Åhå!

Apropå mitt inlägg nyss om kärlek...

Surfade på Bokus och Adlibris efter böcker, och såg att Lena Nevander Friström kommit ut med en ny bok, "Kärlekens olika ansikten"

Boken väcker tankar och ger nya insikter om hur vi kan förvalta kärlekens dyrbara gåva. Och kanske ligger den största utmaningen i att först lära känna sig själv?

Helg fylld av kärlek!

Kärlek gör mycket till för välmåendet.

Närhet, fysisk närhet.

Att dela tankar, händelser, känslor.

Olika slags kärlek.

Kärlek till sina barn. Villkorslös, gränslös, oändlig kärlek. Att få höra av sin mycket pubertala tonåring att man är bäst i världen, att få en lång varm kram, att få höra "jag älskar dig mamma" är det vackraste som finns!

Kärleken till sin partner. Relationer kräver att man jobbar på dem, inte tar dem för givna. Det går upp och det går ner. Och när det går upp är det underbart! Fysisk närhet är ibland trolleri att få till med tonårsbarn. De lägger sig ju senare än vad vi gör för sjutton. Mornar är däremot garanterat barnfria, de sover till minst tio på helgerna, så det gäller att ta tillvara på tiden. I helgen har tiden verkligen tagits tillvara.

Kärleken till sina vänner. Det gäller att komma ihåg att vårda sina vänskapsrelationer. Vissa består, andra kommer och går. Guldkorn som finns med hela ens resa, som vet det mesta om en själv och ens olika livsfaser, som finns där i vått och torrt, såna man kan ringa efter två månaders tystnad och allt tar vid där det var. Såna ska man vara rädda om, de växer inte på träd!

Kärleken till sig själv. Så svår, och ändå så grundläggande. Att kunna älska sig själv fullt ut, med sina fel och brister, utan krav på sig själv. Det borde vara så enkelt. En fördel med att åren går, man lär känna sig själv mer och mer och med självkännedom kommer också kärlek och förlåtelse. Acceptans.

Tomt

Mina ord och tankar har tydligen tagit paus.

Att fortsätta utmana sig själv

När man är i en period där det mesta flyter av sig själv är det lätt att man slutar jobba med sig själv.

Kanske är det istället så att det är bästa tiden att faktiskt jobba medvetet med sig själv då?

Sagt och gjort, eftersom "flödet är bra" har jag bestämt mig för att fortsätta jobba målmedvetet enligt boken "Ingen panik..", och så sätter jag upp diverse saker jag ska göra varje dag, oavsett "dagsform".

En sak jag oftast undviker är att handla i mataffärer, och det är ju perfekt att jobba med det just nu då. Sagt och gjort, jag har varit och handlat både med och utan handlingslista. Med för att ha en lista jag måste följa och framför allt fullfölja. Utan för att kunna improvisera och samtidigt fokusera på vad sjutton det var jag skulle handla.

Senare idag tänkte jag åka ut (ja, en fredag!!) på ett större externhandelsområde och uträtta några ärenden i de stora affärerna. Förmodligen kommer det att vara kö och mycket folk, men jag ska i allafall iväg. Och det SJÄLV eftersom det annars inte blir någon utmaning.

Over and out - hoppas ni får en fin helg!

Det har varit tyst länge..

Jag finns här, men har varit tyst länge.

Egentligen är det så dumt, och så typiskt mig, och nåt jag borde ändra på. När det är något som händer, saker som förändras, när det krävs mycket fokus och energi så sluter jag mig inom mig själv. Det är ju faktiskt så mycket lättare att få perspektiv på saker och ting om man skriver ner det, diskuterar med andra. Bara att sätta tankarna på pränt ger en annan synvinkel på saken.

Jag mår ganska bra, inte ens några agrofobiska tankar har ställt till något på sistone. Och ändå är vi i januari, en typisk "dålig månad" för mig (november är en annan). Jag vet att jag kan, törs och vågar, om det krävs. Jag har fått ta ställning till flera saker inom mitt jobb som stärkt mig och fått mig att inse mitt värde och vad jag faktiskt kan.

Just nu vet jag också inom hela mig att jag är fullt ut redo att prova något nytt, jag behärskar och kan det jag gör, jag är duktig och jag levererar alltid bra jobb. Men jag har nått min utvecklingsnivå där jag är, och för att kliva vidare behöver jag prova något nytt. Egentligen har jag känt det i dryga året, men vanan, tryggheten, osäkerheten att göra något nytt har satt käppar i hjulen. Nu är beslutet fattat inom mig i allafall, och jag vet att det är rätt.

På något sätt är det märkligt att man alltid träffar på människor, hamnar i samtal som faktiskt leder en rätt i livet, om man bara vågar lyssna och ta emot. Jag har träffat människor som bytt yrke, bytt arbetsplats, vågat avancera, vågat hoppa av tåget.. och som oberoende av varandra och helt utan vetskap om mina tankar berättat om hur bra deras förändringar har blivit. Vid tre läggningar i rad av tarotkorten (återigen, tack Isolde för tipset!! jag har haft sån glädje av korten) har jag fått kort som påpekat att det är dags för nya vindar, förändring och att det som betyder något är resan och inte målet. Att det är dags att gå vidare.

Kanske är det så enkelt att man helt enkelt bara är mer mottaglig för det man vill höra när man söker svar, eller så är det så magiskt att svaren kommer när man är redo.