Har väl knappast någon som kikar in här längre, med tanke på min glesa uppdateringar, men jag vill i allafall önska ett Gott Nytt År!
Summerar jag 2008 kan jag lätt konstatera att det året har varit SKIT, rent ut sagt, på många sätt! Men även ett fantastiskt år, på andra sätt. Jag har kommit långt med mig själv, jag har gjort en mängd saker som jag dragit mig för under flera år, jag har kommit förbi agorafobin (även om det är kvar att jobba på den, så är den så mycket svagare och mer kontrollbar än på många år).
Jag ser fram emot ett helt nytt år, 2009... Hoppas det bär med sig många stunder av lycka och kärlek, livserfarenhet och visdom, nya tankar, nya bekantskaper, nya vänner och nya sätt att tänka.
fredag 2 januari 2009
fredag 21 november 2008
Tacksamhet
Det slog mig igår när jag stod med min vagn fullastad med matvaror i stormarknadens långa kö, TACKSAMHET!
Jag är så tacksam över att kunna stå i en kö, utan att hyperventilera, utan att svettas, utan att vara på väg därifrån varje sekund. Jag är så tacksam över att jag inte ens tittar om det är köer när jag går in, att jag inte vänder i dörren om det verkar vara mycket folk.
Och jag menar verkligen att jag är tacksam. Jag suger in, jag njuter, jag lyssnar in känslan. Och jag känner efter hur det känns i kroppen, när jag klarar sånt jag bara för en kort tid sedan fick väldigt mycket ångest över. Jag är också tacksam och berömmer mig själv för att jag valde att möta rädslan, gå med den istället för mot den, och lyckades kommer igenom den och bort från den.
Jag är så tacksam över att kunna stå i en kö, utan att hyperventilera, utan att svettas, utan att vara på väg därifrån varje sekund. Jag är så tacksam över att jag inte ens tittar om det är köer när jag går in, att jag inte vänder i dörren om det verkar vara mycket folk.
Och jag menar verkligen att jag är tacksam. Jag suger in, jag njuter, jag lyssnar in känslan. Och jag känner efter hur det känns i kroppen, när jag klarar sånt jag bara för en kort tid sedan fick väldigt mycket ångest över. Jag är också tacksam och berömmer mig själv för att jag valde att möta rädslan, gå med den istället för mot den, och lyckades kommer igenom den och bort från den.
fredag 7 november 2008
Hoho!
Ja, här är jag.. om nu någon har undrat! ;)
Osynlig är väl bara förnamnet, men det kan väl förklaras med att min panikångest och min agorafobi mår bra, eller rättare sagt, JAG mår bra och har full kontroll på panikångesten och agorafobin.
Känner inget större behov av att skriva här just nu, och har funderat om jag ska ta bort bloggen eller inte. Men å andra sidan, kan någon enda bli hjälpt av att känna igen sig i något, så får den vara kvar.. Känslan av att känna att man inte är ensam är en otroligt skön känsla, en känsla som hjälper till att läka.
Vis av erfarenhet vet jag också att bara för att jag har full koll på panikångesten/agorafobin just NU betyder inte det att jag har det resten av livet. Det kommer att komma och gå i vågor, när vardagen fylls av stress, när något jobbigt händer, vissa tidpunkter på året.. ja, rätt vad det är trillar man dit. Men något jag lärt mig är att man kan ta sig upp och ur det! OCH, för varje gång jag har gjort det har jag fått mer och mer insikt om att det är viktigt att tänka igenom, analysera och begrunda och jämföra måendet, hur man har gjort, vad man har lärt sig. Inte bara gå vidare och tro att allt nu är bra, utan istället dra lärdom och skaffa sig mer verktyg för att få insikt om sig själv och hur man fungerar.
Jag njuter också mer av att känna mig fri, av att kunna gå och ställa mig i kassakön på stormarknaden även en fredageftermiddag. Känslan av att kunna åka iväg på ett möte utan att tycka att det är jobbigt. Bara den självklara saken att gå över till en granne på en kopp kaffe. Jag tar inget för givet, jag är tacksam.. och jag sorterar in känslan av att jag klarar av det, sparar och behåller tills den dagen jag behöver påfyllning.
Även den här gången kom jag starkare ur min tunga period, än en gång har jag lärt känna mig själv mer på djupet. Den här gången gjorde jag det med lärdom om agorafobin, jag öppnade ögonen och insåg något nytt om mig själv. Jag fick förklaringar om mig själv, jag kunde jobba mig igenom det.
Jag vet också att det lär jag få göra fler gånger, men just nu njuter jag av att känna att jag kan.
En dag i taget, en fot framför den andra...
Osynlig är väl bara förnamnet, men det kan väl förklaras med att min panikångest och min agorafobi mår bra, eller rättare sagt, JAG mår bra och har full kontroll på panikångesten och agorafobin.
Känner inget större behov av att skriva här just nu, och har funderat om jag ska ta bort bloggen eller inte. Men å andra sidan, kan någon enda bli hjälpt av att känna igen sig i något, så får den vara kvar.. Känslan av att känna att man inte är ensam är en otroligt skön känsla, en känsla som hjälper till att läka.
Vis av erfarenhet vet jag också att bara för att jag har full koll på panikångesten/agorafobin just NU betyder inte det att jag har det resten av livet. Det kommer att komma och gå i vågor, när vardagen fylls av stress, när något jobbigt händer, vissa tidpunkter på året.. ja, rätt vad det är trillar man dit. Men något jag lärt mig är att man kan ta sig upp och ur det! OCH, för varje gång jag har gjort det har jag fått mer och mer insikt om att det är viktigt att tänka igenom, analysera och begrunda och jämföra måendet, hur man har gjort, vad man har lärt sig. Inte bara gå vidare och tro att allt nu är bra, utan istället dra lärdom och skaffa sig mer verktyg för att få insikt om sig själv och hur man fungerar.
Jag njuter också mer av att känna mig fri, av att kunna gå och ställa mig i kassakön på stormarknaden även en fredageftermiddag. Känslan av att kunna åka iväg på ett möte utan att tycka att det är jobbigt. Bara den självklara saken att gå över till en granne på en kopp kaffe. Jag tar inget för givet, jag är tacksam.. och jag sorterar in känslan av att jag klarar av det, sparar och behåller tills den dagen jag behöver påfyllning.
Även den här gången kom jag starkare ur min tunga period, än en gång har jag lärt känna mig själv mer på djupet. Den här gången gjorde jag det med lärdom om agorafobin, jag öppnade ögonen och insåg något nytt om mig själv. Jag fick förklaringar om mig själv, jag kunde jobba mig igenom det.
Jag vet också att det lär jag få göra fler gånger, men just nu njuter jag av att känna att jag kan.
En dag i taget, en fot framför den andra...
onsdag 8 oktober 2008
Livstecken
Ja, här är ett litet livstecken..
Jag mår bra, fixar det mesta, handlar varje vecka, reser och hanterar allt så som vilken "normaling" som helst.
Alltså är det rätt tyst här, vilket kan tolkas som något positivt!
Men, jag vet ju också att det är bäst att ventilera även när man mår bra, så jag ska ta mig i kragen och analysera mig själv även under "braiga" perioder.
Återkommer! :)
Jag mår bra, fixar det mesta, handlar varje vecka, reser och hanterar allt så som vilken "normaling" som helst.
Alltså är det rätt tyst här, vilket kan tolkas som något positivt!
Men, jag vet ju också att det är bäst att ventilera även när man mår bra, så jag ska ta mig i kragen och analysera mig själv även under "braiga" perioder.
Återkommer! :)
lördag 9 augusti 2008
Tillvägagångssätt
Ja, jag har ju berättat att min agorafobi har varit som "bortblåst" i sommar, och jag tänkte berätta lite grann om hur jag har gått till väga.
För, den har inte bara försvunnit av sig själv.. det vore ju inte schysst mot mig själv att säga så.
Jag har helt enkelt gjort så att jag har ställt mig bredbent och stirrat agorafobin rätt i ögonen, och utmanat den på hög nivå! Med själ och hjärta..
Såklart väl förberedd rent teoretiskt, jag har läst många böcker, jag har jobbat enligt 10-stegsprogrammet i favvoboken, jag har lästa andra böcker, jag har tänkt, klurat, funderat och till slut fattat ett beslut att det får bära eller brista.
Jag tog helt enkelt tag i det som varit min största fara, nämligen att handla i matvaruaffärer (och det utan att handla på tider när det är lite folk, bara småhandla osv.). Jag har skrivit låååånga listor, och bestämde mig för att vad som än hände, så skulle jag handla allt som stod på listan, stå i kön om det var någon sådan, oavsett hur lång den än var. Jag skulle utmana mig själv såpass att jag fick svimma, kräkas, eller helt enkelt DÖ där och då om det skulle behövas.
Det gick över förväntan bra, men jag började med att handla nåt litet varje dag och storhandla en eller två gånger i veckan. Till att ha stor-storhandlat en gång i veckan. Visst har det varit bakslag, jag har stått och fått krampaktigt hålla i vagnen, med tunnelseende och känslan av att jag svimmar vilken sekund som helst. Men jag har stått kvar, jag har ställt mig i kön, jag har andats mig igenom de jobbiga stunderna. Jag har darrat nåt fruktansvärt i händerna när jag till slut har fått packa upp alla grejerna och betala, jag har nästan varit helt slut och varit tvungen att lägga mig och vila när jag har kommit hem. MEN JAG HAR GJORT DET! VARJE GÅNG! Inte en gång har jag backat, gått ut, avvikit, struntat i det som stått på listan, bytt kö eller nåt annat. Jag har fullföljt det varenda gång! Och det har gått lättare, och lättare och lättare. Och för varje jobbig gång, varje bakslag, när jag ändå har fullföljt det hela, så har det varit lättare nästa gång!
JAG ÄR SÅ STOLT! Och så mycket annat har kommit "på köpet" med att jag utmanat det jag har haft jobbigast för, andra saker har ju inte framstått som jobbiga då!
Och att åka på semester och inte oroa sig i förväg var en stor skjuts framåt! Att kunna flyga utan att oroa sig, att kunna åka tåg och båt utan att tänka på det i förväg.. ojoj vad det har lyft mig!
Om några dagar är det dags igen, då ska jag flyga på en annan resa! Och veckan efter det åker jag tåg... Allt detta på en och samma sommar.
Det kommer en höst, och jag hoppas för min egen skull att jag fortsätter utmana och jobba med mina rädslor, för det ger resultat! Och vilar jag, bara så en vecka.. så är risken stor att jag backar. Ett evighets jobb, tills allt går per automatik. Men så värt det!
För, den har inte bara försvunnit av sig själv.. det vore ju inte schysst mot mig själv att säga så.
Jag har helt enkelt gjort så att jag har ställt mig bredbent och stirrat agorafobin rätt i ögonen, och utmanat den på hög nivå! Med själ och hjärta..
Såklart väl förberedd rent teoretiskt, jag har läst många böcker, jag har jobbat enligt 10-stegsprogrammet i favvoboken, jag har lästa andra böcker, jag har tänkt, klurat, funderat och till slut fattat ett beslut att det får bära eller brista.
Jag tog helt enkelt tag i det som varit min största fara, nämligen att handla i matvaruaffärer (och det utan att handla på tider när det är lite folk, bara småhandla osv.). Jag har skrivit låååånga listor, och bestämde mig för att vad som än hände, så skulle jag handla allt som stod på listan, stå i kön om det var någon sådan, oavsett hur lång den än var. Jag skulle utmana mig själv såpass att jag fick svimma, kräkas, eller helt enkelt DÖ där och då om det skulle behövas.
Det gick över förväntan bra, men jag började med att handla nåt litet varje dag och storhandla en eller två gånger i veckan. Till att ha stor-storhandlat en gång i veckan. Visst har det varit bakslag, jag har stått och fått krampaktigt hålla i vagnen, med tunnelseende och känslan av att jag svimmar vilken sekund som helst. Men jag har stått kvar, jag har ställt mig i kön, jag har andats mig igenom de jobbiga stunderna. Jag har darrat nåt fruktansvärt i händerna när jag till slut har fått packa upp alla grejerna och betala, jag har nästan varit helt slut och varit tvungen att lägga mig och vila när jag har kommit hem. MEN JAG HAR GJORT DET! VARJE GÅNG! Inte en gång har jag backat, gått ut, avvikit, struntat i det som stått på listan, bytt kö eller nåt annat. Jag har fullföljt det varenda gång! Och det har gått lättare, och lättare och lättare. Och för varje jobbig gång, varje bakslag, när jag ändå har fullföljt det hela, så har det varit lättare nästa gång!
JAG ÄR SÅ STOLT! Och så mycket annat har kommit "på köpet" med att jag utmanat det jag har haft jobbigast för, andra saker har ju inte framstått som jobbiga då!
Och att åka på semester och inte oroa sig i förväg var en stor skjuts framåt! Att kunna flyga utan att oroa sig, att kunna åka tåg och båt utan att tänka på det i förväg.. ojoj vad det har lyft mig!
Om några dagar är det dags igen, då ska jag flyga på en annan resa! Och veckan efter det åker jag tåg... Allt detta på en och samma sommar.
Det kommer en höst, och jag hoppas för min egen skull att jag fortsätter utmana och jobba med mina rädslor, för det ger resultat! Och vilar jag, bara så en vecka.. så är risken stor att jag backar. Ett evighets jobb, tills allt går per automatik. Men så värt det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)