På banan igen

Känner mig defintivit på rätt spår igen! Behövde kanske bara några dagar av självömkan, deppighet, uppgivenhet och att totalt grotta ner mig.

Huvudet är över ytan igen och på uppåtgående. Jag har tagit kontroll över de negativa tankegångarna om att jag inte är värd något för att jag står utanför arbetsmarknaden just nu. Jag kan lika mycket som för en månad sedan, och jag kommer inte att sitta hemma och stirra i väggen resten av mitt liv. Istället njuter jag av tiden som ledig, det är en härlig årstid just nu och bättre blir det! Har gjort upp en plan för hösten om det är så att det inte har löst sig till dess, och jag är återigen inne på tankegångarna att det här faktiskt puttar mig vidare från trygghet till att växa och att göra något ännu bättre.

Livet blir vad man gör det till! En klyscha som faktiskt stämmer, även om det såklart kommer en massa hinder på vägen, men man kan ju välja att se allt nattsvart eller att försöka vända saker till något positivt. Motgångar stöter alla på, och de är nog oundvikliga på livets resa.

Härligt!

Sitter på altanen i den gassande solen, äter en glass, surfar på den bärbara.. och bara njuter!

Fortfarande deppig

Känner mig tom, slut, liten och ensam...

Vet inte varför, eller egentligen vet jag, men ändå inte. Låter kryptiskt, men så är det.

Det positiva för mig i den kråksången är att jag flyttar fokus och det mesta flyter på, till och med att äta bland andra. Häromdagen gick jag på fik, helt oplanerat, och dessutom helt själv!! Tog en kaffe och njöt i solen.

Längtar efter att fyllas av glädje.

Lite deppig..

Känner mig utanför, utan sammanhang, utanför gemenskapen - alla åker iväg på morgonen och kvar blir jag.

Trodde det skulle vara skönt med en paus i tillvaron, och det är det iofs till viss del, men jag saknar att jobba. Jag funderar alldeles för mycket här hemma, i min ensamhet.

Ska jag spalta upp positivt och negativt med en "ofrivillig paus" i arbetslivet ser det nog ut så här:

Positivt:
Stressnivån sjunker
Återhämtning och vila
Tid till reflektion över tillvaron när ekorrhjulet inte bara snurrar på
Tid att reflektera över om jag vill åt något annat håll i yrkeslivet
Tid att göra sådant jag inte hunnit med tidigare
Tid att ägna mig åt mig själv - promenader, simma, fikastunder med vänner mitt på dan

Negativt:
Tid att fundera
Egenvärdet och självkänslan och självförtroendet sjunker
Ekonomiskt bakslag
Tappar i tempo

Det blir ju också vad jag gör det till, och det är viktigt att jag inte tillåter mig sjunka i självkänsla, utan jobbar på det. Att inte påverkas av att man ena dagen är hyllad på jobbet och nästa inte värd vatten, att inte låta självförtroendet komma åt självkänslan.

Har känt mig grinig och till och med bitter i veckan, och det värsta är att jag låter det slippra ut till familjen. Vill definivt inte gå omkring och låta som en bitter självömkande människa, så jag tar tag i det här och nu! Livet är vad man gör det till.. man kan välja att se det positiva istället för det negativa, och nu är det dags att jag gör det!

Magens betydelse

Magen har stor betydelse för mig, huruvida jag fixar att utmana mig själv eller inte. I och med att min största farhåga är att jag ska kräkas när jag får ångest, och eftersom min ångest oftast gör att jag blir illamående (men inte kräks.. det gör jag i stort sett aldrig), och illamående är svårt att tänka bort, så kan det ofta begränsa mig.

Jag har mått väldigt bra, inte känt av magen eller haft huvudvärk (och kanske hör det ihop.. ingen huvudvärk = inga Ipren = inget ont i magen = ingen illamående och dessutom mindre ångest = inget illamående, och mer avslappnad = inget illamående och ingen magkatarr) och då har det varit mycket lättare att utmana ångesten.

Idag är jag halvrisig i magen, och genast blev det tvärstopp. Trots att magontet beror på mens, och att jag rent logiskt VET det. Men.. det blev stopp i allafall. MEN, jag tänker inte ge mig själv dåligt samvete för det, jag tar en lugn dag och kör hårt på måndag igen. Det är också en del i processen, att acceptera sig själv, och att tillåta sig själv att ha vanliga krämpor så som alla andra gör och har.

Annat perspektiv

Jag har absolut antagit ett annat perspektiv på min syn på rädsla. Har länge varit oerhört trött på att leva livet begränsat av rädsla. Ofta orkar man ju inte gå och fundera på det utan stänger av och bara lever.. i rädsla.

Ju mer man bearbetar det och ifrågasätter rädslan, ju tydligare blir den och ju svårare är det att ignorera den. Och ju tröttsammare är det att leva med rädsla.

Har pga flera omställningar definitivt fått, ofrivilligt, utsättas för förändringar. Både positiva och negativa, men också fått tid att reflektera över vart i livet jag står, just här och nu.

Ägnar min ofrivilliga tid hemma åt att skrämma bort en hel del av mina rädslor. Agorafobin har verkligen fått ge vika. Jag åker och handlar mat i livsmedelsaffärer flera gånger i veckan, storhandlar till och med. Det har varit min akilleshäl, eftersom jag alltid fixat det mesta i tillvaron (om än mer eller mindre lätt, men utan att ge vika för agorafobin i allafall) förutom just att handla mat.

Och när de jobbiga känslorna kommit, särskilt i kön, har jag välkomnat dem och tänkt "vad bra, nu får jag öva extra mycket", och det sköna i det hela är att det då ger med sig. Istället för att motarbeta så låter jag det komma. Precis så som jag gjort för att bli av med panikångesten.. men inte fixat att göra för att bli av med agorafobin.

Fantasiskt vad nya infallsvinklar i livet kan göra med ens tankar och vad man ger sig på!

Längtan

Jag har en gnagande känsla inom mig, dygnet runt... längtan! Det är nog årstiden, längtan efter sommaren, längtan efter lata dagar i solen, grillkvällar, paus i tillvaron från alla vanliga rutiner, gräva i jorden, rensa ogräs, se blommarna blomma.

Även längtan efter något nytt, annorlunda. Jag är nämligen arbetslös sedan några dagar tillbaka. Har ju berättat om omorganisationen på jobbet, osäkerheten.. Det verkade bli bra, men det blev mindre bra. Eller, kanske blev det helt perfekt. Jag vet inte än, är bara i början. Hur som helst, har ju jobbat hemma sista tiden, och from månadsskiftet är jag alltså arbetslös.

Och jag känner en längtan. Först trodde jag att jag skulle njuta av tillvaron, landa i det hela, eller helt enkelt känna panik och rädsla inför det faktum att tillvaron ställs på ända. Men, det jag just nu känner är längtan. Längtan efter att få ett nytt jobb, söka nya jobb, träffa nya människor.

Kanske beror det också på årstiden. Hade vi varit i mörka november hade jag nog inte varit lika rofylld och längtansfull. Men får jag gå arbetslös över sommaren är det helt ok. Faktiskt. Kanske jag hinner känna efter vad jag egentligen vill. Bara jag inte glömmer bort att jag faktiskt kan något. Faktiskt har ett värde. Och faller in i en negativ spiral. Men nu är nu, och jag känner mest längtan.

Har haft en väldigt bra period på sistone, jag har gjort saker utan att fundera närmare på om jag fixar det eller inte. Har storhandlat mat, hälsat på hos folk, ätit och fikat.. och det har bara flutit på. Och jag är tillräckligt erfaren för att ha vett att njuta av det. Jag känner mig... normal.. och jag ska njuta av den känslan så länge det går. Maj brukar annars vara en jobbig månad, med allt som händer och alla aktiviteter. Avslutningar, kvartssamtal, uppvisningar, mera avslutningar, osv osv osv. Men jag känner mig tillfreds med det fullspäckade schemat. Istället för stressad.