.

Sträckte på mig idag och det högg till där bak i skuldran, hugg i lungan, ont när jag andades. Tankarna gick genast i gamla banor - hjärtinfarkt! För varje andetag kändes det som en kniv som stack genom skuldran, och det enda jag kunde tänka på var - hjärtinfarkt.

Trots logiken, trots att jag sträckte på mig för att jag känner att jag är stel på just det stället, att det beror på att jag felbelastar.

Så otroligt dumt!

Och ja, jag lever fortfarande.. det var tydligen ingen massiv hjärtinfarkt - den här gången heller. ;)

November!

Nu är det definitivt november!

Min allra värsta månad.. mörker, trist, tråkigt, grått och ja, jag säger det igen.. MÖRKER!

Nu är vi ju ändå redan inne på 5:e november, och jag är ändå hyfsat pigg. Hade min dipp där i oktober men kom ändå rätt snabbt ur den. Hoppas att 2007 och november INTE innebär den stora tröttheten som många år tidigare.

Jag har blivit riktigt bra på att verkligen lyssna på vad min kropp och själ behöver, och jag tänker berömma mig själv för att jag faktiskt blir bättre och bättre på att både säga NEJ och på att åt mig av positiv kritik.

På jobbet är det fortfarande mycket "hänga-i-luften" med det jag väntade besked om, men jag har ändå funnit mig i att jag kan inget göra och tids nog får jag veta. Och blir det inte så som jag önskar mig så innebär det bara förändring, och det är INTE samma sak som något dåligt.

Ur förändring uppstår utveckling, av utveckling växer man.