Tillvägagångssätt

Ja, jag har ju berättat att min agorafobi har varit som "bortblåst" i sommar, och jag tänkte berätta lite grann om hur jag har gått till väga.

För, den har inte bara försvunnit av sig själv.. det vore ju inte schysst mot mig själv att säga så.

Jag har helt enkelt gjort så att jag har ställt mig bredbent och stirrat agorafobin rätt i ögonen, och utmanat den på hög nivå! Med själ och hjärta..

Såklart väl förberedd rent teoretiskt, jag har läst många böcker, jag har jobbat enligt 10-stegsprogrammet i favvoboken, jag har lästa andra böcker, jag har tänkt, klurat, funderat och till slut fattat ett beslut att det får bära eller brista.

Jag tog helt enkelt tag i det som varit min största fara, nämligen att handla i matvaruaffärer (och det utan att handla på tider när det är lite folk, bara småhandla osv.). Jag har skrivit låååånga listor, och bestämde mig för att vad som än hände, så skulle jag handla allt som stod på listan, stå i kön om det var någon sådan, oavsett hur lång den än var. Jag skulle utmana mig själv såpass att jag fick svimma, kräkas, eller helt enkelt DÖ där och då om det skulle behövas.

Det gick över förväntan bra, men jag började med att handla nåt litet varje dag och storhandla en eller två gånger i veckan. Till att ha stor-storhandlat en gång i veckan. Visst har det varit bakslag, jag har stått och fått krampaktigt hålla i vagnen, med tunnelseende och känslan av att jag svimmar vilken sekund som helst. Men jag har stått kvar, jag har ställt mig i kön, jag har andats mig igenom de jobbiga stunderna. Jag har darrat nåt fruktansvärt i händerna när jag till slut har fått packa upp alla grejerna och betala, jag har nästan varit helt slut och varit tvungen att lägga mig och vila när jag har kommit hem. MEN JAG HAR GJORT DET! VARJE GÅNG! Inte en gång har jag backat, gått ut, avvikit, struntat i det som stått på listan, bytt kö eller nåt annat. Jag har fullföljt det varenda gång! Och det har gått lättare, och lättare och lättare. Och för varje jobbig gång, varje bakslag, när jag ändå har fullföljt det hela, så har det varit lättare nästa gång!

JAG ÄR SÅ STOLT! Och så mycket annat har kommit "på köpet" med att jag utmanat det jag har haft jobbigast för, andra saker har ju inte framstått som jobbiga då!

Och att åka på semester och inte oroa sig i förväg var en stor skjuts framåt! Att kunna flyga utan att oroa sig, att kunna åka tåg och båt utan att tänka på det i förväg.. ojoj vad det har lyft mig!

Om några dagar är det dags igen, då ska jag flyga på en annan resa! Och veckan efter det åker jag tåg... Allt detta på en och samma sommar.

Det kommer en höst, och jag hoppas för min egen skull att jag fortsätter utmana och jobba med mina rädslor, för det ger resultat! Och vilar jag, bara så en vecka.. så är risken stor att jag backar. Ett evighets jobb, tills allt går per automatik. Men så värt det!

En bättre dag!

Ja, tänk så det kan bli...

Idag skiner solen, det är +22 grader i skuggan. En trevlig pratstund med en trevlig granne, en kram från Isolde och kloka ord om att nattetid inte är bästa tiden att fundera på livet, det var nog det som behövdes! :)

Idag känns det mycket bättre, jag har energi och känner mig glad.

En nyttig påminnelse dock, om att det mörka finns nära till hands, så det gäller att värna om det ljusa och positiva!

När jag läser vad jag skrev ser jag ett ord: självömkan.

Hoppas solen lyser och värmer oss alla hela långa dan!

Funderingar..

Så här när man känner sig nere, är ensam vaken, klockan är mitt-i-natta och det är mörkt ute.. Då funderar man..

Vem är jag? Var det bara det här som blev av livet? Vad väntar härnäst? Vem är jag om jag skalar bort mina yttre attribut?

Kanske är jag påverkad av boken "Kärlek, lycka och meningen med livet", där kvinnan verkligen skalar bort allt och lär känna sig själv.

Kanske är det bäst att inte ens fundera på såna saker, så här mitt i natten.

Kanske jag saknar en vän att prata om såna saker med. Är så innerligt trött på ytligt prat, eller intimt prat om ytligheter.

Är jag kanske bara innerligt trött på mig själv just nu, klockan är snart ett och jag verkar just nu trivas bäst i mitt eget sällskap, ensam och med tystnaden som vän.

Nere i en svacka

Ok, det gick att publicera nu.

Orkar inte skriva om hela inlägget, men här kommer det, sammanfattat...

I takt med att sommarvärmen har avtagit har även jag sjunkit.. Är nere i en svacka, där jag känner mig tom, sorgsen, intitiativlös och bara trött.

Sitter i soffan och orkar knappt lyfta händerna, gråter för allt och inget, vill helst bara dra täckte över huvudet.

Har mens, så jag hoppas det bara har med det att göra, och kanske också för att temperaturen har sjunkit och så också humöret.

Kanske tankarna på att hösten närmar sig bidrar, allt drar igång, barnen börjar skolan, och vad ska jag göra?!

Orkar INTE bara vara sysslolös, jag måste verkligen ta för mig något nu.. Annars faller jag djupt.

Agorafobin är som bortblåst, panikångest har jag ju inte känt av på länge. Men jag känner mig nere, och tom.. och gråtmild.

Hoppas värmen kommer tillbaka, och min livslust också!

Har flera roliga saker att se fram emot under den här månaden, men jag är mest.. apatisk.

Sur

Har skrivit inlägg idag.. men det gick ju inte att publicera?!?!
Provar igen.. så här mitt-i-natta...