I fas med mig själv igen..

Veckan har varit bra, och helgen likaså. Jag känner mig absolut i fas med mig själv, det går bara uppåt.

Har utmanat mig själv (och därmed mig agorafobi) ett flertal gånger under veckan, och alla försök har gått bra, om än genomförda med för ögonblicket viss tvekan.

Tror på spiraleffekten, och just nu snurrar spiralen uppåt. Det gäller att ta tillvara på flytet. Ta tillvara på de positiva resultaten, lagra dem, träna om tankarna.

Hoppas nästa vecka fortsätter i samma anda.

Helt otroligt!

Jag drog nyss ett kort från "Osho zen tarot"-leken, som en vägledning inför morgondagen.

Frågan jag ställde var hur jag ska förhålla mig till vad jag ev. får vetskap om imorgon, något som ganska troligt leder till en stor förändring i mitt arbete. Min grundläggande inställning till förändringar är att jag är trygghetsnarkoman och gärna väljer tryggheten och det välkända istället för att kasta mig ut i nya äventyr, men ofta leder ju förändringar till utveckling.

I allafall, jag fick kortet "Resande", och detta var vad kortet sa mig:

Resande
".... När det här kortet dyker upp i en läsning, påvisar det en tid för rörelse och förändring. Det kan vara en fysisk förflyttning från en plats till en annan, eller en inre rörelse från ett sätt att vara till ett annat. Men vad som än är fallet lovar kortet att färden blir lätt och att den medför en känsla av äventyr och växt. Du behöver inte kämpa eller planera så särskilt mycket. Kortet påminner oss också om att acceptera och omfamna det nya, ..."

Det är helt otroligt!

Nu kan jag lägga mig och sova, och jag har en lugn känsla inför morgondagen...

Det befriande skrattet..

Idag har det varit en riktigt bra dag, jag börjar få tillbaka krafterna från förkylningen och känner mig mycket piggare.

Det har varit en ovanligt fnissig dag på jobbet också, efter nyligen genomförda omstruktureringar på företaget jag jobbar åt har jag fått lite nya kollegor och andra har försvunnit. Vilket har gjort mig varse om att jag har saknat "skrattkompisar". De som har tillkommit är mer lika mig, tycker om att skämta och skratta och prata. De som försvann tillhör mer den allvarliga, korrekta sorten.

Hur som helst, jag skrattade så jag nästan grät flera gånger idag, och gick hem med en varm avslappnad känsla. Skratt ÄR befriande! Och att få skratta på jobbet är en förmån.

Tänk att så lite kan göra så mycket!

Det känns bättre idag..

Jag är fortfarande hängig, och inte direkt full av energi, men det är ok.

Det är ok, även för mig, att inte vara på topp hela tiden. Jag får också vara ur form, sjuk, och till och med säga nej. Det är okej - för mig.

Tänk att måste jobba med sådana tankar, att ha så höga krav på sig själv. Fallet blir högt när man inte lever upp till sina egna förväntningar - om man har dem skyhögt ställda.

- Vägen ut leder inåt -


Jag duger som jag är

Så trött...

Just nu är jag så trött, så trött..

Och väldigt besviken på mig själv - misslyckad - värdelös - tungt.

Flexade ut några timmar för tidigt idag, orkade helt enkelt inte vara kvar på jobbet. Satt i möte efter lunch, kände oro och trötthet i kroppen redan innan det började, ju längre mötet varande desto sämre mådde jag. Vill fly - vill hem - svimningskänslor - hjärtproblem - kvävningskänslor. Gick på toaletten för att få lite andrum - yrsel - tunnelseende. Såg mig själv i spegeln, rödrosig, stressutslag på hals och bröst. Då är det illa, det var länge sedan jag fick stressutslag! Herregud, alla måste tro att jag är knäpp?!

Äntligen tog mötet slut, mina krafter var sedan länge borta. Stirrade in i datorn, försökte lugna mig själv.. ville bara hem. Tog min väska, jacka och åkte - med svansen mellan benen.

Hemma tog självföraktet vid. Jag har gett vika, jag flydde, jag är dålig, värdelös och når inte upp till förväntningarna. Fiasko, knäpp, vad är jag för en människa egentligen? Varför kan jag inte vara normal?

Har för första gången på år haft ett riktigt panikångestanfall. Misslyckad.

Vi går mot november, det börjar vara kalt på träden, det blåser, är mörkt och kallt. Jag har varit hängig, jag är fylld av inre stress. Jag mår inte bra alls, just nu.

Vilar i helgen - tar nya tag.

Förkyld

Är inte helt ok. Huvudet sprängvärker, ont långt ner i halsen, frossa.. hängig...

Som ett brev på posten kommer en massa biverkningar. Yrsel, tinnitus, låg enerig.
"Är jag verkligen bara förkyld eller är det ångest som gör att jag låtsas?!"

"Jag kanske håller på att få en hjärtinfarkt" - tanken som letade sig fram i min hjärna inatt, när jag vaknade klockan tre och mådde pyton. Låg vaken i två timmar, kunde in röra mig eftersom jag då trodde att illamåendet skulle bli värre och jag då skulle måsta kräkas. "Det kanske är infektionen från tanden som behöver fixas - nu blir jag straffad för att jag inte varit till tandläkaren".

Kommer till jobbet, efter att ha sovit dåligt, vaknat och verkligen fått kämpa för att ta mig upp, har hundra olika flyktvägar och ursäkter och tidsramar för hur länge jag ska vara kvar på jobbet. Väl där - har åtminstone tre jag träffar den första halvtimmen liknande symptom. "Flunsan är visst hård". Frossa, huvudvärk, ont i magen..

Jaha, jag kanske bara var normalt sjuk även den här gången också då!

Fundering

Brukar tänka på det ibland, men igår blev det så väldigt tydligt att jag inte kunde ta mig en ordentlig funderare på det hela.

Jag peppar, uppmuntrar, lyssnar, är positiv och stöttar.. i de flesta möten med människor. Hur ofta får jag det tillbaka? INTE ofta.. Beror det på mig själv? Uppfattas jag alltid som stark, eller delger jag inte mina bekymmer och funderingar till min omgivning? Vad kan jag själv göra för att ändra på det?

En del människor kommer alltid med negativa kommentarer (ofta omedvetet) på det mesta, sedan kanske det svänger.. men den första tanken är negativ och det förstör liksom det positiva. Avundsjuka? Invand negativa tankebanor? Försvar?

En del vänner kan ringa och beklaga sig och ha den ena krämpan efter den andra, "och det och det och det har hänt och skvaller och skvaller och det gör ont här och där och vet du vad som har hänt". Jag lyssnar, ställer frågor, tröstar.. men får sällan frågan tillbaka "Hur är det med DIG då?", på ett genuint och äkta intresserat sätt.

"Vem tröstar Knyttet?"

Knep för att lätta på ångesten när man inte kan fly..

Tror det är ganska vanligt att man lägger till sig små "tics"/knep för att lätta på ångesten om man befinner sig i en situation där man inte kan ta sig ur.

Något jag ofta gör om jag sitter på långrandiga möten är att gunga med ena benet, foten i golvet och så "gung gung gung" upp och ner, ofta stryker jag med handen på benet också, och liksom "lättar upp ångesten ut ur kroppen". Jag pillar med pennor, jag ritar i blocket (distrahera ångesttankarna). Är det läge för det pratar jag gärna, älskar diskussioner. När jag förlorar mig helt i en diskussion glömmer jag det mesta, när jag pratar med andra lättar i stort sett alltid ångesten.

Det knepet använder jag gärna om jag hamnar i en kassakö också, pratar med kassörskan och så. Tankarna på mig själv släpps då och ångesten rinner iväg.

En annan sak jag ofta gör, om jag befinner mig nånstans och det börjar kännas jobbigt, är att jag stryker mig på halsen, håller mig på luftstrupen.. det lugnar, lättar upp illamåendet och får mig mer i balans.

Undvikanden

Saker jag undviker om jag har möjlighet:
- Handla i matvaruaffärer (andra affärer går bra)
- Stå i långa köer
- Äta på restaurang
- Åka bil med andra, i andras bilar
- Gå på långpromenader (går gärna långt, men hellre i kringelkrokar kring hemmet, så att det inte är alltför långt hem om jag vill hem)
- Dricker helst inte alkohol borta, jag vill köra bil och behålla kontrollen
- Gå in i affärer som är långa, har många våningar och långt till utgången
- Långfärdskörning (på motorvägar, höga hastigheter, långa sträckor.. särskilt såna med staket mellan vägbanorna)
- Tidbokade saker (jag vill hellre göra saker när jag känner att det är en bra dag = feghet)
- Långa, sega möten

Det finns nog mer än jag kom på just nu. Eg. överhuvudtaget såna saker som kräver att man inte kan gå precis när man vill, snabbt ta sig ut.

Däremot betyder det inte att jag inte gör de här sakerna, men om jag kan så undviker jag det. Vilket inte alltid är lätt, jag jobbar heltid, har barn med aktiva fritidsintressen, make med detsamma och vi umgås ofta med våra vänner.

Saker jag undviker tills det är oundvikligt och helst en stund till:
- Gå till tandläkaren
- Gå till frisören
- Gå till läkaren (jag är hypokondrisk, jag drabbas av "allt", läser om "allt", kan "allt" om diagnoser, men jag vill inte gå till läkaren för att då kanske han/hon säger att det är sant.. )